Den enda vägen är upp, baby

Nu har jag läst Den enda vägen är upp, baby av Jenny Aschenbrenner. Vi möter huvudkaraktären direkt, nämligen förorten i norra Stockholm, med sina höghus, slitna parkbänkar och ungarna som driver omkring i en samfällig skock. Här växer Erika och Petra upp, men någonstans i vuxenblivandet löses deras enighet upp och de går åt olika håll.

Så får Erika veta att Petra dött och mamman vill gärna att Erika kommer ut till henne och hälsar på. Och inom den ramberättelsen får vi genom olika tidslager och berättarperspektiv en berättelse om de två kompisarna. Här hörs ungarna, mannen med dalmatinern som flytt undan världskrigets katastrofer, kören av grannar som anonymt pladdrar på med tankar och åsikter. En omskakande hemlighet ligger och pyr i bakgrunden.

Det här är bra och jag tycker mycket om boken. Skildringen av förorten är skarp och tydlig. Jag tycker om Erika, och när hon med sitt spädbarn i famnen åker ner till Paris för att träffa Paula igen är det så naivt och ömsint. Avslutningen när hon närmar sig barndomens konkreta höghusport via prokrastinerande omvägar är underbart obehaglig.

Den enda vägen är upp, baby. Jenny Aschenbrenner. Utgiven hos Norstedts 2025.

Ett samtal om Det nya gamla

Jag, Ann-Sofie, lägger en del tid på att tänka på ålder. Inte så att jag tycker att jag är gammal, jag är i mina bästa år! Men hur blir det sen? Så dök då den här boken upp, Det nya gamla, där Helena von Zweigbergk och Cilla Ramnek brevväxlar om det åldrande. Det lät intressant! Jag frågade Maggan om vi kunde ta ett samtal om boken för att få lite perspektiv.

Ann-Sofie: Jag var väldigt pepp på boken. Men när jag läser den känns det som om författarna är lite i chock över att de, som alla andra, blir äldre. Det handlar mycket om kropp och kroppens förfall. Att inte kunna dejta på ett bra sätt (läs som när man var ung) för att kroppen blivit slapp och ful. Jag kommer att tänka på Promenader om natten, där Lina Wolff låter Marcus Aurelius säga att ”Patriarkatet viftar och ni springer. Ni redogör för alla detaljer kring ert åldrande, och jag har fortfarande inte förstått om ni förväntar er uppmärksamhet eller medlidande. Kanske båda?”

Maggan: Tyckte inte boken handlade speciellt mycket om åldrande, den var väldigt lätt, det var liksom feelgood över allting. Inte för jag har något emot feelgood men texten kändes inte allmängiltig. Blev engagerad vid två tillfällen och då handlade det inte om åldrande utan när Cilla gjorde som Julie Andrews i Sound of music, sydde kläder av gardiner och när de använde Merri Viks Lotta-bokstitlar för att sporra sig själva.

Ann-Sofie: Haha, ja Lotta-titlarna är ju super! Jo, håller med om att den inte är så allmängiltig. Ju mer jag läser den här boken tycker jag att det finns en bristande allmän insikt om att vi förändras hela livet. Varför skulle man sluta förändras för att man fyller 65? Det kommer ju knappast som en chock att risken för sjukdomar ökar när man blir äldre, eller att kroppens funktioner försämras, även om det inte sker just vid 65. Men det är egentligen inte det som jag tänker mest på utan att det inte är så mycket brevväxling. De samtalar inte med varandra, det är mer monologer.

Maggan: Jo, det är mycket monolog vilket skulle vara okej om inte svärtan och djupet fattades. Var är accepterandet av döden, skräcken för att vännerna ska dö ifrån en, livssorgerna och glädje i att ha blivit gammal eftersom det inte är alla förunnat att bli det?

Ann-Sofie: Håller med. Det här är ju som jag tror kloka kvinnor så de kunde ha grottat ner sig ännu mer. Det kanske kommer en bok om tio år från dem som handlar om det!

Maggan: Jag vill inte klanka ner på boken som jag ser att jag gjort ovan, tänker att man skulle tipsa om den i Facebook-gruppen Feelgood-fredag för kanske det är en hel del som skulle uppskatta det lätta anslaget? Förvisso är Helena och Cilla fyllda 65 men det är som om de mentalt är 10 år yngre?

