Etikett: Moa Herngren

Publicerat

Skilsmässan av Moa Herngren

Bea är helt utom sig, Niklas hennes man sedan många år vill skiljas. Hon förstår inte, de har det ju bra med sina fina tvillingdöttrar och den nära kontakten med Niklas familj där Bea har sin självklara roll. Bea är ömsom förtvivlad, ömsom ursinnig och förtrytsam. Hon som styr, organiserar och håller ihop familjen kastas bara åt sidan utan att ha något att säga till om. Första delen av Skilsmässan skildras helt ur Beas perspektiv, först senare i boken berättas Niklas historia som är en helt annan.   

Intelligent och insiktsfullt skildras familjedynamik och relationer. Hur långt ifrån varandra det synbart perfekta paret Bea och Niklas egentligen står. Bea lever i sin bekväma bubbla utan att någonsin höja blicken. Niklas har aldrig utmanat henne eller talat klarspråk om vare sig relationen eller deras ekonomi.

Jag hade helt missat Herngrens författarskap tills förra året då jag läste Svärmodern som jag också tyckte mycket om. Är framför allt väldigt förtjust i kvinnoporträtten som är både mångfacetterade och skoningslösa. Det mångbottnade gör dem till lysande bokcirkelböcker. Skilsmässan är nominerad till årets bok och det skulle vara väldigt roligt om den vann. 

Utgiven på Norstedts 2022.

Publicerat

Jag skulle aldrig ljuga för dig

Hennes familj ska vara som ett pulserande hjärta. En plats man vill komma hem till. En plats full av tända ljus och värme. För allas trevnad. Ja, så ska det vara.

Efter bara några sidor in i boken förstår jag att här har jag klivit in i hissen mot helvetet, även om jag först förleds att tro att trebarnsmamman Cecilia är en stressad småbarnsmamma med karriär och familj att balansera. Hon arbetar som psykoterapeut tillsammans med sin man . Till mottagningen kommer par med olika bekymmer. Problem som påminner om hennes egna. Cecilia lyssnar. Hon hjälper dem att lösa och knyta upp. Och hon sen går hem i en evig malande ström av självförebråelser och vaga önskningar.

Den här romanen blir något annat än en vanlig ”få-ihop-mitt-livspussel”-roman vilket gör mig lättad.  Bit för bit krackelerar Cecilia. Hon kontrollerar sig själv hårt. Maten äter hon när hon vill, inte när hon är hungrig. Springer springer sig blodig för smärtans skull. Trycker oavbrutet undan det hon känner. Barnen blir något kulissartat som hon distanserar sig från.

Hon känner ett starkt obehag. Vad har hänt när hon och Josef varit borta? Hon vill inte veta. Orkar inte veta. Inte det här också. Inte fler problem. Hon ar fullt upp som det är . Sån jävla press hela tiden.

Det är möjligt att det handlar om en oförmåga att ta plats och stå upp för sina egna behov. Att anpassa sig för mycket. Om det räckte så!  Hennes psykiska läge är så uselt och jag tänker: men plocka bort henne från barnen. Nu!  Det här är inte en tröttkörd mamma pressad av samhällets omgivningens krav utan någon på gränsen till sammanbrott. Stackars barn! Jag vill införa examinationer och körkort och legitimationer för att föräldraskap. Varför ser ingen?

Det här är den första boken jag läser av författaren. Roman är drivet skriven och välformulerad. Gillar jag den? Njae, inte riktigt. Jag blir ganska snart trött på Cecilia vilket är en brist då hela boken handlar om henne. I någon recension läser jag att hennes utveckling känns tillrättalagd och konstruerad. Det håller jag just inte med om. Snarare tycker jag att det är berättelsens perspektivbyten till barn och make som känns konstruerade. Trots att jag tröttnar på Cecilia skulle jag ända velat att utsikten skulle vara henne konsekvent genom boken.

Jag skulle aldrig ljuga för dig. Moa Herngren. Utgiven av Wahlström & Widstrand 2012.