Natur & Kultur – Sida 14 – Breakfast Book Club

2015/01/082015/01/06

Twist av Klas Östergren

Som murgröna på en husvägg slingrar sig berättelsen fram utan att en enda gång tappa fokus. Bokens berättare, en manlig skribent runt de 50 inte helt olik Östergren själv, berättar om kvinnan vars mysterium har präglat väsentliga delar av hans liv. Amis eller Ann-Maries gåta leder oss in i en berättelse om bedragare, maffiamedlemmar och hänsynslösa affärsmän från 60-talet fram till våra dagar.

Romanen skildrar ett till synes slumpartat skeende innehållande alla möjliga lösa trådar om båtar och fiske, ett teatersällskap, släktforskning, gamla vänner, spioner och inte minst män utan samvete. Störst intryck på mig gör ”The Lubricator, Smörjaren” en man med uppenbar våldspotential som kände Ami och som företräder ”det klassiska öst”. Smörjaren som kan dricka obegränsat med alkohol utan att bli påverkad eller tagen för rattfylleri och visar sig vara obehagligt skicklig på att oskadliggöra kamphundar. Allt skildras i den sparsmakat ordexakta stil som är Östergrens alldeles egna.

Det talas ofta om en boks första mening, mer sällan om dess sista. Jag minns inte den första meningen i Twist, den sista kommer jag däremot att minnas länge, den är så sällsamt perfekt. För de lösa trådarna binds samman till en smart ”twist” och sakernas tillstånd får sin förklaring, det till synes slumpartade skeendet var inte slumpartat alls. Fast en sak undrar jag över, researchern/släktforskaren som berättaren möter på ett café i Norrköping, är det en slump att hon är aningen lik Lisbet Salander?

Twist är utgiven av Natur&Kultur 2014, jag lyssnade på boken via Storytel, uppläsare är Reine Brynolfsson.

2014/11/092014/11/08

Syskonen Malaquias av Andréa Del Fuego.

Från denna roman minns jag få ord, däremot är min inre syn fylld av de bilder texten målar. Vi befinner oss i det oändliga Brasilien någon gång på 20-talet. De tre syskonen Nico, Antonio och Julia Malaquias föräldrar mister livet under ett våldsamt åskväder och syskonen blir för alltid beroende av sina medmänniskors välvilja. Nico tas som arbetare till den lokala plantagen och Antonio och Julia får en kort fristad på ett katolskt barnhem.

Låter det tungt? Inte alls, Andréa Del Fuego har skrivit en bladvändare och en skröna innehållande ett myller av karaktärer och magisk realism. Det är människorna som gör denna roman, både de levande och de döda. Alla är de underordnade livets nycker, men tar ändå skeendet som det kommer, gör det enda möjliga och fortsätter framåt. Pragmatism med ett modernt ord.

Så här flera veckor efter jag lagt ner boken spatserar karaktärerna runt i mitt huvud och jag ser den moderna tiden göra sitt intåg i dalen vid berget Serra Morenas fot. Ofta har personerna en kopp kaffe i handen för det dricks mycket kaffe i denna bok. Kanske en naturlig konsekvens av att vi befinner oss i Brasilien. Kaffesump spelar också en viktig roll för en av huvudkaraktärerna i boken. Och jag, jag tycker både om boken och om kaffe.

Utgiven på Natur&Kultur 2014, översatt av Irene Anderberg.

2014/07/142014/07/13

Tre dagar – tre böcker

Ack, solstolsläsningen! Det måste vara den bästa sortens läsning. Jag lägger mig tillrätta, solskenet gör hjärnan seg mellan varven och jag slumrar tjugo minuter och fortsätter sen att läsa. Jag har svårt att tänka mig något skönare. Tre dagars semester har jag haft och tre böcker har jag läst.

