En sällsam roman om författaren Magda och hennes relation till sin barska hushållshjälp Emerentia. Låter kanske förutsägbart men Dörren liknar ingen annan roman. Emerentia är en utomordentligt skicklig hemhjälp men bara om arbetet får ske på hennes villkor. Ingen trotsar Emerentia vars varje yttrande är på gränsen till det oförskämda. Hon kommer att arbeta hos Magda under många år och mot alla odds utvecklas en djup samhörighet kvinnorna emellan.
Titeln Dörren är visserligen mångbottnad men syftar i huvudsak på den låsta dörren till Emerentias lägenhet dit ingen får komma in. Vad som döljer sig bakom dörren är ett mysterium i grannskapet och ryktena frodas. Det enda som är helt säkert är att hon har en katt, i övrigt är gissningarna många och vilda. Eftersom författaren delar namn och yrke med sin berättare antog jag från början att historien kunde ha viss verklighetsbakgrund. Efter avslutad läsning är jag ganska övertygad om motsatsen. Berättelsen om de väsensskilda kvinnornas relation är för säregen för att vara (helt) sann och den excentriska Emerentia skulle avskytt att bli karaktär i en bok och därför skulle Magda aldrig göra så mot henne.
Jag blev helt uppslukad av berättelsen om Emerentia och vill läsa mer av Magda Szabó som var och är en av Ungerns mest lästa författare. Hon dog 2007 över 90 år gammal. Man får i Dörren en viss inblick i hennes liv i det totalitära Ungern. Från utfryst under en 10 årsperiod till prisbelönad och hyllad därefter.
Dörren gavs ut på ungerska 1987. Utgiven på svenska 2020 på Nilsson förlag. Översättning av Eva Teresia Lundberg och Maria Ortman.
Dags för @bokcillens alias Cecilia Agemarks månatliga bloggy, denna gång tipsar hon om två böcker som direkt hamnade på min ” vill läsa-lista”.
Av en slump har
jag den senaste veckan läst två böcker som handlar om 15-åriga flickor på
internatskola. Först ut var den zimbabwiska debutromanen Hope Is Our Only Wing av Rutendo Tavengerwei från 2018 därefter Tuktans ljuva år av schweiziska Fleur
Jaeggy som första gången gavs ut 1989 men som kom i svensk nyutgåva förra året
på Nilsson förlag. Det är två helt skilda romaner både till innehåll och
perspektiv, men det har varit väldigt intressant att läsa dem så nära inpå
varandra.
I ungdomsromanenHope Is Our Only Wing har Shamiso
huvudrollen. Hennes pappa, en journalist, har precis dött och hennes mamma
lämnar henne på internat. I samma veva får väninnan Tanyaradzwa en
cancerdiagnos. Berättelsen utspelar sig i början av 2000-talet och vi får i
boken se hur Zimbabwe kämpar med korruption och inflation. Det är ett land i
kaos där viktiga samhällsfunktioner inte längre fungerar på grund av den
politik som förts under flera decennier. Att vara 15 är inte lätt någonstans i
världen men under dessa omständigheter är det naturligtvis extra besvärligt.
SjälvbiografiskaTuktans ljuva år, å andra sidan, utspelar sig i Appenzell i Schweiz på 50-talet och är en mycket mer introspektiv och stillsam historia om en namnlös berättare som tillbringat större delen av sin skolgång på olika internat. Föräldrarna till ungdomarna ser vi mycket lite av, mammorna kanske allra minst och det är alltså personalen, oftast nunnor, som uppfostrar flickorna istället. Jag uppfattar hela situationen som väldigt volatil, flickorna skickas runt på olika skolor och de vet aldrig hur länge kamraterna får stanna. Djupare vänskaper är sällsynta men det kan ändå uppstå små förälskelser flickorna emellan som sedan abrupt får ett slut.
Schweiz på 50-talet
och Zimbabwe på 2000-talet kan ju tyckas väsensskilt och det är mycket som
är olika i de två historierna: i den ena romanen finns internatet i bakgrunden
men det är samhället i stort som skildras, i den andra är det internatmiljön
som är i fokus. I den ena finns föräldrarna närvarande och i den andra lyser de
med sin frånvaro. Men där finns också likheter… Båda handlar om priviligierade
flickor i en utsatt situation där vänskapsförhållanden betyder mycket.