Ann-Sofie: Ja den här boken är välskriven och kommer absolut hitta sina läsare. Jag tipsar avslutningsvis om Anna Kåvers Med livet i behåll. Den handlar verkligen om att bli äldre.

Bokfrukost om Teatern av Jenny Andreasson

En roman som baseras på en period i regissören Jenny Andreassons liv då hon trött och utarbetad fick uppdraget att sätta upp Hamlet på Dramatens stora scen. Hon borde nog tackat nej, men som vi på bokklubben sa, vem fasen tackar nej till Hamlet på Sveriges nationalscen?

Teatern är en arbetsplatsskildring men den är inte helt applicerbar på något av våra yrken. Ingen av oss har ett konstnärligt yrke och konkurrens javisst ibland och även självupptagenhet, men inte som den skildras här. 

Vi erkände alla att vi googlat en hel del under läsningen, man vill ju veta vem alla är men det är inte alltid lätt att gissa. Hon gör det väldigt snyggt, kallar de flesta för sina yrkestitlar: försteproducenten, gamla chefen och nya chefen. Det blir tydligt att hon inte skriver om kollegerna på ett personligt plan utan bara skildrar dem i sin yrkesroll. 

Några röster från morgonens diskussion:

  • Det är ju en roman ingenting behöver vara sant
  • Karlar och härskartekniker alltså, utspelas ju dessutom före metoo
  • Hårt att jobba i ett kreativt yrke där man hela tiden ska bli utvald 
  • Den andra teaterchefen måste ju vara Benny Fredriksson på stadsteatern?
  • Hur kunde hon välja en Hamlet som förvisso var en bra skådis men som hade svårt för text? Shakespeares dramer är ju kända för just ”text”?
  • Hon fick inget vettigt stöd av chefen när hon som mest behövde det
  • Var kul att läsa om alla yrkesgrupper på en teater, själv har man ju bara koll på skådespelare, biljettförsäljare och kanske en och annan regissör
  • Jag var tvungen att googla hur det gått för Jenny efter händelserna i boken, det verkar ha gått jättebra. Glad för hennes skull.
  • Hon skriver jättebra verkligen, hon har ett vackert språk som framför allt märks i miljöbeskrivningarna. 
  • Hela boken går verkligen i moll
  • Om man vill ha lite koll på vad Hamlet egentligen handlar om kan jag rekommendera Barbro Lindgrens pekbok titta Hamlet. Lysande sammanfattning!

Teatern är utgiven på Norstedts 2022.

1979: Ingrid och Johanna -ett familjedrama av Helena von Zweigbergk

En fristående fortsättning på den fina romanen 1959 som handlade om Ingrid och hennes lilla pojke Tom. Nu har 20 år gått, familjen har utökats med Johanna som tar studenten på försommaren 1979. Ingrid har skilt sig från Georg, han bor kvar i Malmö med en ny familj, medan Ingrid och barnen är tillbaka i Stockholm. Under våren har Ingrid inlett ett förhållande med en ung lärarkollega Torkel som också flyttat in med henne, Johanna och Tom. Han är en ung man uppfylld av 70-talets tankar om självförverkligande genom att blotta sina känslor, helt fri från föräldragenerationens konventioner. Detta förhållningssätt ställer till det mer än lovligt i familjen och Johanna avskyr honom. Hennes första sommar efter studenten blir mörk, hjärtskärande nog mycket på grund av Torkels dominans och brist på självinsikt. 

Jag var ju med 1979 och känner igen så mycket. Gillade de små detaljerna i boken, de nästan osynliga tidsmarkörerna. Den gamla lägenheten där man tvättade sig vid vasken och hade en jungfrukammare och en serveringsgång. Kläderna, maten och Torkels typ av människa, en person som ser det som sin plikt att hjälpa sina medmänniskor till ett friare sätt att vara. (Fast Torkel är allt annat en subtil detalj det ska gudarna veta.) 

Gillar persongalleriet mycket, de överraskar ofta vilket gör att romanen tar nya vägar. Passar väldigt bra som bokcirkelbok och ni som minns 70-talets ”frigjorda människor” måste faktiskt läsa! 

Utgiven på Norstedts 2024.