Den här hösten har temat för bokfrukostarna varit Godbitar från bokhyllan. Vi ville ta fram de där böckerna som ivrigt köptes för ett par år sedan men av olika anledningar ändå hamnade i bokhyllan och inte i högen av böcker som snarast ska läsas. Där hittade vi Nidamörkur av Peter Fröber Idling, Teatern av Jenny Andreasson och Du är som du är av Melania G Mazzucco. Säsongens sista frukostbok blev Vi är fem av Matias Faldbakken.
Under bokfrukosten rådde viss tveksamhet för den här boken. Vad vill han? undrade någon. Är det relationsroman eller scifi? Vardag eller skräck? Allvar eller humor? Ja alltsammans skulle jag tro säger jag som verkligen tycker om boken. Den startar i något som drar tankarna till Geir Gulliksen. Det är vardag, relationer och de problem som alltid finns i en vanlig familj. Men sedan drar det iväg åt ett annat håll när en klump av lera kommer in i familjens liv. Först en vänlig och en självklar familjemedlem. Men så händer något. Den blir utstött och finner sina egna vägar till överlevnad. Så intressant, absurt och djupsinnigt. Om man vågar släppa taget och bara åka med.
Romanen nominerades till Nordiska rådets litteraturpris för några år sedan. Och Faldbakkens senaste Stackare ligger högt upp i julens att läsa-hög.
Vi är fem. Matias Faldbakken. På svenska 2021 i översättning av Ninni Holmqvist. Omslaget är gjort av Nina Ullmaja.
. Lofoten i norra Norge och det är platsen som driver mig fram i berättelsen. Världens vackraste platser finns här och jag återvänder gång på gång. Caroline , huvudpersonen i Förlist är här för första gången. Det är vinter, snö och kallt. Uppgivet har hon lämnat sin svårt sjuke man. Den goda vännen har lånat ut sin hytte för att Caroline ska få en frist, samla krafter eller vad det nu är hon vill. Hur kan kärlek få vara så här? undrar hon. Adam som aldrig skulle lämna henne. Ett liv utan honom är meningslöst och det kan lika gärna börja nu. Här i snön och stormarna.
När jag lockades in i Anneli Furmarks bok var det därför inte på grund av att den handlar om Alberte, utan för att den handlar om Tromsö och om Barbro som åker till staden för att hitta spår efter sin bokfrände. Barbro ägnar så mycket tid åt att granska sig själv – självbetraktande är ordet som används – och ja, det tar tid. Hennes berättelse skildras i färg och vävs samman med de gråvita bilderna från Alberte och Jakob. Allt blir en helt fantastisk helhet.