Etikett: Norstedts

Publicerat

Testamente av Nina Wähä

Först hörde jag suset som sjöng romanens lov. Då drar jag alltid öronen åt mig och tror att förhöjda förväntningar förstör läsningen. Sedan lyssnade jag till författaren som berättade om hur hon först skrivit en rad olika noveller för att först senare sätta dem samman till en roman. Romanen om Siri och alla de fjorton barnen. Det lockade med alla historier och jag började läsa. Och var fast vid första raderna.

”Annie kommer hem. Dramat rullas upp. Vi blir presenterade för bygden och karaktärerna. Karaktärerna? Nej, människorna!
Någon hamnar på sjukhus. En annan lyser med sin frånvaro. Men ingenting har väl ännu hänt?”

Romanen om Annie, egentligen. Den äldsta dottern som åker hem till Tornedalen för att fira jul. En olycka händer, lillpojken trillar i hett vatten, och var är då pappa Pentti? Det blir kris och nu måste alla syskonen samlas. Motvilligt och villigt gör de det, och det uppenbarar sig – för läsaren – att här är det inte riktig familjeidyll som kommer att råda. Pappan verkar otäck och galen, och alla syskon förändras när han sent omsider kliver in i köket.

En sådan bok! Jag sträckläste så gott det gick. Bortrest i främmande land och så mycket att se och uppleva. Men jag tog mig lässtunder under körsbärsträd, i väntan på tåg och tidiga morgnar. I en helt egensinnig och oväntad och ovanlig berättarstil kommer alla syskonen till tals. Det är sorgligt och roligt och totalt uppslukande att läsa det här. Allt binds samman med en allvetande berättare som kan säga saker som ”men det händer inte förrän senare”.

Tycker man om mer om någon av karaktärerna? Ja, kanske. Troligen. Som den unga brodern Tarmo som är ett ”läshuvud” och lättad får lämna för ett akademiskt liv i Helsingfors. Eller hans syster Lahja, som måste bli kvar, och som först får träffa en dominant skitstövel till kille men som sedan träffar en kompis och börjar läsa läsa läsa och växer som människa. Så fin skildring! Och Annie. Och ja, här börjar jag snart rabbla upp hela skaran.

Jag tänker fortfarande på många av de här personerna och är så nöjd med det ouppklarade i romanen, precis som livet faktiskt mångt och mycket är. Jag önskar att Nina Wähä inte tar en skrivpaus på åtta år utan fortsätter att skriva superbra romaner.

Testamente. Nina Wähä. Utgiven av Norstedts 2019.

Publicerat

Bokfrukost om Varm mjölk av Deborah Levy

En ung kvinna och hennes mor tillbringar sommaren i norra Spanien där moderna ska få behandling mot en odefinierad sjukdom. Drömskt, klaustrofobiskt och uppslukande. Detta om ni frågar mig, i bokdiskussionen i onsdagsmorse fanns lika många tolkningar som det fanns bokcirkeldeltagare. Levy uppgav vid ett författarsamtal här i Sverige att hon är modernist, hennes berättande sträcker sig utanför mallen och det realistiska.

De flesta av oss var kluvna, hade svårt att gilla karaktärerna och förstå vad berättelsen gick ut på. Varm mjölk visade sig dock vara en fantastisk bokcirkelbok, det fanns hur mycket som helst att prata om och diskussionen gjorde att boken växte till något större. Som en deltagare sa: ” Här sitter vi och pratar om alla karaktärer som om de fanns på riktigt, då var ju berättelsen inte alls så platt i alla fall. Bara en skicklig författare kan lyckas med detta.”

Några röster från morgonens diskussion:

  • Temat mor/dotter lockade mig
  • Svårt att ta huvudkaraktären till hjärta
  • Den brittiska uppläsaren var fantastisk
  • Dysfunktionellt förhållande mellan mor och den vuxna dottern
  • Skönt att hör att ni inte heller förstår allt, trodde boken var för litterär för mig
  • Jag var kallsinnig fram till de sista 20 sidorna, då ändrade jag mig
  • Översättningen var svår att bedöma, kändes ibland nästan som att läsa Google translate!
  • Tyckte bäst om kapitlen där Sofia besöker sin pappa i Grekland, kanske för att den delen var mer traditionellt berättad
  • Tycker att författaren skriver slarvigt
  • Slutet är tvetydigt
  • Fanns de olika karaktärerna bara i Sofias huvud?
  • Tragisk historia
  • Modern ser dottern som en förlängning av sig själv
  • Freudiansk
  • Klaustrofobisk
  • Hot mot mamman när dottern frigör sig
  • Jag har läst antropologi för en gångs skull har jag nytta av det
  • Gillar det kroppsliga i boken

Utgiven på Norstedts 2019.