Sommaren före mörkret av Doris Lessing. I alla år har Kate Brown varit familjens mittpunkt. Hon har citat. Nu är alla barnen vuxna och upptagna på olika håll i världen. Hennes make, som är läkare ska arbeta i USA under tre månader. Huset behöver inte vara en samlingsplats. Kate behöver inte vara den som sköter om alltsammans. När hon får frågan om att vara tolk på en större konferens tackar hon ja. Inte för att hon särskilt vill, utan för att hon inte vet vad alternativet för den här sommaren skulle kunna vara. Sommaren blir en övergång till något annat. Först tänker jag mig att det är en frigörelse, ”hipp hopp hurra jag kan försörja mig själv, leva självständigt och inte alltid ha fokus på alla andra”. Men det handlar snarare om förändringen och ångesten över att bli medelålders. Gammal, obehövd, ful. En som människor inte tittar på, en som är en gammal kärring. Det är det som är mörkret.

Ibland, om man har tur, får en process eller ett stadium verkligen ett koncentrerat förlopp. Kate skulle få erfara att denna sommar blev en sådan där förkortad, intensifierad, koncentrerad period. Vad skulle hon få uppleva? Inte stort mer än hon helt enkelt blev gammal,

Intressant tema, men jag tycker boken är ganska trist. Jag läser med ett höjt ögonbryn och somnar faktiskt rätt ofta. Trots att det är Lessing.

(Tips från DNs Lotta Olsson)

Patient av Ben Watt. Jag följer Linda Skugges tumblr där hon just läst Patient. Känner igen Watt på bilden, men har nog inte hört talas om. Hursomhelst är han sångare i Everything but the Girl . Under tidigt 90-tal blir han svårt svårt sjuk. Boken följer honom under de där veckorna på sjukhuset där man försöker hitta vad som är fel på honom. Så bra bok! Jag tycker i och för sig om sjukdomsskildringar (i böcker där de är hanterbara) men det räcker såklart inte med det. Här är det välskrivet och intressant, med memoariska utblickar och poetisk konkretion.

Jag googlar runt och får hos bokhora låttips av Helena Dahlgren.

978-91-27-08887-0_D Spellmans arkiv av Lisa Lutz. Att plocka böcker som en bibliotekarie ställt fram för exponering på hyllorna är roligt. Den här boken är en sådan. Eftersom jag aldrig läser baksidestexter är det omslag och inledningssidan som får avgöra om det blir något eller ej. Så här ser den ut.

Spellmans är en familj som driver detektivbyrå med lyckade resultat. Spaningsmetoderna använder de tveklöst inom familjen också för att hålla koll på varandra, vilket stundtals behövs. Berättaren är dottern Izzy. Romanen är rolig på ett sätt som passar mig på pricken och allt är synnerligen underhållande. Jag sträckläste och somnade inte en enda gång.

Det var det. Nu är det regn.

2014/06/032020/11/16

Ett samtal om Nattfilm

Häromveckan var Marie och Ann-Sofie och lyssnade till Marisha Pessl. Strax därefter började vi läsa Nattfilm. Sms, twitter och små bloggkommentarer har kantat läsningen och vi har förundrats och förfärats!

Nattfilm startar med att Ashley Cordova hittas död och polisen bedömer det som självmord. Ashley är dotter till den mytomspunna filmregissören Stanislav Cordova. Senast han hördes av var i en intervju i Rolling Stone 1977 men hans skräckfilmer har producerats och visats om nätterna sedan dess. Runt om honom finns hemliga sällskap av cordoviter – fans som dyrkar honom och filmerna. Men vem är han? Och varför dör Ashley?

OBS OBS! Har du inte läst boken är det ingen idé att läsa vårt samtal här för vi spoilar hela tiden.

Ann-Sofie: Nu har vi läst klart, Marie. Nästan 700 sidor läsning har vi fått följa journalisten McGrath och hans sökande efter sanningen om Cordova och hans dotter. Det gick snabbt att sugas in i boken, trots att jag först kände trötthet när jag såg 18 tryckta webbsidor. Men det var ett smart sätt att ge läsaren en bakgrund till Cordova, hans dotter och varför McGrath är intresserade av honom. McGrath är så diffus. Inget socialt liv. Undrar var han får pengar ifrån. Vad tycker du om McGrath

Marie: Jag vet inte riktigt om jag tycker om honom eller inte. Han är ju inte särskilt ansvarsfull, i alla fall inte när det gäller dottern. Å andra sidan är han ju ganska snäll mot Nora. Men jag bryr faktiskt inte så mycket om McGrath, även om han väl är huvudpersonen, han bara ett medel för att jag ska få veta mer om Cordova. Det är honom jag vill åt! Jag tycker McGrath lyckas ganska bra, eftersom vi hela tiden kommer närmare och närmare Cordova. Jag funderade mycket på vilka verkliga filmregissörer Pessl har haft som förebild (tänker Lynch, Polanski, Kubrick, Tarantino, Hitchcock). Var det något du tänkte på?

