Frukostintervjun: Marina Benjamin

Foto: Soren Levy-Sands

Marina Benjamin skriver i sin bok Mellantid om att fylla femtio, om åldrande, om kroppen. Det är skarpt, lärorikt och roligt. En bloggy om boken kommer. Tills dess får ni höra Marina själv.

Godmorgon Marina! Vad äter du till frukost?
Mostly toasted bread with peanut butter, or marmalade. But I’m fussy about it. The peanut butter has to be made with with salt, not sugar, and the bread has to be really good – like your Swedish bread – sourdough if possible. Also there has to be strong black coffee, enough for two cups.

Läser du helst morgontidningen eller en roman till frukosten?
Usually I read whatever novel I’ve got on the go for up to half an hour, then when I get up, I read my emails and my Twitter feed before turning to the news. With the world so off-kilter, and the news so unutterably depressing, these days I try to put off learning what new terrible things have happened for as long as possible.

Klokt. Så, en bra morgonroman, vad kan det vara?
The same books I always prefer. My tastes are unapologetically literary. I’ve just ordered a whole batch of books, so I’ve got a very tempting pile beside my bed: Han Kang’s The White Book, Will Eaves’ Murmurs, about the mathematician Alan Turing; a Swedish novel by Ebba Witt-Brattstrom, about her divorce, that is translated into English as Love/War and Ceridwen Dovey’s In The Garden of Fugitives.

Bra blandning! Vad läser du just nu?
More than one book, as usual… I’m halfway through Will Eaves’ Murmurs – a beautifully written novel that gets at the interior life of a rather solitary man – one who achieved fame for his ’calculating machine’, effectively the first computer, but also notoriety for being homosexual at the wrong point in history: Turing was chemically castrated. I’m also reading Claudia Rankine’s Citizen – an astonishing book that exposes the underlying racism of those who believe themselves not to be racists. I’m also reading various factual books as I start to think about what I will write next. My new book Insomnia very much belongs alongside Mellantid – they are a pair, both born of mid-life unravelling and reconstitution, and I am now planning a third book driven on the back of that same mid-life energy to make a trilogy.

Vad använder du som bokmärke?
Anything I can find. The bookseller’s receipt, often. Sometimes a leather bookmark that I was given as a gift. But I like those sharp and functional plastic ones best of all; very no-nonsense.

En viktig avslutande boknördsfråga är förstås hur du sorterar böckerna i
hyllan?

Ah, now that depends on my mood. During a recent re-organisation (during which many boxes of books went off the the second-hand shop) I decided to bunch together books that I read as fuel for particular books that I’ve written. So as well as documenting my reading life, my book shelves now reveal my writing biography. There’s a long shelf of books about the end of the world; another for books about the space age; another full of books about Iraq; another groaning with books about middle age, and a small shelf holding books about sleep. Now I am growing a new shelf. It will hold books about relationships and their problems. Can you guess what my next book will be?

Vi anar! Tusen tack för intervjun och ha en bra fortsättning på dagen.

Vad jag tänker på när jag tänker på vandring

Den här bloggyn borde förstås skrivas till sommaren. Men mina tankar om vandring är inte årstidsbundna, jag tänker ofta på vandring. Nuförtiden så oändligt mycket mera. ”Vi människor har förflyttat oss till fots sen urminnes tider”, inleder Angeliqa Mejstedt  sin bok Vandra. Och ja, det är något med det där att sätta den ena foten framför den andra. En frihetskänsla, att bara kunna gå. Och tvärtom.

Vandra är framförallt en handbok, kanske mest till den som ska vidga sina vyer och börjar vandra (mer). Den har en tydlig struktur där teckningar och bilder visar hur man ska planera en vandring både för utrustning och val av plats. Därefter följer genomgångar för själva vandringen som navigering eller förhållningssätt till naturen.

Språket är tydligt i alla avseenden, som det ska vara i instruerande, lärande texter. Men det är också berättande och personligt. Inte minst när det gäller de delar av boken där författarens stora erfarenhet och upplevelser gestaltas. Ett exempel är kapitlet ”Att komma hem”. Har man vandrat länge kan det ta ett tag att återgå till det vanliga.

Att stegen skulle ha förändrat mig. Men jag kände en tomhet.

Därför tror jag att den också passar den som är intresserad av vandring men kanske inte har planer på att gå iväg nästa vecka. Den peppar och laddar med lust och energi även för den som mer tänker på vandring.

