Just nu är jag här

… vi längtar att få ge oss hän med hela vårt väsen, att förnimma en enda stor och härlig känslas hela sällhet – men åh när vi skyndar oss att gripa den, när det som är fjärran blir nära, då är allt som förut och vi står där med vårt armod, vår begränsning och vår själ smäktar efter den vederkvickelse som undflyr oss.

Det skulle kanske kunna vara Elise i Just nu är jag här som citeras. Men det är en annan litterär idol, den unge Werther som lider så hårt och den likheten tänker jag på när jag läser. Just nu är jag här, säger Elise, men nästan aldrig är hon riktigt närvarande i nuet. Verklighetens universitetsstudier, parmiddagar, samtal med pojkvännen lämnas därhän när hon är nere med blicken i displayen och bläddrar i chatten, bland facebook-uppdateringarna och tinderbilderna. Tinder-killar eller Sobril har samma lugnande effekt, ger henne något att hålla i, i den verklighet som annars är ångestskapande och främmande. I tv-serierna, säger hon, beror alltid oron på yttre händelser. Löser man de problemen de går oron över. Men vad gör man när allt beror på det som händer inuti? Vad gör man åt livsledan och att allt känns overkligt och meningslöst?

Elise skaffar sig ett förhållande med kurskamraten Victor. Till synes snygg, rik och lyckad. Men när han blir tillgänglig och förälskad i henne upphör Elises intresse för honom. Han knuffar in henne i sin bild av hur ett förhållande ska se ut med konstvandringar, parmiddagar och långa samtal med varandra på kvällarna. Men Elise är alltid någonannanstans, ständigt frånvarande i tanken, vill skriva, vara ensam. För henne blir Victor allt svagare och suddas ut i konturerna.

Det här är en så väl genomförd roman på alla plan och som jag tycker om från första rad till slutet. Elise kanske inte är en lätt människa att tycka om men jag gör det och sympatiserar med henne till hundra procent, precis som med Werher. Jag vill att det ska gå väl för henne och läser aldrig med irritation om hennes håglöshet och till synes oförmåga att ta tag i saker.

Tidsmarkörerna är många och relevanta i romanen, men samtidigt kan jag se bort från dem. Här är det tinder och facebook och elfa-hyllor som befäster samtiden. Men ledan, ångesten och längtan till något obeskrivbart annat, är tidlöst.

Just nu är jag här. Isabelle Ståhl. Utgiven av Natur & Kultur 2017. Nominerad till Augustpriset 2017.

FACIT – konsten att skriva krönikor

Vi är i skolan. Året är 2011 nånting och det är svensklektion. ”Kan vi skriva en krönika?” ber eleverna. Jag var osäker på vad en krönika innebar och hur jag skulle lära dem angreppssätt att skriva just en sådan text. Men eleverna hade självförtroende från grundskolan och sa: ”Det är när man får skriva sina åsikter om något som alla bryr sig om.”

Efter några ganska vimsiga lektioner hade jag närmare trettio texter i min hand. En del utredningar, en del dagboksblad och en del argumentationer. Det gemensamma för dem var att alla mycket riktigt förmedlade åsikter om något alla brydde sig om. Avklädda kvinnor i tunnelbanans reklam, att äta ensam i cafeterian, varför man inte ska titta på Idol. Men var det krönikor?

Helt ärligt så minns jag inte någon av de där texterna i detalj, vilket i sig inte behöver bero på texterna. Jag minns mest skrivprocessen och hur vi, eller i alla fall jag, sökte oss fram efter någon riktlinje att hålla oss till. Vi läste många krönikor och försökte ringa in hur de var skrivna både till innehåll och form.

Inte minst läste vi en text av Patrik Lundberg, en av de vassaste skribenterna i dagspressen. För ett tag sedan publicerades hans bok Facit, där han samlat sina kunskaper om hur man kan skriva krönikor. Om sin egen utveckling som skribent. Om teori och konkret handledning i retorik och dramaturgi. Om gestaltning i berättandet. Han plockar också ut några skribenter som ger ”stalltips” från sina utgångspunkter, skribenter som Sandra Beijer och Jan Guillou.

