Etikett: Natur & Kultur

Publicerat

När reglerna slutat gälla av Ariel Levy

Ariel Levy, journalist och en fabulös skribent. Jag har läst hennes artiklar som till exempel The Devil & Saint Ann’s om grundaren av den berömda skolan, Stanley Bosworth, och det intressanta porträttet av författaren Elizabeth Strout. Och inte minst Thanksgiving in Mongolia, om den förfärliga dagen när Ariel Levy förlorade sitt ofödda barn på ett hotellrum.

Boken När reglerna slutat gälla inleds mycket dramatiskt med just den händelsen, hur hon sitter där i Mongoliet och någon har lagt en filt över blodfläcken. Hemma finns hennes fru Lucy, men det Lucy lovade om att inte längre dricka håller inte. Allt som gällde för Ariel Levy före resan till Mongoliet – barn, familj, ekonomi – gäller inte alls längre.

Jag läser boken i en sittning. Ibland pausar jag för att tänka på de saker som tål att funderas över. Om skrivandet, om framgång och karriär, om att livet tar vändningar som aldrig går att förutse. Ibland bläddrar jag helt enkelt på, lite mer förstrött. Men aldrig oberörd.

Jag tycker om Levys raka sätt att skriva i artiklarna. Och jag gör det minst lika mycket här. Det är driv och välformulerat (tack översättare Anna Lindberg) och gör att sentimentalitet utesluts. Jag har läst recensioner som menar att Levy inte går in i och beskriver sorgen tillräckligt eller innerligt, vilket skulle göra att inlevelsen saknas. Det tycker inte jag. Tvärtom. Det här är rakt och, ursäkta det slitna uttrycket, ärligt.

När reglerna slutat gälla. Ariel Levy. Utgiven 2016. På svenska hos Natur&Kultur 2017.

Publicerat

Au pair av Cecilia Hansson

Först tänker jag på hur in i vassen skoltrött jag var efter grundskolan att jag helt enkelt bestämde mig för att strunta i gymnasiet. På den den tiden gick det bra att få arbete och eftersom jag var snäll mot barn redan då blev jag barnflicka. Au pair låter flottare än barnflicka. Och kanske är det så. Man får ju bo utomlands. I Wien till exempel. Som Cecilia i boken jag läser. Men sen kommer jag på att den här boken inte handlar om barnpassning (även om jag verkligen undrar hur det gick med barnen).

Så då tänker jag på olycklig obesvarad kärlek och Walter, den lärare som den unga Cecilia blir förälskad i därnere i Wien och som hela tiden återkommer i hennes tankar/liv. Erfarenheterna läggs som årsringar utanpå den där uteblivna kärlekshistorien. Hon lär sig tyskan, blir översättare, blir poet, barnen kommer. Och en dag sitter hon i samma skolkorridor som då. För att bli kvitt det som upptagit henne, tänker jag.

Berättarsättet är så elegant och aldrig någonsin tappar man taget till var i livet berättaren befinner sig. Det är prosa och det är lyriskt och väldigt vackert.

Au pair av Cecilia Hansson. Utgiven 2019 av Natur&Kultur.

Publicerat

Bokfrukost om Vaggvisa av Leila Slimani

Ett ungt parisiskt par, Miriam och Paul, söker en barnsköterska och hittar Louise, som snabbt blir spindeln i nätet i deras lilla familj. Barnen älskar henne, hon är effektiv och tar gärna itu med allsköns hushållsuppgifter som annars inte skulle blivit gjorda.  Hon är helt enkelt för bra för att vara sann. Hennes livssituation och bakgrund är dock en välbevarad hemlighet.

Romanen börjar med mord och klassificeras  som en spänningsroman, vilket några av oss fann förbryllande. Mord är bara en vinkel av många i denna sparsmakade roman som (kanske) handlar om en människa på väg mot ett sammanbrott.  Tolkningen är helt och hållet upp till läsaren.

Några röster från morgonens diskussion:

Klassamhället skildras så väl när författaren beskriver lekplatsen i Paris där alla de invandrade barnsköterskorna samlas.
Påminner mig på något sätt av Stenarna skola ropa av Ruth Rendell
Louise idoga städande och tvånget att hela tiden vara sysselsatt tjänar till att glömma det svarta hålet inom henne
Det mesta står mellan raderna
Louise är så motsägelsefull, får inget grepp om henne
Tycker det är en smart roman med lysande språk, sögs in i boken och läste halva natten
Läskigt med den sylvassa Japanska kniven
Boken handlade om ensamhet, tycker den är lysande
En skildring av klass, kön och ras
Människor är helt oförutsägbara, jättebra människor beter sig oförklarligt i betraktarens öga
Thrillermomentet försvann ju mer man läste

Utgiven på Natur & Kultur 2018.  Översatt av Maria Björkman.

Publicerat

Människan är den vackraste staden av Sami Said

Berättarjaget heter San Francisco, en ung man från södra halvklotet som för en skuggtillvaro i norra Europa. Han kallar sig och sina gelikar för osynliga och irreguljära, i motsats till de inhemska och infödda. Hans ord flödar på knivskarp drömsk prosa medan hans tankar vandrar på slingrande stigar där han funderar över världen och människorna. Det är en mörk tid och en grå tillvaro, ändå uppfattar jag San Francisco som en människa som inte låter sig nedslås utan vandrar vidare med ungdomens spirande hopp om att en dag hitta det han söker. Jag blir väldigt fäst vid San Francisco, det är något varmt och okuvligt över honom.

Människan är den vackraste staden är en förbluffande roman med ett fantastiskt språk, en unik skildring av landsflyktiga. Ofta knivskarpt och psykologiskt vasst, som när Said låter de irreguljära spela brädspel som går ut på att vinnaren blir kung av Europa under medeltiden. Eller när San Francisco ska ta sig vidare och fångats av en reklambild på flyktingsmugglarens kort:

Hon försökte lugna oss och sig själv genom att beskriva rutten. Så lång tid skulle det ta och antagligen skulle de inte stoppa henne och antagligen skulle de inte söka igenom bilen. No problem. En betryggande min.
Men luftballongen på visitkortet då? Jag trodde vi skulle flyga över sundet.
”Luftballongen är en symbol för frihet”, sa hon, ”för öppna gränser. Den betyder allt möjligt”.
Jag dolde inte att jag blev besviken.
Sedan klättrade jag och irakiern ner i bagageluckan och hon körde oss över bron. Varje gupp, varje gruskorn, genljöd i revbenen.
Det var ändå vackert, så enkelt det är att lägga sitt liv i någon annans händer.
Min irakier med knäna tryckta mot min mage, sa att han skulle till Tyskland och söka där istället. Han sa att hans största rädsla var trånga utrymmen. Jag sa att min var att aldrig komma fram.

Nominerad till Augustpriset 2018.

Utgiven på Natur & Kultur 2018.