En mogen debut av den vid boksläppet blott 27-åriga Emma Cline. Romanen utspelas i Kalifornien under sent 60-tal. Evie är 14 år, ensam och vilsen utan fotfäste. Hennes föräldrar är upptagna av sitt, fadern har nyligen lämnat modern för en annan kvinna och mellan Evie och hennes bästa vän blir förhållandet sakta men säkert kyligare. Av en slump träffar Evie ”flickorna” och blir fascinerad av den 19-åriga Suzanne. Flickorna lever i kollektiv tillsammans med en karismatisk man, Russell, vilken Cline har modellerat efter sektledaren Charles Manson. Sakta men säkert sugs Evie in i sektens sfär.
Det är en stilistiskt säker och psykologiskt rak roman om flickor, alla som har varit flickor bör känna igen sig. Evie söker en förebild som egentligen av en slump råkar bli Suzanne. Hon hör plötsligt till någonstans och hon accepterar därför utan åthävor det liv som de andra flickorna lever på den fattiga och förfallna gården. Hennes försök att bli älskad och göra sig behövd går under huden, då man som läsare är plågsamt medveten om de bestialiska mord som flickorna i Mansons sekt kom att utföra.
En fantastiskt bra debut både med djup och psykologisk insikt. Läs och förundras av denna lovande författare!
Utgiven på Natur & Kultur 2016. Översatt av Erik Macqueen, finns även som ljudbok.
En sällsamt fascinerande och underlig roman! Huvudkaraktären Yeong-hye som berättelsen kretsar kring är en passiv karaktär, så till vida att hon möter omgivningens krav med aktiv passivitet. Hon är i bokens första del gift med en självgod och narcissistisk man som valt just henne därför han anser att hon är en medgörlig och intetsägande människa. En människa som underkastar sig hans vilja och som aldrig någonsin kan komma att överglänsa honom. ( Ack vad han bedrog sig.)
Varje år under oktober månad infaller olyckssäsongen för Cara och hennes familj. Blåslagna, bandagerade med brutna ben och hjärnskakningar uthärdar de och hoppas året inte ska innehålla någon tragedi, att någon i släkten dör. I övrigt är Cara, hennes syster Alice och styvbror Sam som ungdomar mest. Så även Caras bästa vän Bea förutom då att hon är häxa.
I Oslo vräker regnet ner, jag ligger i det minimala hotellrummet och läser Åsneprinsen av Caroline Hainer. Om pojken Jim som vid ett tillfälle skriar som en åsna och därmed erhåller och befäster sin position. Det är rörande och bitvis sorgligt att läsa hans historia. Vad är det som gör att vi blir de vi blir är ju en av dessa evighetsfrågor som kan ältas om och om igen. Jag ältar inte – i alla fall inte nu – utan kliver på tåget vidare till Bergen. Det känns som jag är den enda skandinaven ombord och jag kan träna språk från all världens hörn om jag ville. Men det vill jag nu inte. Jag vill bara läsa och njuta av vyerna. Det är allt.