Etikett: Natur & Kultur

Publicerat

Bokfrukost om Vaggvisa av Leila Slimani

Ett ungt parisiskt par, Miriam och Paul, söker en barnsköterska och hittar Louise, som snabbt blir spindeln i nätet i deras lilla familj. Barnen älskar henne, hon är effektiv och tar gärna itu med allsköns hushållsuppgifter som annars inte skulle blivit gjorda.  Hon är helt enkelt för bra för att vara sann. Hennes livssituation och bakgrund är dock en välbevarad hemlighet.

Romanen börjar med mord och klassificeras  som en spänningsroman, vilket några av oss fann förbryllande. Mord är bara en vinkel av många i denna sparsmakade roman som (kanske) handlar om en människa på väg mot ett sammanbrott.  Tolkningen är helt och hållet upp till läsaren.

Några röster från morgonens diskussion:

Klassamhället skildras så väl när författaren beskriver lekplatsen i Paris där alla de invandrade barnsköterskorna samlas.
Påminner mig på något sätt av Stenarna skola ropa av Ruth Rendell
Louise idoga städande och tvånget att hela tiden vara sysselsatt tjänar till att glömma det svarta hålet inom henne
Det mesta står mellan raderna
Louise är så motsägelsefull, får inget grepp om henne
Tycker det är en smart roman med lysande språk, sögs in i boken och läste halva natten
Läskigt med den sylvassa Japanska kniven
Boken handlade om ensamhet, tycker den är lysande
En skildring av klass, kön och ras
Människor är helt oförutsägbara, jättebra människor beter sig oförklarligt i betraktarens öga
Thrillermomentet försvann ju mer man läste

Utgiven på Natur & Kultur 2018.  Översatt av Maria Björkman.

Publicerat

Människan är den vackraste staden av Sami Said

Berättarjaget heter San Francisco, en ung man från södra halvklotet som för en skuggtillvaro i norra Europa. Han kallar sig och sina gelikar för osynliga och irreguljära, i motsats till de inhemska och infödda. Hans ord flödar på knivskarp drömsk prosa medan hans tankar vandrar på slingrande stigar där han funderar över världen och människorna. Det är en mörk tid och en grå tillvaro, ändå uppfattar jag San Francisco som en människa som inte låter sig nedslås utan vandrar vidare med ungdomens spirande hopp om att en dag hitta det han söker. Jag blir väldigt fäst vid San Francisco, det är något varmt och okuvligt över honom.

Människan är den vackraste staden är en förbluffande roman med ett fantastiskt språk, en unik skildring av landsflyktiga. Ofta knivskarpt och psykologiskt vasst, som när Said låter de irreguljära spela brädspel som går ut på att vinnaren blir kung av Europa under medeltiden. Eller när San Francisco ska ta sig vidare och fångats av en reklambild på flyktingsmugglarens kort:

Hon försökte lugna oss och sig själv genom att beskriva rutten. Så lång tid skulle det ta och antagligen skulle de inte stoppa henne och antagligen skulle de inte söka igenom bilen. No problem. En betryggande min.
Men luftballongen på visitkortet då? Jag trodde vi skulle flyga över sundet.
”Luftballongen är en symbol för frihet”, sa hon, ”för öppna gränser. Den betyder allt möjligt”.
Jag dolde inte att jag blev besviken.
Sedan klättrade jag och irakiern ner i bagageluckan och hon körde oss över bron. Varje gupp, varje gruskorn, genljöd i revbenen.
Det var ändå vackert, så enkelt det är att lägga sitt liv i någon annans händer.
Min irakier med knäna tryckta mot min mage, sa att han skulle till Tyskland och söka där istället. Han sa att hans största rädsla var trånga utrymmen. Jag sa att min var att aldrig komma fram.

Nominerad till Augustpriset 2018.

Utgiven på Natur & Kultur 2018.

Publicerat

Frukostintervjun: Marina Benjamin

Foto: Soren Levy-Sands

Marina Benjamin skriver i sin bok Mellantid om att fylla femtio, om åldrande, om kroppen. Det är skarpt, lärorikt och roligt. En bloggy om boken kommer. Tills dess får ni höra Marina själv.

Godmorgon Marina! Vad äter du till frukost?
Mostly toasted bread with peanut butter, or marmalade. But I’m fussy about it. The peanut butter has to be made with with salt, not sugar, and the bread has to be really good – like your Swedish bread – sourdough if possible. Also there has to be strong black coffee, enough for two cups.

