Etikett: Minibokcirkel

Publicerat

Himlakroppar del 4

Marie  jag har som bekant en minibokcirkel där vi läser Himlakroppar. Sakta men säkert tar vi oss framåt och har nu nått drygt 700 sidor.

Ann-Sofie: Jag stressläser och det gör att berättelsen inte fäster på mig. Det är välskrivet, välberättat men alla orden. Stjärnorna kommer att straffa mig…  En annan sak jag tänker på är att jag sa ungefär samma sak när vi läste Blonde. Nästa gång vi har minibokcirkel kör vi en superkort roman. Men du gillar den här.

Marie: Ja, jag gör verkligen det. Men jag tror vi får läsa på helt enkelt. Inte så mycket vi kan säga just nu. Det händer ju inte så mycket. Två saker jag tänkte på: Är det verkligen Lydia som är änkan, hennes namn nämns ju aldrig i breven. Eller så är jag bara skeptisk eftersom hon verkar ha något att dölja. Och så den andra mannen med namnet Shephard som dök upp, han måste väl ha något att göra med fängelsedirektör Shephard. Spekulationer, spekulationer.

Ann-Sofie. Ja, de där gåtorna som dyker upp. Det är tur.  Jag hoppas att något helt oväntat händer snart.

Marie: Det tror jag det gör. Vi kommer nog att få veta mer om Walter Moody snart. Även han verkar dölja något. Fascinerande att författaren lyckas hållas oss, eller mig, i sitt grepp.

Nu åker vi på bokmässa. Men sen läser vi ut boken, eller hur!

Publicerat

Himlakroppar – del 3

Marie  jag har som bekant en minibokcirkel där vi läser Himlakroppar.Vi har läst ut del 1 vilket är knappt halva den långa boken.

Marie: Vi skulle kunna prata lite om Walter Moody, han (eller om det nu är författaren) sammanfattar verkligen världens längsta inledning på 500 sidor strålande bra för oss. Allting blev mycket klarare om än inte glasklart. Jag hade t.ex. inte tänkt på att det var änkan, om hon nu är änka, som hade sytt in allt guld i klänningarna.

Ann-Sofie: Jag måste säga att jag var helt förvirrad (eller nästan helt…) länge i läsningen. Men då när Walter sammanfattar det hela så bra så trillade det på plats. Jag är en läsare som inte gillar att så mycket känns oklart i så många sidor. Men i och med att varje person berättar en version av det hela blir det lite som lager på lager. Jag bara ”just det, just det” , när Walter berättar. Men nu öppnar sig ju en lång räcka frågor. Hur hänger allt ihop? Varför har allt hänt? Hur ska det gå? Varför är Walter där egentligen? Talar han sanning?

Marie: Den som läser får se. Jag tror allt kommer att klarna långsamt nu, och om ytterligare 700 sidor återstår inte ett enda frågetecken … Spännande är det i alla fall. Men hur ska man se på Himlakropparnas förhållande till varandra? I början trodde jag att det var himlakropparna som var centrala men nu inser jag att det är de jordiska som är de intressanta och som himlakropparna cirklar runt. Och givetvis himlakropparnas förhållande till varandra. Nu står det ju ganska klart att de inte känner varandra särskilt väl, i alla fall inte alla som jag trodde. De vaktar snarare på varandra.

Ann-Sofie: Spännande, spännande. Det går osedvanligt lätt att läsa denna tjockis till bok. Nu tar vi hela del 2 till nästa gång. Till sidan 719.

Hur går det för er andra, läser ni?

Publicerat

Himlakroppar – del 2

>Marie på enochannanbok.se och jag har som bekant en minibokcirkel där vi läser Himlakroppar

Ann-Sofie: Nu har vi läst till sidan 424 och det är som att öppna dörr efter dörr men ändå inte begripa. Så mycket folk och historier.

Marie: Mycket folk att hålla reda på …

Ann-Sofie: Det sista som händer är att Crosby Wells änka säger att hon kan tolka kalendern och att nästa månad (februari) är en månad utan måne och att det är något som bara inträffar vart 20:e år. Och att det förutsäger något. Undrar vad?

