Nu har jag och några unga bokkompisar läst Sopornas vänner och annat som räddat mitt liv, av Loka Kanarp. Vi skickade boken emellan oss och så läste vi de tre sista kapitlen ihop på vår träff.
Boken är en serieroman om Yvonne som går i sjätte klass, känner sig blyg och obekväm bland i skolan, är alldeles för lång (tycker hon själv) och grubblar en hel del över det och andra pinsamma saker.
Först trodde vi att boken skulle bli för deppig. Den börjar med att Yvonne inte vill gå till skolan därför att det är dags för en muntlig redovisning. Hon hatar det, blir svimmig, svettig och kan inte få fram ett ljud. Vi minibokklubbare kan känna igen oss i det. Jag berättar om hur jag hatade det av hela mitt hjärta när jag gick i grundskolan, att det blev lite bättre i gymnasiet och sen på mina första jobb fick jag en kick av att stå framför en publik. Man får bara träna och träna år efter år, den enda lösningen, säger jag (här himlar mina medbokklubbare med ögonen, men det ju sant ju!)
Men boken är inte deppig. Den ger i olika mycket korta kapitel eller delar vardagsnära och realistiska nerslag i livet. Yvonne är duktig på att rita och får gå på extralektioner ihop med sjuorna. Och där går Nicke som hon tycker är såååå gullig. ”Då tänkte jag att det skulle bli en trist kärlekshistoria”, säger en bokklubbare, ”men det är ju så mycket annat”. Kul det där med gruppen ”Sopornas vänner”, tycker en annan.. I gruppen handlar det om sopsortering och andra soprelaterade frågor men det viktiga och roliga är att Yvonne träffar Emma, en tjej som inte bryr sig särskilt mycket om vad andra tycker.
Och så blir det dags för redovisning igen av vad de lärt sig i de olika grupperna. Trots att Emma och Yvonne övat massor går det sådär om man säger. Svimmig, svettig och allt det hon ska säga är borta. Men det är inte mycket att göra åt saken. Så här pratade vi:
Jag gillar att boken inte kommer med massa goda råd typ så här skaffar du dig nya kompisar. Den berättar liksom hur det kan vara bara, i skolan och runtomkring. Jag gillar förresten inte Yvonnes mamma. Hon verkar inte fatta nånting.
Det är som i vår skola, jag går i femman, de flesta är bra och kul lärare men också några … ja som är rätt dåliga. Man kan känna igen sig i hur hon tänker. Att det blir skämmigt och jobbigt om man gör knäppa eller fel grejer.
Jag tycker om boken och den slutar så himla bra! Utan att det skrivs ut i ord visar bilderna exakt vad som händer och hur Yvonne tänker.
Vi är överens om att boken passar för bokklubb i mellanstadiet. ”Mycket man kan prata om.”
Sopornas vänner och annat som räddat mitt liv. Loka Kanarp. Utgiven hos Lilla Piratförlaget 2024.
Ann-Sofie. Det är ju en mängd personer vi lär känna (se Maries skiss här bredvid) och jag måste säga att den som ligger mig särskilt varmt om hjärtat är Mercer, han fångade mig på en gång med sin kombination av osäkerhet och styrka.
Så frågan är: Hur är första känslan? Hur håller vi redan på alla personerna? Och har Ann-Sofie, som alltid tycker det skrivs för mycket, tagit fram svarta stryk-pennan ännu?
Nu blir det samläsning av tjockisbok igen. Marie (en och annan bok) och jag läser Stad i brand av Garth Risk Hallberg och stannar upp och diskuterar några gånger under tiden. Både här i bloggen och på instagram.