Cecilia Agemark alias @bokcillen vikarierar och recenserar en bok som kommer på svenska i sommar som jag definitivt ska läsa! Jag menar vilken befängd ide!
Så här års är det nog många som känner sig redo för semester och avkoppling. I My Year of Rest and Relaxation dras detta till sin spets. En ung kvinna som tidigare arbetat på konstgalleri bestämmer sig för att ta ett års ledighet från livet genom att gå i idé med hjälp av olika mediciner. Hon hittar en skrupelfri och oproffsig psykiatriker som skriver recept och sedan skrider hon till verket. Med en cocktail av lugnande medel lyckas hon stänga ute verkligheten.
Moshfegh är duktig på att skildra osympatiska karaktärer – hon gjorde det skickligt i romanen Eileen häromåret, och kanske ännu skickligare här. Vi lär känna en mycket osympatisk, överlägsen och smått narcissistisk ung kvinna som manipulerar de få vänner hon har. Hon själv befinner sig i en ytterst privilegierad ställning som har möjlighet att försvinna in i dimman, så att säga. Hon behöver inte bidra till samhället eftersom hon har det så gott ställt efter föräldrarnas död. Trots allt tycker man lite synd om henne eftersom hon verkar så oerhört ensam, även om hon har sig själv att skylla. Och att blanda mediciner på det här sättet gör mig väldigt orolig för hur det ska gå för henne. Allt känns illavarslande.
Boken utspelar sig kring millennieskiftet i New York, alltså före 11 september, vilket jag tror har stor inverkan på hur karaktärerna framställs. Det finns en lättja och lättsinnighet som hade varit svåra att få till om Moshfegh senarelagt storyn några år. Det handlar helt klart personer ur min egen generation så jag uppskattar alla kulturella referenser. För vad gör man om man går i idé ett helt år? Jo, det blir mycket film. Protagonisten är som besatt av Whoopie Goldberg av någon underlig anledning och ser hennes filmer om och om igen.
Jag upplever romanen som väldigt skicklig samhällskritik mot ytligheten i vårt samhälle. Den status- och utseendefixering som finns i västvärlden försöker Moshfegh gestalta genom sina karaktärer. Vi har väninnan, den bulimiska Reva med sina kopior till väskor och skor, och konstnären Ping Xi som tjänar stora pengar på sin konst som egentligen inte är särskilt speciell alls. Allt utspelar sig ju före de sociala mediernas så tveksamt om situationen är så mycket bättre nu. Det blir ganska absurd läsning men samtidigt sitter jag där med ett förstulet leende på läpparna genom hela boken, fast jag antagligen bara borde vara beklämd, vilket jag också naturligtvis delvis är. Det blir tragikomiskt. Genom hela boken försöker man förstå hur det kunnat gå så här och varför. Gillar man karaktärsdrivna romaner ska man helt klart läsa Ottessa Moshfegh!
Boken släpps nu under sommaren på svenska av Modernista med namnet Ett år av vila och avkoppling.
maskiner. Men först tar dom alltid reda på honungen om det finns någon. Tänk om dom upplever det på samma sätt själva? Att det är i svärmen som individualiteten, intelligensen, finns…