För tio år sedan lämnade Hélène källarlokalen med teatersällskapet, sårad och ärrad. Nu ber de henne att komma tillbaka för att medskapa ett nytt djärvt manus av Midsommarnattsdröm. Och hon gör det. I förhoppningen att, tja kanske förstå vad som hände när hon tappade bort sig själv. Med sig ner i underjorden har nu Hélène ett hemligt uppdrag, utdelat av hennes bekant, juristen Clarice.
Höstterminens sista bokfrukost pratar vi om romanen med författaren. Vi resonerar om ”dubbelgångarnas parad” där alla i teatersällskapet antingen liknar varandra till utseende och manér, eller strävar efter att göra det. De blir kopior av kopior och risken blir stor att man längst ner är urvattnad och ingenting. Somliga drivs av en önskan om att få tillhöra den innersta kärnan. Och en sådan längtan kan få människor att utföra saker de inte vill. Andra väljer att titta bort.
Det är en sorglig bok. Mörk. Men slutet läser vi ljust. Dryga 250 sidor luftiga sidor som inte går snabbt att läsa. Ett skäl är att det finns formuleringar som är så vackra. Men också för att måste stanna upp och fundera, undra och förfasas, och kanske klarnar inte allting förrän just i slutet. Det är därför man ska läsa om den genast för lagren är många att upptäcka.
En mörk, burlesk och väldigt rolig roman. Kan dock inte komma ifrån att jag känner mig aningen skuldmedveten, för jösses vad jag har skrattat. Amandas kärleksliv är bedrövligt sorgligt, och det värsta är att jag tror hennes datingupplevelser är tämligen allmängiltiga, både för kvinnor och män. (Ni har förstås noterat att författarens namn överensstämmer med huvudpersonens. Autofiktion? Jag tror det, men vet inte).
Amanda är 32 år, driver företag tillsammans med sin mamma och syster och har ett härligt kompisgäng som kallar sig dr Pepper. Namnet kommer sig av att gänget under en musikfestival blev bestulna på sin insmugglade sprit och därför drack Dr Pepper hela helgen i stället. De håller ihop i vått och torrt, flera är singlar men alla hanterar singellivet olika. Det finns även en äldre singel med kärlekssorger i boken, Amandas mamma, som är djupt förälskad i sin manlige kompis.
Att längta efter besvarad kärlek men alltid bli bortvald är knappast något nytt. Den inbitna ungkarlen, eller den ogifta ungmön som blev nucka när hon blev äldre, valde de att bli ensamma? Redan i början av ”Halva Malmö” tänker jag på Malin Lindroths roman Nuckan, en sorgsen betraktelse av en kvinna som alltid blev bortvald i kärlek. Känner mig tillfreds med att Amanda i slutet av ”Halva Malmö” läser just Nuckan och konstaterar att Malins huvudperson haft det värre än hon. Det vill säga än så länge…
Nu har vi läst en sådan där älsklingsförfattare. Jenny Offill. Det är Väder vi vill diskutera. Den handlar om Lizzie som är bibliotekarie och med detta följer visst biblioterapeutiskt uppdrag. Nu hjälper hon också sin vän att besvara mejl om livets stora frågor. Vi känner igen det fragmentariska berättandet från förra boken och kombinationen av svärta, smärta och svart humor. Men det känns mer som om något går sönder?
Ann-Sofie: Hur ska man beskriva Lizzie egentligen? Hon är så vänlig och omtänksam, samtidigt som hon har en tydlig integritet. Gränser mot sin omgivning.
Maggan: Lizzie är en reflekterande människa som har förmågan att se humorn i tillvaron hur mörk den än ter sig. Jag älskar den lilla lakoniska knorren som så ofta kommer sist i stycket. (Lakoniskt är ett ord som vi använder alldeles för sällan nu för tiden.)
Ann-Sofie: Ja, hon beskriver något ofta sorgligt, t ex om sin bror eller något i omvärlden och så avslutas det lilla stycket med en absurd knorr som gör att man måste skratta. Det jag uppskattar så mycket med den här boken är ju också den fragmentariska framställningen.
