Då har vi läst den första delen av Blonde och lyckats facebook-chatta om saken.
Ann-Sofie: Då ska vi se hur det här går! Små rutor…
Marie: Ok, tror det kan bli knöligt, men vi testar. Har egentligen inga bra frågor, men tänkte mycket på vikten av att upprätthålla en fasad, hur eländigt det än var.
Ann-Sofie: Jag gillar inte hur den börjar. Jag tycker att starten med döden som paketleverantör är overkill (oj opassande ord i sammanhanget) och vill att boken ska starta med biosalongen. Vad säger du?
Marie: Den är märklig, men samtidigt vet vi ju att det slutar med döden. Men vet inte hur jag ska tolka prologen, att det var ett cykelbud. Funderar på om hon är mer känd för hur hon dog än hur levde/filmrollerna.
Ann-Sofie: Ja, jag kan egentligen ganska lite om hennes levnadshistoria, tror att den här berättelsen kommer bli den som jag tror är sann, även om den är fiktion. Det är en sådan sorglig uppväxt med mamman på psyk och hur hon får leva sitt liv på barnhemmet. Misär!
Marie: Jag kan inget heller, och har sett ganska få av hennes filmer. Så visst finns en risk att vi tolkar det som sanningen. Mamman var en drömmare, hon kunde inte ta hand om Norma. Samtidigt kanske hon blev sjuk på riktigt av kemikalierna hon arbetade med. Norma fick aldrig chansen att vara barn. Enda tryggheten var dockan. Hade hon fått ett annat liv om mormorn tagit hand om henne?
Ann-Sofie: Mormorn verkade ganska kärv men tog hand om Norma Jean i alla fall. Mat, regelbundna tider och kärlek. Det är så obehagligt när mamman hela tiden går igång på den lilla flickans agerande. Så ja, jag tror att det hade blivit annorlunda. Jag tänkte också på att hon växer genom de 120 sidorna och när hon är 12 uttrycker hon (förstås) stort obehag över att pojkarna börjar titta på henne. Nu ska vi läsa 120 sidor till. Jag gillar boken, bra berättat, men jag vill rensa upp rejält bland orden. Varför så många!
Marie: Redaktörssjuka? Inget jag tänkt på. För mamman var det nog viktigt med en särskild fasad utåt, detta var ju Hollywood (tänk hur hon lånade kläder till begravningen). Hade hon varit barnhemsbarn på annan plats än Hollywood hade nog livet tett sig annorlunda. Här är allt så utseendefixerat. Tänker även på julklappsutdelningen med skådespelarna på barnhemmet.
Ann-Sofie: Haha! Ja, jag tycker om när det inte blir för babbligt. Men jag håller med dig om Hollywood-påverkan. En livsstil som skildras verkligen bra. Ska vi sätta punkt nu och fortsätta läsa?
Marie: Det gör vi. Måste vi inte redigera detta lite?
Men det gjorde vi inte. Till nästa vecka läser vi Flickan, till sidan 262.