Vi läser Stad i Brand av Garth Risk Hallberg (Marie och jag) och har passerat bok fyra av de sju. En lång rad människor berättar från sina perspektiv och från olika tider. Mercer och hans kille William, systern Regan och hennes exman Keith, Charlie och Sam, som skadas i början av boken, ja det är många karaktärer i den tjocka boken och nästan alla får komma till tals. Det är New York och det är sjuttiotal.
Ann-Sofie Jag tokgillar! (fast jag tokavskyr ordet tokgillar, men kommer inte på något bättre glädjeutrop) Så jävla välskrivet språk att jag måste läsa sakta (tidskrävande när man läser tjockis-böcker). Jag sitter dessutom vid köksbordet eftersom den är så tjock. Romanens sinnrika upplägg med tidshopp och inslag av andra texttyper är precis min typ av berättande. Mellanspel kallar författaren de där inläggen som kan vara ett brev eller en artikel och liknande.
Marie: Jag tokgillar också. Allt, stämningar, persongalleri och språk. Till en början förstod jag mig inte riktigt på mellanspelen men nu känner jag att de i hög grad bidrar till berättelsen, både till det som hänt innan (t.ex. Sams tidning) och efter (Wills berättelse där vi bl.a. får veta vad som händer William).
Ann-Sofie. Det är ju en mängd personer vi lär känna (se Maries skiss här bredvid) och jag måste säga att den som ligger mig särskilt varmt om hjärtat är Mercer, han fångade mig på en gång med sin kombination av osäkerhet och styrka.
Marie: Han är väl också en av de få personer som inte kommer från New York. Jag gillar att läsa om alla, de är så olika och bidrar på olika sätt till berättelsen. Tycker mycket om att vi får veta så mycket om de olika delarna av New York. Jag fullkomligt älskar att vara i det NYC som skildras i boken. På den tiden var det ruffigt nere på södra Manhattan och det är spännande att tänka på den förändring som skett sedan dess (om bra eller dålig vet jag inte). Sen gillar jag att Patti Smith och hennes album Horses dyker upp flera gånger, en fin tidsmarkör. En annan konstig tanke jag har haft ända sedan Sam blev skjuten är ”då levde John Lennon”. Beror nog på att han blev skjuten i närheten.
Förresten, en person jag inte alls gillar är ”demonbrodern”, han är ju inte alls sympatisk person och jag funderar lite på om inte han är ett nav i berättelsen. Allt (eller alla) tycks på något sätt vara knutet till familjen Hamilton-Sweeney.
Ann-Sofie. Jag avskyr också honom. Någonstans läste jag att någon anser att bandet Ex Post Facto är navet kring allt snurrar. Det är det ju på sitt sätt. Det var inte så längesen jag var i NYC första gången i mitt liv, ja okej snart tjugo då. Det var som att vara i film, minns jag att jag tänkte. Och jag får filmiska upplevelser när jag läser nu därför att författaren är så grym på detaljer och markörer.
Så nu läser vi ut romanen då! Känns nästan sorgligt. Och märk att jag inte någonstans har varit framme med min ”stryk”-penna.
Så frågan är: Hur är första känslan? Hur håller vi redan på alla personerna? Och har Ann-Sofie, som alltid tycker det skrivs för mycket, tagit fram svarta stryk-pennan ännu?
Nu blir det samläsning av tjockisbok igen. Marie (en och annan bok) och jag läser Stad i brand av Garth Risk Hallberg och stannar upp och diskuterar några gånger under tiden. Både här i bloggen och på instagram.