En ovanlig frukost i morse på så sätt att vi är 100 personer i stället för 15. På plats är också Åsa Nilsonne, författaren till En passande död, boken för dagen. I övrigt är allt sig likt. Kaffet, brödet och pålägget. Och att vi samtalar och ställer frågor och får veta en del om det vi undrat över när vi läste boken.
En passande död handlar om de otäcka D-orden: Döden och Demensen. När huvudpersonen Lina får veta att hon drabbats av en demenssjukdom, bestämmer hon sig för att inte dö den vidriga död som sjukdomen ofta innebär. Kroppen förtvinar och allt det som är JAG blir förändrat. Till sist återstår ingenting. Och nej, där tänker inte Lina hamna. I stället planerar hon sin passande död, den död som smidigt ska ske och inte ge de närmaste något obehag eller onödigt lidande.
För varför inte: på samma sätt som man kan hyra in en hantverkare för att ta hand om något som skulle vara besvärligt för en, borde man kunna hyra in en mördare för att på överenskommet datum ordna en stilla död. Praktiskt och passande. Men så får Lina möjlighet att delta i en forskning. Plötsligt mår hon bättre. Vad gör hon nu?
En mardröm att hamna i och en dröm att finna en möjlig lösning till. Vi undrar över det rationella förhållningssätt som Lina har. Är det möjligt att utesluta sitt barn så? Researchen är omfattande och vi lär oss mycket. Frågan om livet och döden tar vi med oss. Och vi hummar samstämmigt: ett fantastiskt passande slut.
En passande död. Åsa Nilsonne. Utgiven av Natur och kultur 2013.
Åt frukosten gjorde vi på Stora Brännbo och alltsammans var en del av Sigtuna litteraturfestival.
Tills nutiden när dottern Saga Silver firar 80 år. Språkets förändring i takt med tiden imponerar. Trakten likaså. Ändå känner jag stråk av besvikelse. Det är i mångt och mycket sorgliga berättelser som berättas om Saga och hennes barn. Men det blir stundtals lite tjo-och-tjim i intrigen. Jag får för mycket distans till alla inblandade. Margona som blivit antikhandlare, Sölve som bor kvar i trakten med fru och barn, Sonny Boy, en bygdens son som super för mycket och har sin mammas hjärta i handen. Alla cirklar de i och kring Eriksfors, den lilla bruksorten i Västmanland.
Han får komma till tals i ett suggestivt du-tilltal och när vi diskuterade detta under den senaste bokfrukosten, delades vi i två: de som inte gillar det (de flesta) och de som älskar det (jag och kanske någon mer). Jag tror att det är nödvändigt att ha du-tilltalet. Det ger både en distans och en närhet – att det finns ett jag som talar till ett du visar en relation. Till Sar. Till Pol Pot. Det är spännande.