Marie:  Kan man ju undra. Efter drygt 400 sidor vet vi att Crosby Wells är död, Frank Carver en skum typ, Emery Staines försvunnen och att horan, Anna Wetherell, har guld insytt i sömmarna på sina klänningar. Och att allt kretsar kring guld. Men när det gäller de himmelska och deras ”agenda” har vi ju i princip bara blivit presenterade för dem. Jag tycker vi läser ut hela den första delen, ”En sfär inom en sfär”, till och med sidan 504. Förhoppningsvis har vi blivit lite klokare.

Ann-Sofie: Vi kör på ditt förslag och läser ut den här delen, sen får vi prata ordentligt.

Publicerat

Himlakroppar del 1

Marie på enochannanbok.se och jag har som bekant en minibokcirkel där vi läser Himlakroppar. Nu har vi läst en sjättedel, typ, och tycker så här:

Hur börjar den?
Marie: Med tanke på hur förvirrande hennes förra bok, Repetitionen, var, så var jag lite orolig för hur det skulle vara att läsa den här. Men den börjar ju hur ”enkelt” som helst, med att Moody kliver in på hotellet där de 11 männen, eller kanske Himlakropparna, befinner sig. Han blir ju i och för sig något av ett störningsmoment eftersom de har något viktigt att avhandla. När Moody har presenterat sig och berättat vem han är så händer det ju inte så mycket mer i nutid, utan vi kastas tillbaka i en berättelse. Och jag gillar verkligen det. Tänker på gamla tiders berättarkonst, hur lätt man sugs in i berättelsen. Jag vill bara fortsätta läsa och se vad som händer. Gillar den mycket.

Ann-Sofie: Själv trodde jag att den här romanen var en science fiction som utspelade sig bland himlakroppar. Därför hade jag väääldigt svårt att orientera mig inledningsvis. Vad var det här? Vadå gräva guld? Jag läser aldrig baksidor på böcker och skaffar mig mycket lite info om dem. Men en sådan här fadäs brukar jag sällan göra, haha. Alltså fick jag läsa om de första hundra sidorna, utan mina science fiction-glasögon så att säga! Och då blir det onekligen något annat. Jag är ju alltid den som gnäller över för mycket blabbande. Men här har det nog sin plats!

Vad gillar vi personförteckningen och kartor?
Marie: Personförteckningen blir jag inte riktigt klok på, ”De himmelska”, ”De jordiska”, ”Terra firma” och så ”Närstående hus” som ju inte personer och ”Nära samband” som är mer känslor. Just nu tänker jag att De himmelska har något slags samband med varandra och att detta kanske har att göra med himlakropparnas placering. Men som sagt, mycket oklart. Kartan har jag bara titta lite på, men var tvungen att kolla på riktig karta var Hokitika ligger. När jag reste på NZ minns jag västkusten på sydön som ganska svårtillgänglig.

Ann-Sofie: Jag är lite anti mot personförteckningar och kartor i allmänhet och det är sällan man möter dem båda i en och samma bok. När jag började bläddra boken tyckte jag att det väl stämde in på mitt SF-tema för platserna lät utopiska. Jag håller med dig om det är högst oklart. Så du har varit på NZ! Du får bli vår kartspecialist nu.

Vad händer nu?
Marie: Svårt att säga, jag tror att vi kommer att få lyssna vidare till berättelsen om vad som egentligen hände Crosbie Wells och allt runt omkring det, t.ex. frun som dök upp från ingenstans. Annars verkar det vara en berättelse befolkad av väldigt få kvinnor. Det tar nog ett tag innan Walter Moody får en plats i berättelsen.

Ann-Sofie: Visst är det intressant! Jag var så övertygad om att WM var den som skulle vara huvudpersonen hela tiden, att det skulle vara hans historia.   Och det är det ju på sitt sätt. Men inte än, som du säger.

Nu läser vi vidare! Till 19 juli läser vi till 425.