En bokhandlares dagbok eller hur säljer du dina böcker?

– Hur säljer du dina böcker när du har låst dörren?
Antikvariatsägaren tittar fundersamt på mig.
— Hur menar du?
– Jag menar precis så, hur säljer du böcker? Är det via antikvariat.net eller hur gör du?
—Aha!
Nu ser hon glad ut. Tänker att jag vill köpa fler böcker än de jag har i famnen och raskt berättar hon om kontot på bokbörsen och hur hon katalogiserar böckerna som kommer in och hur lätt det kommer bli för mig att hitta precis det jag vill ha från hennes antikvariat.

Men jag är just inte intresserad av att köpa, det är inte därför jag frågar. Nej, saken är den att jag läste En bokhandlares dagbok i somras. Bokhandeln är ett antikvariat i Skottland, staden Wigtown. Och ett av bokhandlarens bryderier är just nät-försäljningen som där går via Amazon, en organisation han tycker riktigt illa om eftersom den är ”en haj som äter alla små bokhandlare utan att blinka”. Hur är det i Sverige, undrar jag och vill egentligen göra praktik på en rad antikvariat för att vidga vyerna. Jag började i alla fall med att fråga bokhandlare jag träffade under sommaren.

Åter till boken för den måste ni läsa, jag säger bara det. Den är intressant, och riktigt rolig Bokhandlaren, som förresten heter Shaun Bythell berättar träffsäkert om kunderna och han kommenterar bokvärlden lakoniskt så att jag skrattar högt. Frågan han stundom ställer sig är poängen med att ha ett antikvariat överhuvudtaget. Rik blir man inte. Lycklig? Kanske. Fullt av boktips får man, inte minst genom de böcker som Shaun läser själv på sin lediga tid.

Bokhandeln driver också the Random Book Club där man en gång i månaden får en slumpmässigt utvald bok i brevlådan. Jag gick med direkt. Häromdagen kom den första boken.

Hört talas om den? Nej, jag vet inte. Men jag ska snart ta och läsa den trots att den har pyttesmå bokstäver. Det får bli förstoringsglas.

Så, sammantaget. Läs boken. Köp antikvariska böcker. Och när du går in så fråga runt lite hur de skaffar sina böcker, hur de säljer på nätet och vad som säljer bäst. Sen berättar du för mig. Tack på förhand!

En bokhandlares dagbok. Shaun Bythell. Utgiven på svenska av Natur&Kultur 2018 i översättning av Andreas Vesterlund.

Blå av Maja Lunde

Just när den här bloggyn publiceras sitter vi och frukosterar med Maja Lunde. Hon är i Sverige för att prata om sin senaste roman Blå. Blått som havet, som himlen, som oskulden. Kanske kunde vi kalla romanen Brun som den torkade jorden som är så närvarande. Vattnet är i hög grad frånvarande i romanen. Det är vattnet som man längtar efter, jagar och slåss om.

Med mitt glas vatten – och tacksamhet över det – läser jag Blå tämligen i ett svep. Även om inledningen är något seg blir den snart en bladvändare. Liksom i Lundes förra roman, Binas historia, är det parallella historier från två olika tider. I ett nu, med inslag av ganska mycket då, gör Signe  sin senaste, kanske allra sista aktivist-insats. I den andra historien utmålas en framtid där den ökande värmen har torkat ut större delen av jorden. Här möter vi pappan med sin dotter på flykt från sin brinnande stad och hamnar i ett flyktingläger i väntan på mamman och det andra barnet. Just det greppet förstärker insikten av att om vi inte gör något nu så är det denna vattenlösa framtid vi har att vänta. Flyktinglägret är oerhört initierat beskrivet och att läsa om det är obeskrivligt.

Blå kallas för nummer två i klimatkvartetten, och jag kommer fråga Lunde under frukosten om det inte ger press och ångest att ha utlovat flera böcker. I synnerhet när de blivit så omtyckta, lästa och sålda över hela världen. Jag gillade också Binas historia, som var frukostbokklubbens januaribok. Men jag gillar Blå ännu mer. Och slutet. Slutet!

Blå. Maja Lunde. Utgiven 2017. På svenska 2018 av Natur & Kultur, i översättning av Lotta Eklund.

Bokfrukost om Sällskapet av Christina Hesselholdt

Fyra danska kortromaner, utgivna mellan 2008 och 2014, samlade i en bok. Under en period av 20 år får läsaren följa de fem karaktärerna i Sällskapet som turas om att berätta, främst om sig själva. Vi i frukostbokklubben var ambivalenta, ett par av oss tyckte väldigt mycket om boken, vi andra enades om att språket var utmärkt och att man fnissade till ibland, men att karaktärerna var ointressanta. Navelskåderi och självupptagenhet var ord som återkom när vi beskrev karaktärerna, Virginia Woolf inspirerad när vi diskuterade författaren och texten. Kanske hade läsupplevelsen varit annorlunda om man läst kortromanerna allteftersom de kom ut, dvs med ett par års mellanrum.

Några röster från morgonens diskussion:

Tyckte väldigt mycket om den när jag väl kommit in i boken
Citatvärdiga meningar, ointressanta personer
Gillade när de åkte runt och besökte platser där olika författare bott
Hände för lite, ingen plot. De kommer aldrig ut i verkligheten
Väntar fortfarande på att får reda på vad boken egentligen handlade om
Svårt att hålla reda på karaktärerna
Fin spänst med upplägget och varje person som berättar, finns en kärna
Konfunderad, vad handlar den om?
Tänkte på min egen tonårstid
Fina reflektioner om litteratur i texten
Inget driv, blev inte mer spännande allteftersom man läste
Började läsa men kom inte längre än till sidan 60
Författarens inlägg om litteratur i texten känns påklistrat och konstruerat
Kom inte ens igenom del 2 fångade mig inte
De olika berättarna gjorde att det saknades en egen röst
Roligt att ett par hette Camilla och Charles

Utgiven på Natur & Kultur 2017, översättning av Ninni Holmqvist.

Bokfrukost om Binas historia

Omslaget, jag säger bara det. Det lilla döda biet i nederkanten och i övrigt yta. Snyggt! Men så hamnar vi i en diskussion om att det inte ser ut som ett bi. Är det inte en humla? Det kan väl inte vara en humla! Vem skulle göra ett sådant misstag? Men vad är det egentligen för skillnad mellan ett bi och en geting? Vingarna? Pollinerar de lika bra, båda två?

Breakfast Book Club diskuterar Binas historia av Maja Lunde. Även om skälen skiftar, är vi överens om att romanen är läsvärd och bra. Tre tidsplan vävs samman till en helhet, och dramaturgin gör romanen till en riktig bladvändare. 1800-talets biolog William vill ta fram den bästa bikupan, 2000-talets biodlare George drabbas av bidöd och förstår inte varför och framtidens Tao lever i en värld efter Kollapsen.

Varför USA, varför inte Sverige?
Tänk att man transporterar bin för pollinering!
Lite för lättläst, vill ha mer tuggmotstånd
Spretig i början, men det blir bättre.
Alla berättelser övertygar.
Vad vill man ge vidare till sina barn?
Det intressanta är relationerna mellan barnen och föräldrarna. William som inte ser sin självklara arvtagare i dottern Charlotte, George som ställer sådana krav på sin son att ta över gården, Tao som letar efter sin son.
Kunskap. Tao går till bibliotek och pluggar och lär sig. Böcker består.

Nästa roman blir Sällskapet av Christina Hesselholdt.