Bokfrukost om Brandvakten och Sista gästen

Hur ska det här samtalet gå till, tänkte kanske en och annan när vi läst två väldigt olika böcker till årets sista bokfrukost. Sven Olov Karlssons Brandvakten och Andreas T Olssons Sista gästen. Det gick förstås väldigt bra. Och när vi var ”tvungna” att sluta efter en timme, hade vi gärna suttit och pratat (minst) en timme till med författarna och varandra.

Sista gästen handlar om Thomas Rapp som arbetar som hovmästare på anrika KB, Konstnärsbaren, i Stockholm. Han kan sitt jobb ut i fingerspetsarna, och älskar det.

För Thomas Rapp är var och en som stiger in på KB en gäst som får hans odelade uppmärksamhet och engagemang. Han gör inte skillnad på folk och folk. Han imponeras inte av titlar, ordensband och kändisskap.

Men det måste sägas

Det är trots allt skillnad på gäster och gäster

Och sådana gäster kliver en dag in på KB och får restaurangen att stråla och bli något magiskt och annorlunda. Denna välskrivna, välberättade historia tar sig vägar man inte anat från början och läsarens relation till den korrekte Thomas Rapp blir vindlande. Språket är i särklass. Och är man hungrig när man läser boken får man skylla sig själv. Missa inte denna pärla, den är verkligen one of a kind!

I den litterära reportageboken Brandvakten är vi vid den stora skogsbranden i Västmanland 2014. Vi får följa den från första gnistan och möter människor som var med, som förlorade, som kämpade, som klarade sig. Med sitt allvarliga ämne är boken skickligt uppbyggd med skönlitterära kvalitéer och dramaturgi. Men det intressanta med boken är att den lyfter blicken och berättelsen om Branden ges i flera lager. Det är där och då i branden, men också i samhällsfrågorna om brandförsvarets organisation och myndigheters okunskap och stundtals dumhet och till sista är vi uppe i den globala klimatfrågan. Alla lager finns i boken och som läsare blir man mer och mer upprörd över sakernas tillstånd. Vad händer vid nästa brand? För den kommer, var så säker.

Sista gästen av Andreas T Olsson. Utgiven 2017 av Natur & Kultur. Brandvakten av Sven Olov Karlsson. Utgiven 2017 av Natur & Kultur.

Jorden vaknar av Madeleine Bäck

Den gästrikländska naturen är i uppror, dofter som nimmer om död och förruttnelse svävar över landskapet och mörka krafter från tidernas begynnelse är beredda att ta över. Vattnet och skogen kallar de utvalda till sig bland dem, Gunhild, Krister och Beata. Jag som funderat över Celias öde i första boken Vattnet drar fick äntligen veta. För mig som är aningen deckartrött, var boken perfekt sommarläsning. Spänning med naturmystik, skäck, thriller och ett fantastiskt driv.

Böckerna är så kallade crossovers dvs. de passar läsare i alla åldrar från tonåringar upp till 100 år. (Därefter ska man kanske vara aningen försiktig i fall ens hjärta börjar bli skröpligt.) Själv läslyssnade jag till boken och ivrig att läsa vidare stoppade jag hörlurarna i öronen och gav mig iväg på en promenad längs Mälarens strand. Jag hade vattnet på ena sidan och skogen på den andra och… det var precis som att vara i Gästrikland. Jag fick av pur fasa avbryta lyssningen och gå över till sorgliga kärlekssånger på Spotify istället.

Jag läslyssnade till boken via Storytel, mycket förtjänstfullt inläst av Sanna Krepper, jag är ganska bestämd på att man bör läsa böckerna i den ordning de kom ut. Läs här om bokfrukosten Breakfast Bookclub hade tillsammans med Madeleine Bäck efter att ha läst Vattnet drar, och här kan du läsa vår frukostintervju.

Utgiven på Natur och Kultur 2017.

Just nu är jag här

… vi längtar att få ge oss hän med hela vårt väsen, att förnimma en enda stor och härlig känslas hela sällhet – men åh när vi skyndar oss att gripa den, när det som är fjärran blir nära, då är allt som förut och vi står där med vårt armod, vår begränsning och vår själ smäktar efter den vederkvickelse som undflyr oss.

