Att läsa ett gott stycke prosa, där språket är bra, utvikningar och sidoberättelser kommer på rätt plats och där ramberättelsen är så briljant genomtänkt att man bara njuter – det är jäkligt fint och det händer ju faktiskt inte så ofta att det känns tjatigt. Nu är det Hustrun av Meg Wolitzer det handlar om och den är dessutom föredömligt koncentrerad till 230 sidor.
Joan Castleman är hustrun. Hon träffar sin författande man Joe när han undervisar henne i kreativt skrivande på universitetet. Hon är duktig att skriva. Duktigare måhända. Men – att vara Kvinnlig Författare och författa Kvinnliga Böcker, njae. Dålig status. Inte värt det. Så när de gifter sig lägger hon ner allt hon har för att hjälpa honom att bli Författaren.
Ramberättelsen, som jag älskar den. Joe och Joan är på väg att ta emot (det fiktiva) Helsingforspriset. Det beskrivs som Nobelprisets lillebror. Helsingfors och dess invånare målas upp i en inte alltför vacker dager, men bitskt och träffsäkert. Och författarskapet, författarskapandet, allt finns med och resoneras med Joans skarpa och kanske något bittra ord.
Kristina Sandberg skriver i Svenskan att hon tycker upplösningen* är tråkig, och kanske hade jag också önskat mer av hämnd. Men nu när jag skriver tänker jag att slutet är ju faktiskt just ett slags hämnd eller straff. Bara inte som man tänkt sig.
Hustrun. Meg Wolitzer. Utgiven 2004. På svenska 2016 av Wahlström & Widstrand, i översättning av Peter Samuelsson
——
*Mitt i den omvälvande upplösningen kommer jag och tänka på Ebba Witt Brattström och Horace Engdahl. Tänk om…? Men nej.