… vi längtar att få ge oss hän med hela vårt väsen, att förnimma en enda stor och härlig känslas hela sällhet – men åh när vi skyndar oss att gripa den, när det som är fjärran blir nära, då är allt som förut och vi står där med vårt armod, vår begränsning och vår själ smäktar efter den vederkvickelse som undflyr oss.
Det skulle kanske kunna vara Elise i Just nu är jag här som citeras. Men det är en annan litterär idol, den unge Werther som lider så hårt och den likheten tänker jag på när jag läser. Just nu är jag här, säger Elise, men nästan aldrig är hon riktigt närvarande i nuet. Verklighetens universitetsstudier, parmiddagar, samtal med pojkvännen lämnas därhän när hon är nere med blicken i displayen och bläddrar i chatten, bland facebook-uppdateringarna och tinderbilderna. Tinder-killar eller Sobril har samma lugnande effekt, ger henne något att hålla i, i den verklighet som annars är ångestskapande och främmande. I tv-serierna, säger hon, beror alltid oron på yttre händelser. Löser man de problemen de går oron över. Men vad gör man när allt beror på det som händer inuti? Vad gör man åt livsledan och att allt känns overkligt och meningslöst?
Elise skaffar sig ett förhållande med kurskamraten Victor. Till synes snygg, rik och lyckad. Men när han blir tillgänglig och förälskad i henne upphör Elises intresse för honom. Han knuffar in henne i sin bild av hur ett förhållande ska se ut med konstvandringar, parmiddagar och långa samtal med varandra på kvällarna. Men Elise är alltid någonannanstans, ständigt frånvarande i tanken, vill skriva, vara ensam. För henne blir Victor allt svagare och suddas ut i konturerna.
Det här är en så väl genomförd roman på alla plan och som jag tycker om från första rad till slutet. Elise kanske inte är en lätt människa att tycka om men jag gör det och sympatiserar med henne till hundra procent, precis som med Werher. Jag vill att det ska gå väl för henne och läser aldrig med irritation om hennes håglöshet och till synes oförmåga att ta tag i saker.
Tidsmarkörerna är många och relevanta i romanen, men samtidigt kan jag se bort från dem. Här är det tinder och facebook och elfa-hyllor som befäster samtiden. Men ledan, ångesten och längtan till något obeskrivbart annat, är tidlöst.
Just nu är jag här. Isabelle Ståhl. Utgiven av Natur & Kultur 2017. Nominerad till Augustpriset 2017.
Anna Francis jobbar som statstjänsteman i Protektoratet Sverige år 2037. Efter ett tufft uppdrag i ett fjärran land, (som hon mot alla odds rott i hamn), blir hon erbjuden vara observatör i ett projekt där man, (staten), ska studera deltagarnas stresstålighet. Hon tackar ja och placeras tillsammans med ett antal mer eller mindre prominenta personer på ön Isola i Stockholms skärgård. Hon har tydliga, om än inte speciellt behagliga instruktioner, och hon gör som hon blivit tillsagd. Det är bara det att ingenting tycks stämma och hon börjar ana att någonting är fel, fruktansvärt fel.
Herbariet är Elin Unnes bok om växter där hon bokstavligen vill kliva under skinnet på dem (skinn? skal?) Att växter har känslor betyder inte att vi ska tillskriva dem mänskliga egenskaper, men däremot förhålla oss lite annorlunda kanske. Boken är som en sagobok i sitt livfulla berättande om hur vi kan använda växternas läkande egenskaper och kanske också försöka tränga i deras musiksmak. Till de lockande texterna, inkluderat tydliga instruktioner och odlingsråd, nota bene, finns helt fantastiska bilder där växterna får ett uttryck som jag aldrig tidigare skådat. Jag lovar, det här en bladvändare!
Vildplockat av Niki Sjölund är en handfast bok med intressant läsning. Här sorteras boken i årstider där vi för varje årstid får redogörelser av växter som vi kan hitta just då och vad vi kan använda dem till i matlagningen. Sjölund är kock och det finns en intensiv och engagerande ton i boken som gör att jag hela tiden vrider på örten i min näve: Nog är det väl en Lomme i alla fall? (Det var det inte…)