Ann-Sofie: Ja Cordova är spännande så klart. Mystisk och oåtkomlig. Som gud.

Marie: Kompositionen med webbsidor och tidningsutdrag är ju ett annorlunda grepp. Jag gillar det verkligen och det ger en äkta känsla av att Cordova som en person som funnits i verkligheten. Jag är flera gånger nära att söka efter hans filmer på IMDB. Fick du också den känslan?

Ann-Sofie: Som jag har googlat! Jag älskar böcker som har andra dokument än själva berättelsen i sig. Jag tänker mig att Pessl måste ha haft ett jättestort rum med kartor och fotografier på väggarna, ungefär som man kan se i polisers spaningsrum på film. Men låt oss tala om Ashley. Tog hon livet av sig?

Marie: Jag vet faktiskt inte. Skulle behöva läsa om (och vill) för att få klarhet i bland annat det. Om det nu går att få det. Berättelsen om henne kändes väldigt komplex och Twin Peaks-aktig, ju mer vi får veta desto rörigare blir det. Men det är inte osannolikt att hon gjorde det. Vad tror du?

Ann-Sofie: Ja, jag vet inte. Ibland trodde jag det, ibland trodde jag att hon var utsatt för något bara för att hon visste för mycket. Men Cordovas filmer då? Jag tänker mig att de verkligen är otäckt otäcka. Sådana som jag aldrig skulle se själv. Blev du rädd i boken?

Marie: Inte rädd, men jag tyckte att det ibland blev så surrealistiskt och då otäckt. T.ex. när de är uppe på the Peak. Det som McGrath råkade ut för, drömde han det?

Ann-Sofie: Ja, antingen drömde han det eller också hallucinerade han under droger. Eller också var han med i en Cordova-film som han misstänkte. Det var verkligen en intressant och spännande del av boken. Superbra! Men jag måste återvända till Hopper. Vad är det han får reda på som gör att han lägger ner jakten på ”sanningen”? Detsamma som vi läsare, och McGrath, får veta av Inez, Cordovas assistent?

Marie: Det har jag funderat mycket på och vet inte här heller, kanske. Eller vet han något som McGrath inte vet och han inte vill att McGrath ska få reda på?

Ann-Sofie: Något skumt är det. Hela Hopper är mystisk. Jag förstår honom inte alls.

Marie: En sak som jag inte kan släppa är undulaten. Visst är det något skumt med den och dess öga? Och livslängden. Eller så inbillar jag mig bara.

Ann-Sofie: Ja, vad är det med den där undulaten. Den är kanske rätt igenom helt betydelsebärande! Förresten, det där med att Cordova är gud förstärks av slutet. Är inte det bara en uppenbarelse?

Marie: Jo, det tror jag.

Ann-Sofie: Jag blev faktiskt besviken på slutet. Det var så galet många trådar och jag ville ha mer ihopknytande. En del i mig tror att det är Cordova som är gud och Ashley som är Jesus som ägnar sig åt försoning innan hon offrar sig. Ligger hon inte med armarna rakt ut dessutom i det där hiss-schaktet?

Marie: Oj, det tänkte jag inte på! Som du säger frågorna är fortfarande många. Jag gillade verkligen den här boken och kommer nog att läsa om den en dag. Då kommer jag antagligen att se den på ett helt annat sätt.

Ann-Sofie Troligen. Om man läser om den ser man säkert viktiga ledtrådar som man missade eftersom man var så upptagen av händelseförloppet.

Nattfilm. Marisha Pessl. Utgiven 2013. På svenska av Natur och kultur 2014.