Maggan: Jo, det är ju just det som är grejen med Jenny Offill, de där korta betraktelserna. Tänker att det hon skildrar finns omkring oss alla hela tiden, men att vi inte uppfattar eller kanske inte uppskattar våra medmänniskor tillräckligt mycket för minnas alla dessa ögonblick. Jane Austen var också bra på att se tillvarons absurditeter, men hon låter sina karaktärer tala och på så sätt mejsla fram både idioti och vänlighet.
Allt känns bättre i den tysta vagnen. I den tysta vagnen är alla lugna. Ben trycker sitt ben mot mitt. Vi sitter bredvid varandra och läser medan Eli bygger palats med mängder av rum. En man som sitter på andra sidan gången pratar med sin vän på spanska ombeds av konduktören att stiga av. ”Nu, menar du? säger han. ”Trots tåget rör sig?”
Ann-Sofie : Ja! Vilka fler personer tycker du om?
Maggan: Jag gillar besökarna på biblioteket där Lizzie jobbar men också de som skriver till hennes mentor Sylvia, de känns verkliga i all sin absurditet. Jag gillar också hennes lågmälde make Ben.
Ann-Sofie: Men vi måste nog prata lite om omslaget också: Här är tre omslag från olika länder. Vilket är snyggast?
Maggan: Jag gillar det blå omslaget bäst, även om jag tycker att det svenska omslaget beskriver bokens ton bäst.
Ann-Sofie: Ja, det blåa är fint, men känns nog för ”mysigt” kanske. För just det är boken inte. Så in i bängen läsvärd bok, som jag skulle uttryckt saken 1976. Årets bok funderar jag 2021. Nå. Tack för pratet, Maggan och så önskar vi lycka och välgång för boken nu.
Przewalskis häst är tredje boken där Maja Lunde skriver om fiktion kring klimatet. Vi känner igen upplägget. Ett tidsmässigt då, ett nyss och ett sen. Då som utspelar sig när människan upptäcker vildhästarna i Mongoliet, griper in i naturen och tar hästarna till Europas privata och offentliga djurparker. Ett nyss som handlar om när hästarna flyttar tillbaka till sitt ursprungsområde för att fortplanta sig och bre ut sig igen. Och en framtid där vi befinner oss i 2060 på en gård i Norge och där klimatförändringarna gått ännu längre.
Vi sitter på morgonen med kaffe och te på alla våra håll och resonerar. Någon tycker att romanen tjänat på att inte delas upp i de olika tidsperspektiven utan istället låtit varje historia haft sin egen del. ”Det uppbrutna berättandet ger inte nycklar eller förståelse som skulle vara viktiga för nästa del av berättelsen”. Någon annan menar att läsningen hade blivit för långtråkig i så fall.
Det dystopiska är naturligtvis obehagligt att läsa. Det är så mycket ensamhet där Eva lever på sin gård. Alla andra har lämnat, gården, byn, regionen. I söder är torkan ett faktum, i norr regnar det i stort sett hela tiden. Elen försvinner. Att gå i väg verkar ändå inte vara lösningen. För vart tar man vägen?
Vi pratar om moderskap och att relationer får ta en sådan stor plats i romanen. Några är tveksamma kring trovärdigheten för 1800-talsmammans förståelse för sin sons sexualitet, vi vill veta mer om 90-talsmamman som är så sluten och stängd mot sin son men samtidigt så besatt av vildhästarna. Vi tycker om framtidsmamman som har en alldeles vanlig relation till sin tonårsdotter men förstår kanske ändå inte riktigt den besatthet som också hon visar för hästarna. Fast samtidigt förstår vi. Att inte kämpa är att ge upp.
Boken är lång, och frågar ni mig så skulle den tjäna på att redigeras ner och på så sätt göras tätare. Samtidigt är den lättläst för språket är drivet och lätt.
Om Blå skrev jagatt ”jag gillade också Binas historia, Men jag gillar Blå ännu mer. Och slutet. Slutet!” Jag minns att jag kände hoppfullhet. I Prezwalskis häst känns allting svartare. Och jag ser fram mot den fjärde och avslutande boken i klimat-kvartetten.
Przewalskis häst. Maja Lunde. Utgiven 2020. På svenska av Natur&Kultur 2021 i översättning av Lotta Eklund.