Det skulle kanske kunna vara Elise i Just nu är jag här som citeras. Men det är en annan litterär idol, den unge Werther som lider så hårt och den likheten tänker jag på när jag läser. Just nu är jag här, säger Elise, men nästan aldrig är hon riktigt närvarande i nuet. Verklighetens universitetsstudier, parmiddagar, samtal med pojkvännen lämnas därhän när hon är nere med blicken i displayen och bläddrar i chatten, bland facebook-uppdateringarna och tinderbilderna. Tinder-killar eller Sobril har samma lugnande effekt, ger henne något att hålla i, i den verklighet som annars är ångestskapande och främmande. I tv-serierna, säger hon, beror alltid oron på yttre händelser. Löser man de problemen de går oron över. Men vad gör man när allt beror på det som händer inuti? Vad gör man åt livsledan och att allt känns overkligt och meningslöst?

Elise skaffar sig ett förhållande med kurskamraten Victor. Till synes snygg, rik och lyckad. Men när han blir tillgänglig och förälskad i henne upphör Elises intresse för honom. Han knuffar in henne i sin bild av hur ett förhållande ska se ut med konstvandringar, parmiddagar och långa samtal med varandra på kvällarna. Men Elise är alltid någonannanstans, ständigt frånvarande i tanken, vill skriva, vara ensam. För henne blir Victor allt svagare och suddas ut i konturerna.

Det här är en så väl genomförd roman på alla plan och som jag tycker om från första rad till slutet. Elise kanske inte är en lätt människa att tycka om men jag gör det och sympatiserar med henne till hundra procent, precis som med Werher. Jag vill att det ska gå väl för henne och läser aldrig med irritation om hennes håglöshet och till synes oförmåga att ta tag i saker.

Tidsmarkörerna är många och relevanta i romanen, men samtidigt kan jag se bort från dem. Här är det tinder och facebook och elfa-hyllor som befäster samtiden. Men ledan, ångesten och längtan till något obeskrivbart annat, är tidlöst.

Just nu är jag här. Isabelle Ståhl. Utgiven av Natur & Kultur 2017. Nominerad till Augustpriset 2017.

FACIT – konsten att skriva krönikor

Vi är i skolan. Året är 2011 nånting och det är svensklektion. ”Kan vi skriva en krönika?” ber eleverna. Jag var osäker på vad en krönika innebar och hur jag skulle lära dem angreppssätt att skriva just en sådan text. Men eleverna hade självförtroende från grundskolan och sa: ”Det är när man får skriva sina åsikter om något som alla bryr sig om.”

Efter några ganska vimsiga lektioner hade jag närmare trettio texter i min hand. En del utredningar, en del dagboksblad och en del argumentationer. Det gemensamma för dem var att alla mycket riktigt förmedlade åsikter om något alla brydde sig om. Avklädda kvinnor i tunnelbanans reklam, att äta ensam i cafeterian, varför man inte ska titta på Idol. Men var det krönikor?

Helt ärligt så minns jag inte någon av de där texterna i detalj, vilket i sig inte behöver bero på texterna. Jag minns mest skrivprocessen och hur vi, eller i alla fall jag, sökte oss fram efter någon riktlinje att hålla oss till. Vi läste många krönikor och försökte ringa in hur de var skrivna både till innehåll och form.

Inte minst läste vi en text av Patrik Lundberg, en av de vassaste skribenterna i dagspressen. För ett tag sedan publicerades hans bok Facit, där han samlat sina kunskaper om hur man kan skriva krönikor. Om sin egen utveckling som skribent. Om teori och konkret handledning i retorik och dramaturgi. Om gestaltning i berättandet. Han plockar också ut några skribenter som ger ”stalltips” från sina utgångspunkter, skribenter som Sandra Beijer och Jan Guillou.

Det finns många saker jag tycker om i den här boken. Till exempel att den tar avstamp i retorikens etos, patos och logos. De tre olika förorden är skrivna på dessa tre grunder och det blir en så tydlig gestaltning av begreppen. En annan sak är hur dramaturgins betydelse för en text beskrivs. Ungdomar är ofta väl förtrogna med berättandets treakts-modell och här blir den tydlig i hur man kan skriva krönikan. Det tredje och viktigast är förstås att Patrik Lundberg helt och hållet är närvarande i boken. Det gör att det blir så personligt och trovärdigt rätt igenom. Fram visas en som kan sin sak och ger tydliga exempel på hantverket. Ja, etos, patos och logos i en bra balans.

Finns det något dåligt i boken? Ja, det kanske det gör. Men jag har inte hittat det i såfall. För det här är intressant läsning, inte bara för den som vill lära sig skriva krönikor utan för alla som vill berätta något som alla bryr sig om.

Facit – konsten att skriva krönikor. Patrik Lundberg. Utgiven av Natur & Kultur 2017.