– Hur säljer du dina böcker när du har låst dörren?
Antikvariatsägaren tittar fundersamt på mig.
— Hur menar du?
– Jag menar precis så, hur säljer du böcker? Är det via antikvariat.net eller hur gör du?
—Aha!
Nu ser hon glad ut. Tänker att jag vill köpa fler böcker än de jag har i famnen och raskt berättar hon om kontot på bokbörsen och hur hon katalogiserar böckerna som kommer in och hur lätt det kommer bli för mig att hitta precis det jag vill ha från hennes antikvariat.
Men jag är just inte intresserad av att köpa, det är inte därför jag frågar. Nej, saken är den att jag läste En bokhandlares dagbok i somras. Bokhandeln är ett antikvariat i Skottland, staden Wigtown. Och ett av bokhandlarens bryderier är just nät-försäljningen som där går via Amazon, en organisation han tycker riktigt illa om eftersom den är ”en haj som äter alla små bokhandlare utan att blinka”. Hur är det i Sverige, undrar jag och vill egentligen göra praktik på en rad antikvariat för att vidga vyerna. Jag började i alla fall med att fråga bokhandlare jag träffade under sommaren.
Åter till boken för den måste ni läsa, jag säger bara det. Den är intressant, och riktigt rolig Bokhandlaren, som förresten heter Shaun Bythell berättar träffsäkert om kunderna och han kommenterar bokvärlden lakoniskt så att jag skrattar högt. Frågan han stundom ställer sig är poängen med att ha ett antikvariat överhuvudtaget. Rik blir man inte. Lycklig? Kanske. Fullt av boktips får man, inte minst genom de böcker som Shaun läser själv på sin lediga tid.
Bokhandeln driver också the Random Book Club där man en gång i månaden får en slumpmässigt utvald bok i brevlådan. Jag gick med direkt. Häromdagen kom den första boken.
Hört talas om den? Nej, jag vet inte. Men jag ska snart ta och läsa den trots att den har pyttesmå bokstäver. Det får bli förstoringsglas.
Så, sammantaget. Läs boken. Köp antikvariska böcker. Och när du går in så fråga runt lite hur de skaffar sina böcker, hur de säljer på nätet och vad som säljer bäst. Sen berättar du för mig. Tack på förhand!
En bokhandlares dagbok. Shaun Bythell. Utgiven på svenska av Natur&Kultur 2018 i översättning av Andreas Vesterlund.
Just när den här bloggyn publiceras sitter vi och frukosterar med Maja Lunde. Hon är i Sverige för att prata om sin senaste roman Blå. Blått som havet, som himlen, som oskulden. Kanske kunde vi kalla romanen Brun som den torkade jorden som är så närvarande. Vattnet är i hög grad frånvarande i romanen. Det är vattnet som man längtar efter, jagar och slåss om.
Fyra danska kortromaner, utgivna mellan 2008 och 2014, samlade i en bok. Under en period av 20 år får läsaren följa de fem karaktärerna i Sällskapet som turas om att berätta, främst om sig själva. Vi i frukostbokklubben var ambivalenta, ett par av oss tyckte väldigt mycket om boken, vi andra enades om att språket var utmärkt och att man fnissade till ibland, men att karaktärerna var ointressanta. Navelskåderi och självupptagenhet var ord som återkom när vi beskrev karaktärerna, Virginia Woolf inspirerad när vi diskuterade författaren och texten. Kanske hade läsupplevelsen varit annorlunda om man läst kortromanerna allteftersom de kom ut, dvs med ett par års mellanrum.
Omslaget, jag säger bara det. Det lilla döda biet i nederkanten och i övrigt yta. Snyggt! Men så hamnar vi i en diskussion om att det inte ser ut som ett bi. Är det inte en humla? Det kan väl inte vara en humla! Vem skulle göra ett sådant misstag? Men vad är det egentligen för skillnad mellan ett bi och en geting? Vingarna? Pollinerar de lika bra, båda två?