Läser du helst morgontidningen eller en roman till frukosten?
Usually I read whatever novel I’ve got on the go for up to half an hour, then when I get up, I read my emails and my Twitter feed before turning to the news. With the world so off-kilter, and the news so unutterably depressing, these days I try to put off learning what new terrible things have happened for as long as possible.

Klokt. Så, en bra morgonroman, vad kan det vara?
The same books I always prefer. My tastes are unapologetically literary. I’ve just ordered a whole batch of books, so I’ve got a very tempting pile beside my bed: Han Kang’s The White Book, Will Eaves’ Murmurs, about the mathematician Alan Turing; a Swedish novel by Ebba Witt-Brattstrom, about her divorce, that is translated into English as Love/War and Ceridwen Dovey’s In The Garden of Fugitives.

Bra blandning! Vad läser du just nu?
More than one book, as usual… I’m halfway through Will Eaves’ Murmurs – a beautifully written novel that gets at the interior life of a rather solitary man – one who achieved fame for his ’calculating machine’, effectively the first computer, but also notoriety for being homosexual at the wrong point in history: Turing was chemically castrated. I’m also reading Claudia Rankine’s Citizen – an astonishing book that exposes the underlying racism of those who believe themselves not to be racists. I’m also reading various factual books as I start to think about what I will write next. My new book Insomnia very much belongs alongside Mellantid – they are a pair, both born of mid-life unravelling and reconstitution, and I am now planning a third book driven on the back of that same mid-life energy to make a trilogy.

Vad använder du som bokmärke?
Anything I can find. The bookseller’s receipt, often. Sometimes a leather bookmark that I was given as a gift. But I like those sharp and functional plastic ones best of all; very no-nonsense.

En viktig avslutande boknördsfråga är förstås hur du sorterar böckerna i
hyllan?
Ah, now that depends on my mood. During a recent re-organisation (during which many boxes of books went off the the second-hand shop) I decided to bunch together books that I read as fuel for particular books that I’ve written. So as well as documenting my reading life, my book shelves now reveal my writing biography. There’s a long shelf of books about the end of the world; another for books about the space age; another full of books about Iraq; another groaning with books about middle age, and a small shelf holding books about sleep. Now I am growing a new shelf. It will hold books about relationships and their problems. Can you guess what my next book will be?

Vi anar! Tusen tack för intervjun och ha en bra fortsättning på dagen.

Publicerat

Vad jag tänker på när jag tänker på vandring

Den här bloggyn borde förstås skrivas till sommaren. Men mina tankar om vandring är inte årstidsbundna, jag tänker ofta på vandring. Nuförtiden så oändligt mycket mera. ”Vi människor har förflyttat oss till fots sen urminnes tider”, inleder Angeliqa Mejstedt  sin bok Vandra. Och ja, det är något med det där att sätta den ena foten framför den andra. En frihetskänsla, att bara kunna gå. Och tvärtom.

Vandra är framförallt en handbok, kanske mest till den som ska vidga sina vyer och börjar vandra (mer). Den har en tydlig struktur där teckningar och bilder visar hur man ska planera en vandring både för utrustning och val av plats. Därefter följer genomgångar för själva vandringen som navigering eller förhållningssätt till naturen.

Språket är tydligt i alla avseenden, som det ska vara i instruerande, lärande texter. Men det är också berättande och personligt. Inte minst när det gäller de delar av boken där författarens stora erfarenhet och upplevelser gestaltas. Ett exempel är kapitlet ”Att komma hem”. Har man vandrat länge kan det ta ett tag att återgå till det vanliga.

Att stegen skulle ha förändrat mig. Men jag kände en tomhet.

Därför tror jag att den också passar den som är intresserad av vandring men kanske inte har planer på att gå iväg nästa vecka. Den peppar och laddar med lust och energi även för den som mer tänker på vandring.

Boken har fokus på naturvandringar, förstås. Men jag skulle också intressera mig för att läsa om långa vandringar i civilisationen. Någon som går från Stockholm till Provence, typ, och där berättelsen inte nödvändigtvis handlar vad som sker i  städerna utan mer om själva vandrandet. Hur känns det att mest gå på asfalt? Hur hittar man småvägar genom villaområden? Vilken mat passar att laga på trangiaköket på en parkeringsplats? Den boken skulle jag också vilja läsa.

Vandra är utgiven av Natur & Kultur 2018.