Såg ni Björn Gustavsson hos Skavlan i fredags? Han berättade om när han var så stressad att han ”kissade hårt”. Det betyder att han pressade på hårt så att det skulle gå fortare.
Så läser jag Evig natt. Jag läser den hårt. Jag är rädd men att sluta läsa går inte. Då skulle jag stanna i det där otäcka arktiska tillståndet och drömma mardrömmar. Så jag läser hårt i förhoppningen att det ska komma en katharsis och någon form av upplösning.
Jag älskar verkligen böcker som handlar snö och is och mörker. Det blå arktiska ljuset är min färg och det är så lockande att kliva tillbaka till 1937 där Jack väljs in att få delta i en expedition till Svalbard. Tillsammans med tre andra män ska han utforska den nordöstra delen av den största ön, Spetsbergen. Gruhuken.
Snart anar de av besättningens underliga beteende att Gruhuken har hemligheter som ingen törs prata om. De får råd att bygga sitt hus på vissa platser, och undvika andra. Steg för steg övergår känslan av äventyr till något spöklikt obehagligt. Hur ska de klara att övervintra här?
Kanske finns det elegantare sätt att bygga upp psykologisk spänning än så som det görs i den här boken. I en annan miljö än den arktiska vet jag inte om jag skulle bli så rädd. Nu är det så enkelt att tänka på ödsligheten, vidderna, ensamheten och utsattheten därför att jag känner så starkt för snön, isen och mörkret. Jag lever mig in i boken så otroligt mycket och jag nästan spricker av den hårda läsningen. Att det dessutom är hundar med i handlingen gör inte saken lättare.
Hur det går? Jag sitter ju här och skriver, eller hur. Jag överlevde. Det enda jag vill nu är att någon annan läser den här boken så att vi kan prata om den.
Evig snö. Michelle Paver. Utgiven av Semic förlag 2011.
_______
Tipset kom från En och annan bok vid vår skräckbrunch.