det är på morgonen det händer!
– Vet du hur lång Himlakroppar är, frågar jag med viss fasa i rösten när Marie föreslår att vi ska minibokcirkla om den.
– Den är ettusenetthundratolv sidor (1 112!) sidor, som gjort för en sommarläsning!
Sagt och gjort. I fem delar läser vi romanen i sommar och samtalar mellan varven. Följ oss på bloggarna! Kanske läser du Himlakroppar, du också? Till 5 juli läser vi till sidan 214.
Målgång för sommarens maraton-läsning av Blonde. Hur känns det?
Ann-Sofie: Det känns otroligt otroligt skönt. Hade jag vetat hur jobbig den här läsningen var skulle jag aldrig föreslagit den! Jag skämtar inte. Boken är bra på så många sätt. Men är den 800-sidor-tjockis-bra? Tveksamt. Samtidigt – hur ska man kunna beskriva ett helt liv på kortare sätt.
Marie: Det känns fint att äntligen ha gått i mål. När jag tittar tillbaka på läsningen tycker jag inte alls att den var jobbig. Håller den nu för en av mina bättre böcker. Hon har lyckats bevara myten Marilyn Monroe, även om jag ibland tycker att hon varit ganska elak mot Norma. Men vad tycker du om sista delen och äktenskapet med dramatikern?
Ann-Sofie: Det här äktenskapet skiljer sig från de andra därför att Dramatikern verkar älska henne så genuint för att hon är den hon är. Men det är som om hon inte står ut med det, att hon inte klarar att vara älskad. Dramatikern, som alla andra, blir ändå ”pappa”. Jag tycker att äktenskapet faller efter missfallet, det finns inget värde i det för Marilyns del.
Marie: Jag håller med dig helt och lider faktiskt med dramatikern, han ville henne verkligen väl. Men hon söker nog aldrig en man, utan en pappa. Jag undrar om hon verkligen ville ha det där barnet.
Ann-Sofie: Intressant! Jag uppfattar här i romanen som att hon verkligen ville. Kanske för att ”en riktig kvinna” ska ha barn?
Marie: Så är det nog. Men jag fick nog intryck att hon hellre hade velat ha barnet med Charlie Chaplins son och dennes pojkvän, men minnet kanske sviker. Men hade hon orkat ta hand om ett barn, så pillerberoende som hon var?
Ann-Sofie: Nej, absolut inte. Det är tre saker jag tar med mig från denna sista del. Hur sjuk hon var, så drogad och nergången. Det är sorgligt att läsa. Den andra saken som jag inte glömmer är scenen med presidenten som ligger där och styr världen och tvingar henne att underkasta sig. Usch.
Marie: Historien med presidenten var helt igenom vidrig. Eller han framställs som en helt igenom rutten person som alltid får som han vill. Men slutet då, tog hon livet av sig eller blev hon mördad? Och hade det att göra med att dramatikern ansågs ha kommunistsympatier eller affären med presidenten?
Ann-Sofie: Har inte det diskuterats i alla tider om det var mord eller självmord? Det känns som om JCO här möjliggör båda varianterna, eller hur? Det KAN vara en dröm att hon blir mördad, eller också är det så.
Marie: Jag har nog alltid trott självmord, så att det skulle kunna vara mord hade jag inte ens funderat på förrän jag läste boken. Men som du säger här finns båda varianterna. Fritt för tolkning. Bilden av Marilyn/Norma har inte blivit klarare av boken. Hon förblir en myt. Vilket säkerligen var meningen.
Ann-Sofie: Men slutet, slutet! Det är så fint SPOILER ALERT när hon står framför det där fotografiet av pappan och tänker att ”mamma är glad”.
Marie: Mamman var nog den allra viktigaste personen i hennes liv. Hon fanns alltid där, stod för någon slags trygghet, trots att hon var psykiskt sjuk och inte alls särskilt snäll. Norma ville att mamman skulle vara glad och hon ansträngde sig verkligen för att göra henne glad, även om hon nästan alltid misslyckades. Men till slut så gick det ju.
Vad säger du, ska vi ta JCO:s senaste, Karthago, nu, bara 500 sidor…
Ann-Sofie: Va va? Jag hör inte, det brusar så mycket sprak sprak.
– – – –
Under sommaren har Marie på En och annan bok och jag läst Blonde och talat om saken. Läs de tidigare samtalen här.
Åh i dag har vi haft livechatt! (så kallat samtal). Vi har suttit på trevlig krog och resonerat om den tunga boken Blonde. Marie läser i e-läsaren men Ann-Sofie har tegelstenen i mitt knä under läsningens gång.
Nu till denna tredje träff har vi läst avsnitten Kvinnan och Marilyn och har nått fram till sidan 713. Norma Jean har blivit Marilyn och står på toppen av sin karriär.
Ann-Sofie: Hon är så ensam! Även om det är folk runt omkring henne hela tiden så utnyttjas hon bara. Ingen bryr sig om henne egentligen.