Jag tycker alltid det
är spännande att läsa om internatskolor, de är på något sätt små
mikrokosmos och också en miljö som de flesta av oss aldrig kommer i närheten
av. Det här är två mycket läsvärda skildringar. Jag rycks med betydligt mer av
Shamisos historia och känner större hopp för hennes framtida liv. Den
schweiziska flickans historia är kyligare berättad och berättarjaget verkar mer
skadad av sin upplevelse trots att hennes liv egentligen borde te sig enklare. Jag
blir väldigt tagen av det något destruktiva i berättelsen. Kanske beror det på
att hon lämnats redan vid 8 års ålder? Eller kanske är det för att föräldrarna finns
i närområdet i Zimbabwe till skillnad från flickorna i Schweiz som kan ha
skickats dit från hela Europa?
Bägge romaner är
mycket tankeväckande och skulle passa utmärkt som diskussionsunderlag vid
bokcirklar. Själv önskar jag faktiskt att jag under läsningen hade haft någon
att samtala om dem med.
Somliga böcker skulle jag gärna vilja vara författare till. För att jag önskar att romanens ord och formuleringar hade runnit genom min kropp ut på ett papper och för att jag skulle vilja vara i en enastående berättelse medan den kommer till. Rekviem: en hallucination är en sådan bok.
Det är Lissabon och det är stekhett. Klockan är tolv och till en mötesplats kommer en man. Väntar, letar men ingen kommer honom till mötes. Har måste ha tagit fel på tiden. Kommer mötet vara vid midnatt? Nu fångar mannen en taxi och beger sig iväg för att fördriva tiden.
Med denna premiss hänger vi i hasorna på mannen när han träffar levande och för länge sedan döda människor. Vi samtalar med dem, dricker med dem och äter en bit mat. Vi lyssnar på deras historier, den ena mer fantastisk än den andra. En hallucination heter romanens undertitel och kanske är den här drömlika färden inte så sann och innerlig som den känns. Språket är perfekt, människorna inlevelsefullt skildrade och det känns både tacksamt och sorgligt när boken avslutas där den börjar. Trots sina 120 sidor har så oändligt mycket hänt både i romanen och i mig.
Rekviem: en hallucination. Antonio Tabucchi. Och för min läsupplevelse måste allt översättningen av Hans Berggren tillskrivas en stor del. Som bonus till de 120 sidorna finns en lika läsvärd del som handlar om hur romanen kom till. Romanen är utgiven 1991 och på svenska 2017 av Nilssons förlag.
Först: jag läser aldrig baksidan på böcker, bara inledningen. Jag läser inte heller kommentarer eller recensioner om böcker i bloggar och tidningar utan bara första meningen (eller bloggy-titeln). Kort sagt – jag vill veta så lite som möjligt om boken innan jag börjar läsa. Men en kraftfull micro-recce – ett ja! – från kompisen fick mig att omedelbart börja läsa Tschick, och det tycker jag att resten av världen också kan göra.
Vi är i ett klassrum i Berlin. Maik tillhör inte de mest populära i klassen. Han får öknamnet Psycho Och det är ju egentligen rätt befogat. Jag menar, finns det någon tråkigare kille? Knappast Det vet han ju. Till saken hör att farsan är en idiot och morsan dricker för mycket. Så kommer Tschick till klassen. Ointresserad av skolan och utan ambitioner att smälta in. Oftast sitter han längst bak i klassrummet och sover. Ibland är han inte ens nykter.
Tschick kom alltid till skolan i samma bedrövliga skjorta, deltog inte i undervisningen, svarade alltid bara ”ja” eller ”nej” eller ”vet inte” när han fick frågan och störde inte. Han blev inte vän med någon, och han försökte inte heller bli vän med någon.
Men så en dag dyker han upp i Maiks trädgård. Tränger sig på. Insisterar. Maik blir irriterad och vill inte alls haka på. Men faktiskt dröjer det inte länge förrän de båda sitter i en (stulen) bil och är på väg bortåt. Roadtrip ftw!
Jag älskar den här boken. Den är en sådan välskriven och bra berättelse om vänskap. Vad det är att bli vänner. Hur vissa samtal aldrig skulle ha blivit så bra med någon annan. Att vänner ser bra saker hos en själv som man inte tänkt på. Dessutom är boken så absurd och rolig! Utan att vara gapflabbig. Min vuxen-bonus är dessutom den alkoholiserade morsan som på slutet får rätsida på saker. Så lyssna när jag också säger ett kraftfullt: Ja!
Tschick. Wolfgang Herrndorf. Utgiven 2012, på svenska 2015 av Nilsson förlag, i översättning Anna Hörmander Plewka.