Publicerat

Årets sista bokfrukost – Vernon Subutex 1

Jag tror att det var den tionde bokfrukosten som vi hade här i veckan. Och till nyåret ska jag räkna ihop hur många vi haft sedan starten för snart åtta år sedan.

Vernon Subutex är en kille som hade en skivaffär i Pars, men folk dog, musiken streamades och pengarna tog slut.  När han blir vräkt börjar en tillvaro där han rör sig runt i staden på jakt efter en säng att slagga i. Historien berättas av en rad olika  människor som kommer i Vernons väg. Själv glider han runt, överlever och lever. Boken är den första i raden av tre. Superhajpad i Frankrike. Inte lika känd – ännu – i Sverige. Men läs och gilla den. Det gjorde vi!

Kul att läsa
Så himla många människor att hålla reda på
Golvad av det skitiga Frankrike
Häftig
Så dekadent de lever, kände mig Luthersk
Finns det någon som inte knarkar
Hysteriskt rolig trots samhällskritik
Första  hälften var bra sedan tappade jag bort mig totalt
Jag har svårt för den franska Lolita-kulturen
Stegen ner i avgrunden
Aldrig sentimental
Förfärligt, förskräckligt men roligt
Initierat skrivet man är ju på platsen
Kvinnomisshandlarporträttet var skickligt och intitierat
Vernon är spindeln i nätet som knyter samman alla karaktärerna
Uppgörelse med 68-revolutionens barn
Gillar berättarstilen med olika berättare
Bihandlingar hela tiden
Sträckläste


Publicerat

Nu blir det nog ganska långt om döden

I en av Sarah Dessens böcker, Allt och lite till tror jag, finns en tonårstjej som kommer i bråk då och då med sin mamma. Men oavsett vad dottern sagt eller gjort eller hur mycket de än har bråkat står mamman alltid på gårdsplanen och väntar. För mig har den tanken blivit sinnebilden för att vara mamma. Alla mina vuxna barn sköter sig förvisso själva, men fortfarande ska de alltid känna att vad som än händer kommer jag att stå gårdsplanen och vänta. Ställa upp. Finnas till hands.

Den här helgen är Alla helgons tid och jag som många andra har tänt ljus för dem jag saknar, och allra mest för min mamma. Hon har varit död i snart nio månader. Jag gråter numera som regel bara en gång om dagen. För att jag inte längre kan prata med henne två gånger om dagen och  berätta saker som att kassan på Konsum pajade eller att jag just fått ett fantastiskt jobbuppdrag. För att det inte längre står någon på gårdsplanen och väntar på mig på det sättet som bara en mamma kan göra.

Jag tänkte mig att jag skulle ta en tillflykt till litteraturen på så vis att jag skulle söka efter böcker där någon lever vidare efter en förälders död. Men så blev det inte. Jag har inte ens letat efter de böckerna, om de finns. Jag har läst fluffigare romaner för att snarast inte tänka på mamma, död eller saknad. Ett undantag dock: När man vet att någon snart ska dö av Lisa Blomqvist.

Boken är den handbok hon själv ville läsa när hennes pappa dog efter en tids sjukdom. Hon kände sig handfallen både före och efter ögonblicket och bestämde sig för att skriva den bok hon saknade. Sådant beundrar jag. Boken går väldigt tydligt igenom saker som händer när någon nära anhörig dör. Det är praktiska saker som hur man ordnar med bouppteckning eller vad som egentligen händer rent fysiskt i och med döden. Det är också många intervjuer med olika människor, präster, begravningspersonal, sjukvårdsfolk. En av de finare är den författaren gör med sin egen sambo: ”Hur var jag under den här tiden?” där sambon berättar hur det var att leva med någon som är i stark sorg.

Boken kombinerar alltså det praktiska med det personliga utan att tappa allmängiltigheten. Den är både litterär och dokumentär, existentiell och konkret inom sina pärmar. Jag tycker att alla kan läsa den, därför att döden är för alla. Oavsett hur jävla jävlig den tanken är.

Utgiven av Norstedts 2018