Alltså läs-svackan. Den är som ett stort hål och jag stirrar på böckerna utan att veta vad jag ska göra med dem. Jag går på terapi hos expertisen aka #boblmaf och till sist, halvtolv i lördagskväll var lösningen* där och romanen Förlist nedladdad.
Vi är här
. Lofoten i norra Norge och det är platsen som driver mig fram i berättelsen. Världens vackraste platser finns här och jag återvänder gång på gång. Caroline , huvudpersonen i Förlist är här för första gången. Det är vinter, snö och kallt. Uppgivet har hon lämnat sin svårt sjuke man. Den goda vännen har lånat ut sin hytte för att Caroline ska få en frist, samla krafter eller vad det nu är hon vill. Hur kan kärlek få vara så här? undrar hon. Adam som aldrig skulle lämna henne. Ett liv utan honom är meningslöst och det kan lika gärna börja nu. Här i snön och stormarna.
Snart får Caroline en historia berättad för sig om det unga brudparet som förliste på vägen hem från bröllopet. Det som griper henne mest i den sorgliga berättelsen är hur brudgummen, trots att han hade kunnat rädda sig, sitter kvar i båten med sin brud. Hur kan kärlek vara så stark?
Jag ska villigt erkänna att det är Lofoten som håller mig kvar i boken. Romanen är bra berättad och välgestaltad men jag är långt ifrån säker att den skulle dragit upp mig ur det där hålet utan de välbekanta platserna. Digermulen, Svolvær, Kabelvåg. Man är där. Känner kylan, på alla plan. Men för alla andra, ni normalläsande människor, kommer boken locka oavsett för att den är sorglig utan att vara sentimental, att den har intressanta människor i sig som Jenny och prästen och för att den med ett vackert språk håller ihop sin berättelse.
Förlist. Suzanna Dilber. Utgiven på Forum förlag 2015.
*Lösningen stod Carina Bokbiten för. Tack för det!
När jag lockades in i Anneli Furmarks bok var det därför inte på grund av att den handlar om Alberte, utan för att den handlar om Tromsö och om Barbro som åker till staden för att hitta spår efter sin bokfrände. Barbro ägnar så mycket tid åt att granska sig själv – självbetraktande är ordet som används – och ja, det tar tid. Hennes berättelse skildras i färg och vävs samman med de gråvita bilderna från Alberte och Jakob. Allt blir en helt fantastisk helhet.
Jag älskar utsikter från berg. Och detta lystmäte får man tillfredsställt rejält i Norge, ett viktigt skäl att åka runt där. Fløyen är 320 meter högt vid utsiktspunkten och jag blir ganska upptagen och tagen av utsikten. Ingen läsning där alltså …