Boken har fokus på naturvandringar, förstås. Men jag skulle också intressera mig för att läsa om långa vandringar i civilisationen. Någon som går från Stockholm till Provence, typ, och där berättelsen inte nödvändigtvis handlar vad som sker i  städerna utan mer om själva vandrandet. Hur känns det att mest gå på asfalt? Hur hittar man småvägar genom villaområden? Vilken mat passar att laga på trangiaköket på en parkeringsplats? Den boken skulle jag också vilja läsa.

Vandra är utgiven av Natur & Kultur 2018.

En bokhandlares dagbok eller hur säljer du dina böcker?

– Hur säljer du dina böcker när du har låst dörren?
Antikvariatsägaren tittar fundersamt på mig.
— Hur menar du?
– Jag menar precis så, hur säljer du böcker? Är det via antikvariat.net eller hur gör du?
—Aha!
Nu ser hon glad ut. Tänker att jag vill köpa fler böcker än de jag har i famnen och raskt berättar hon om kontot på bokbörsen och hur hon katalogiserar böckerna som kommer in och hur lätt det kommer bli för mig att hitta precis det jag vill ha från hennes antikvariat.

Men jag är just inte intresserad av att köpa, det är inte därför jag frågar. Nej, saken är den att jag läste En bokhandlares dagbok i somras. Bokhandeln är ett antikvariat i Skottland, staden Wigtown. Och ett av bokhandlarens bryderier är just nät-försäljningen som där går via Amazon, en organisation han tycker riktigt illa om eftersom den är ”en haj som äter alla små bokhandlare utan att blinka”. Hur är det i Sverige, undrar jag och vill egentligen göra praktik på en rad antikvariat för att vidga vyerna. Jag började i alla fall med att fråga bokhandlare jag träffade under sommaren.

Åter till boken för den måste ni läsa, jag säger bara det. Den är intressant, och riktigt rolig Bokhandlaren, som förresten heter Shaun Bythell berättar träffsäkert om kunderna och han kommenterar bokvärlden lakoniskt så att jag skrattar högt. Frågan han stundom ställer sig är poängen med att ha ett antikvariat överhuvudtaget. Rik blir man inte. Lycklig? Kanske. Fullt av boktips får man, inte minst genom de böcker som Shaun läser själv på sin lediga tid.

Bokhandeln driver också the Random Book Club där man en gång i månaden får en slumpmässigt utvald bok i brevlådan. Jag gick med direkt. Häromdagen kom den första boken.

Hört talas om den? Nej, jag vet inte. Men jag ska snart ta och läsa den trots att den har pyttesmå bokstäver. Det får bli förstoringsglas.

Så, sammantaget. Läs boken. Köp antikvariska böcker. Och när du går in så fråga runt lite hur de skaffar sina böcker, hur de säljer på nätet och vad som säljer bäst. Sen berättar du för mig. Tack på förhand!

En bokhandlares dagbok. Shaun Bythell. Utgiven på svenska av Natur&Kultur 2018 i översättning av Andreas Vesterlund.

Blå av Maja Lunde

Just när den här bloggyn publiceras sitter vi och frukosterar med Maja Lunde. Hon är i Sverige för att prata om sin senaste roman Blå. Blått som havet, som himlen, som oskulden. Kanske kunde vi kalla romanen Brun som den torkade jorden som är så närvarande. Vattnet är i hög grad frånvarande i romanen. Det är vattnet som man längtar efter, jagar och slåss om.

Med mitt glas vatten – och tacksamhet över det – läser jag Blå tämligen i ett svep. Även om inledningen är något seg blir den snart en bladvändare. Liksom i Lundes förra roman, Binas historia, är det parallella historier från två olika tider. I ett nu, med inslag av ganska mycket då, gör Signe  sin senaste, kanske allra sista aktivist-insats. I den andra historien utmålas en framtid där den ökande värmen har torkat ut större delen av jorden. Här möter vi pappan med sin dotter på flykt från sin brinnande stad och hamnar i ett flyktingläger i väntan på mamman och det andra barnet. Just det greppet förstärker insikten av att om vi inte gör något nu så är det denna vattenlösa framtid vi har att vänta. Flyktinglägret är oerhört initierat beskrivet och att läsa om det är obeskrivligt.

Blå kallas för nummer två i klimatkvartetten, och jag kommer fråga Lunde under frukosten om det inte ger press och ångest att ha utlovat flera böcker. I synnerhet när de blivit så omtyckta, lästa och sålda över hela världen. Jag gillade också Binas historia, som var frukostbokklubbens januaribok. Men jag gillar Blå ännu mer. Och slutet. Slutet!

Blå. Maja Lunde. Utgiven 2017. På svenska 2018 av Natur & Kultur, i översättning av Lotta Eklund.