Det finns många saker jag tycker om i den här boken. Till exempel att den tar avstamp i retorikens etos, patos och logos. De tre olika förorden är skrivna på dessa tre grunder och det blir en så tydlig gestaltning av begreppen. En annan sak är hur dramaturgins betydelse för en text beskrivs. Ungdomar är ofta väl förtrogna med berättandets treakts-modell och här blir den tydlig i hur man kan skriva krönikan. Det tredje och viktigast är förstås att Patrik Lundberg helt och hållet är närvarande i boken. Det gör att det blir så personligt och trovärdigt rätt igenom. Fram visas en som kan sin sak och ger tydliga exempel på hantverket. Ja, etos, patos och logos i en bra balans.

Finns det något dåligt i boken? Ja, det kanske det gör. Men jag har inte hittat det i såfall. För det här är intressant läsning, inte bara för den som vill lära sig skriva krönikor utan för alla som vill berätta något som alla bryr sig om.

Facit – konsten att skriva krönikor. Patrik Lundberg. Utgiven av Natur & Kultur 2017.

Isola av Åsa Avdic

Anna Francis jobbar som statstjänsteman i Protektoratet Sverige år 2037. Efter ett tufft uppdrag i ett fjärran land, (som hon mot alla odds rott i hamn), blir hon erbjuden vara observatör i ett projekt där man, (staten), ska studera deltagarnas stresstålighet. Hon tackar ja och placeras tillsammans med ett antal mer eller mindre prominenta personer på ön Isola i Stockholms skärgård. Hon har tydliga, om än inte speciellt behagliga instruktioner, och hon gör som hon blivit tillsagd. Det är bara det att ingenting tycks stämma och hon börjar ana att någonting är fel, fruktansvärt fel.

Isola är en ny variant av den moderna spänningsromanen. En pusseldeckare och dystopi, med inslag av klassiska framtidsskildringar som 1984 och Kallocain, men jag kommer osökt även att tänka på Maria Langs debut Mördaren ljuger inte ensam. Jag inser att min beskrivning låter märklig och i vanliga fall avskyr jag att jämföra romaner med andra romaner, men jag får inte riktigt till någon annan adekvat beskrivning. Romanen är ett nytänk och ett balsam för den deckartrötta läsarens själ.

Jag tänker inte avslöja mer än så, bered er på smart spänning och en elegant intrig. Jag, för min del, kommer i fortsättningen att betrakta alla gamla frysboxar med helt andra ögon…
Isola har nyligen kommit i pocket och är översatt till flera språk. Den engelska titeln känns läskig, The dying game

Utgiven på Natur & Kultur 2016.

Växter

Altanen på mitt sommarhus står i skogen. En skog som jag tycker om att titta på, men som jag helt ärligt inte promenerar särskilt mycket i. Det är snår och sly och rasade träd. En urskog är det och den är skyddad med olika lagar och tänk om jag klev fel?

Men så kom två böcker i min väg. Vildplockat och Herbariet som från olika håll pratar om och berättar om växter på ett sådant sätt att jag drog på mig stövlarna och tänkte att ja, jag ska gå så försiktigt.

Herbariet är Elin Unnes bok om växter där hon bokstavligen vill kliva under skinnet på dem (skinn? skal?) Att växter har känslor betyder inte att vi ska tillskriva dem mänskliga egenskaper, men däremot förhålla oss lite annorlunda kanske. Boken är som en sagobok i sitt livfulla berättande om hur vi kan använda växternas läkande egenskaper och kanske också försöka tränga i deras musiksmak. Till de lockande texterna, inkluderat tydliga instruktioner och odlingsråd, nota bene, finns helt fantastiska bilder där växterna får ett uttryck som jag aldrig tidigare skådat. Jag lovar, det här en bladvändare!

Vildplockat av Niki Sjölund är en handfast bok med intressant läsning. Här sorteras boken i årstider där vi för varje årstid får redogörelser av växter som vi kan hitta just då och vad vi kan använda dem till i matlagningen. Sjölund är kock och det finns en intensiv och engagerande ton i boken som gör att jag hela tiden vrider på örten i min näve: Nog är det väl en Lomme i alla fall? (Det var det inte…)

Unnes skriver i sin bok att redan insamlandet av växter är läkande för själen och när jag sitter där med två (ja ja!) växter i näven efter att räddhågset ratat många andra så känns det så. Bra helt enkelt!

Herbariet. Elin Unnes. Utgiven 2016 av Natur & Kultur. Vildplockat. Niki Sjölund. Utgiven 2017 av Natur & Kultur