Marie: Hon har verkligen blivit en produkt, inte längre ett objekt. Det här citatet tycker jag tydligt visar det
Den dag Herrar föredrar blondiner skulle ha premiär sysslade ett halvdussin skickliga händer med den blonda skådespelerskan och de behandlade henne som kycklingplockare skulle kunna behandla hönskadaver. Hennes hår schamponerades, permanentades och de mörka hårrötterna blektes med så stark vätesuperoxid att man måste sätta på en fläkt för att hon inte skulle kvävas.
Så fortsätter det ju någon timme tills hon blir en perfekt Marilyn/skåderspelerska/produkt med vitt hår, röda naglar och röd mun.
Marie: Mamman är den fasta punkten.
Ann-Sofie: Det är lustigt, jag avskydde mamman i förra omgången. Kanske gillar jag inte henne nu heller men … Agenten, vad heter han? Han är ju ändå lite omhändertagande.
Marie: Ja, och Marilyn tänker att om man ändå hade gift sig med honom!
Vi skakar på huvudet.
Marie: Men du, tvillingarna! Kan det verkligen vara sant? Det är som om Oates också utnyttjar Monroe! Jag tycker att hon därmed förstärker bilden av att Monroe inte har något att komma med.
Ann-Sofie: Ja, jag håller med. Hon var en god skådespelare, eller hur?
Marie: Ja, så har jag förstått.
Ann-Sofie. Noggrann. Går in i sina roller totalt. Men dåligt självförtroende. Ångest.
Marie: Hon är splittrad. Hon ÄR alla sina roller och är Norma, Norma Jean och Marilyn Monroe. Allt.
Ann-Sofie. Jag tyckte avsnittet Kvinnan var för mycket ord (nu igen) men hade större behållning av Marilyn. Jag älskar verkligen det där sättet att variera stilar, perspektiv och berättarröst. Däremot är jag inte säker på att jag är så intresserad av att läsa om den här kvinnan Marilyn Monroe längre.
Marie: Nu läser vi ut boken så får vi se.
Nu är det dags för fb-chatt nummer två i Maries och min Blonde-läsning. Vi har läst fram till sidan 262. Det är 40-tal och Norma Jean är tonårsflicka. Hon ”plockas upp” av en familj och lämnar barnhemmet.
Marie: Jag tänker på att JCO verkligen förstärker bilden av Marilyn (Norma) som ett objekt. Något för män att beundra. Vad tycker du?
Ann-Sofie: Jag håller verkligen med! Alla män älskar henne! Det finns något avsnitt där massa mansnamn raddas upp, jag hittar det inte just nu, och hon är verkligen så åtråvärd! Men åtrår hon själv?
Marie: Nej, jag tror inte ens hon tänker så. Det kommer senare. Älskar henne vet jag inte om männen gör, åtrår nog mer. Styvpappan, polisen, läraren tänker du på?
Ann-Sofie: Åtrår är nog rätt ord. Jag tänker på att hon växer, blir en ung kvinna och blickarna vilar på henne hela tiden. Fostermor Elsie löser det med citatet på sidan 128: Vet du vad jag tycker Norma Jean. Jag tycker att det är dags att du blir gift. Livet i fosterfamiljen är inte särskilt roligt, eller hur? Jag uppfattar det som om hon ser att bli gift, att vara fru, är ett steg ut i någon slags självständighet.
Marie: Nej, inte kul. Men för Elsies del handlar det om att få henne ur huset. Jag tror inte hon inser att hon är självständig förrän under kriget, när mannen (eller ”papsen”) försvunnit ut i kriget. Och det är väl först då som livet verkligen förändras med alla fotojobb och tidningsreportage (hur många som helst ju).
Visste du att hon var mörkblond? Min bild av henne är blond, platinablond.
Ann-Sofie: Jovisst vill Elsie få ut henne ur fosterhemmet. Det där med ”papsen”, alltså. Jag känner ett obehag att hon kallar honom så, att hon skapar ett slags rollspel (hela livet tror jag).
Jag har läst biografin Fragment och minns det mörka håret. Jag tror att hon blekte håret när det blev karriärstart. Och bytte namnet. Hon blev verkligen till i alla de där jobben. I andras ögon. En bild. En ikon. Jag tycker att JCO berättar strålande (har ej strukit något 🙂 )
Marie: Åh jag som hade kunnat stryka lite… Hon berättar fantastiskt, men på inget sätt ändrar hon bilden av MM. Och kanske är det så det ska vara. En gång ikon, alltid ikon.
Ann-Sofie: Nu ska vi in i två avsnitt i ett svep. Hela hennes storhetstid tror jag att vi får här, och sen ses vi och dricker vin och pratar igenom de hundratals sidorna.
Marie: Det ser jag fram emot! (Både vinet och hennes storhetstid.)
Vi läser till 713 till nästa träff vilket är om ett par veckor.
– – – – –
I fem avsnitt läste Bokcirkeln i SR Joyce Carol Oates Blonde. Då pratades det om “sex, fakta, fiktion och metaforer”. Vare sig jag eller Marie (min kollega i bokfrukostarna och tillika bloggare på En och annan bok) lyssnade eller läste. Men nu ska vi göra det och vi följer Bokcirkelns läsplan.