Några rader till Svartåns finaste krokodil av PeKå Englund

krokodilJag får ett horn i sidan till huvudpersonen efter att ha läst första kapitlet. Boken berättare Nick sprider elakheter omkring sig på sin arbetsplats ”tidningen” i Örebro. Det är sommaren efter den sommar då Nicks 6-årige son drunknade och han tar ut sin bottenlösa sorg och frustration på sina arbetskamrater. Med anledning av händelsen kallas han upp till högsta chefen ”Svartåns finaste krokodil” en kvinna som fått sitt smeknamn efter krokodilen Jena i barnprogrammet. Nick är en så kallad opålitlig berättare och kanske är det därför, i alla fall i mitt tycke, som Krokodilen tycks så förstående emot honom, det är hans tolkning av henne. Å andra sidan kommer det fram senare i texten att även hon, Krokodilen, bär på en stor sorg.

Bokens titel och även baksidestexten kan förleda läsaren att tro att boken är något av en feelgood. Jag tycker inte det. Det är en mörk berättelse om en familj som försöker återhämta sig efter en olycka som kostade det yngsta barnet livet. De fyra, mor, far och två döttrar sörjer var för sig i hopplös ensamhet. Boken är nästan helt och hållet byggd på återgiven dialog, men då Nick är bokens ”jag” känner jag att det är hans tolkning av dialogen jag läser. Jag skulle gärna vilja betrakta honom  honom utifrån någon annans perspektiv. Jag har svårt att tycka om honom, även om jag känner sympati och i viss mån förstår honom.

Bäst tycker jag om skildringen av arbetet med reportage-serien från stadsdelen Vivalla, Örebros sorgebarn. Svartåns finaste Krokodil är en mångomfattande roman med flera infallsvinklar och intressanta karaktärer. Men den passade inte riktigt mig och jag tror det beror på att jag inte riktigt gillade dialogupplägget. Dock är jag imponerad över hur skickligt PeKå Englund går iland med att skriva en över 400 sidors roman byggd på pratade människor och får deras repliker att låta trovärdiga. Det är banne mig en stor bedrift.

Utgiven på Norstedts 2016.

Vid foten av montmartre

Jag erkänner att det var titeln som lockade mig. Montmartre. En härlig Parisroman där man får flanera längs gatorna, stanna till vid ett litet café för en Cafe Crème, luta sig mot skuggsidan av Sacré-Cœur eller åka buss längs nya obekanta avenyer.

parisOch visst utspelar sig romanen i Paris. Tveklöst Paris och egentligen ett Paris som är hundra gånger mer intressant än mitt romantiska skimrande. Vid foten av Montmartre – eller en bra bit därifrån – sitter Mancebo utanför sin speceributik och väntar på kunderna. Som han gör alla dagar för Mancebo är en man som sköter sitt jobb perfekt. Hans hustru sköter om hushållet på ett utmärkt sätt, hans kusin sköter om skomakeriet lika bra. Allt är kort och gott som det ska vara. Så är det förstås inte. Och i romanen krackelerar allt det som var så ordnat och redigt.

Men det som gör den här romanen så särskild och annorlunda är den andra historien. Den ensamma journalisten försöker ta sig tillbaka till vardagslivet efter att ha varit sjuk och deprimerad. När hon sitter på ett café och jobbar med en artikel dyker en okänd person upp och plötsligt sitter hon högst uppe i en skyskrapa ute i La Défense med ett enda uppdrag – vidarebefordra inkommande mejl till en speciell adress.

I de här delarna av romanen får jag Murakami-vibbar när jag läser. Det är oförutsägbart och det som händer förvånar mig hela tiden. Språket är återhållsamt och välformulerat. I Mancebos berättelse är det mer hur ska jag säga, färgstarkt och mustigt både i språk och berättarstil.

Givetvis kommer de olika spåren att mötas i slutet, de förstår läsaren redan från början.  Men vägen dit är sinnrik och jag imponeras stort av hur den här intrigen håller ihop så väl ända in i mål.

Vid foten av Montmartre. Britta Röstlund. Utgiven av Norstedts 2016.

Min fantastiska väninna av Elena Ferrante

13061719_O_3[1]Maggan: Jag är helt golvad, är absolut den bästa bok jag läst på mycket länge!

Ann-Sofie: Jag har faktiskt lyssnat på den, minsann! Jag är inte golvad. Jag ser förstås att det är litterär kvalitet. Men ändå är det som allt pågår en bit bort och aldrig når mig. Vi ska kanske säga att boken handlar om två flickor i 50-talets Neapel, Elena och Lila, och vi får följa dem upp i tonåren. Två flickor/kvinnor som hela tiden behöver varandra på olika sätt. De växlar roller och blir aldrig statiska. Därför tycker jag att det man tycker lika mycket/lika litet om de båda. Jag ser hur det napolitanska samhället ser ut (och säkert kommer förändras) och detta att vara kvinna där. Jag ser allt det och språket och det exakta berättandet som varken är för mycket eller för litet.

Maggan: Eftersom Elena är berättaren i boken upplevde jag att jag kom närmare henne och att Lila är den starkare av flickorna. Kanske också mer utsatt för den rigida och ofta våldsamma sociala struktur som finns i båda flickornas familjer. Men i slutet av boken och efter avslutad läsning har jag ändrat mig. Dels pga. det förtroende som Lila ger Elena i ett av de sista kapitlen, dels för att jag inte kan sluta fundera över det kvarter där flickorna bor och dess invånare. Jag fascineras över att Elenas drivkraft att fortsätta skolan och det idoga pluggande som beskrivs. Kanske är det en tävlingsinstinkt, eller en flykt från verkligheten, men egentligen fattar jag inte att hon lyckas. Lilas arbete på familjens skomakeri och hennes dröm om att skapa en skofabrik ser jag som ett substitut för hennes avbrutna skolgång, en intellektuell kreativitet som naturligtvis inte hade närts om hon haft möjligheten att fortsätta gå i skolan. Båda flickorna har ju ”läshuvud” som man sa förr.

Ann-Sofie: De väljer verkligen olika vägar. Eller kan man säga välja? Lila vill ju att Elena ”alltid ska gå i skolan”. Men varför ger hon upp själv? Jag förstår ju det litegrann, men samtidigt har ju båda flickorna förutsättningar och jag tänkte mig att Lila hade större drivkraft. Det är väldigt många människor i den här boken. jag lyssnade som sagt, och kunde inte gå tillbaka till familjeöversikten. Finns det någon, förutom flickorna som tilltalade dig lite extra?

Maggan: Jag tilltalades av Elenas pappa och Lina bror Rino. Gino, apotekarens son och så förstås Nino Sarratore, sonen till den poesiskrivande järnvägstjänstemannen. Jag har läst någonstans att Nino kommer att ha en stor roll i kommande böcker. Men du, det är inte konstigt att vi har svårt att skilja dem åt, de har ju smeknamn som låter likadant! Rino, Gino och Nino! Fast jag fångades av pojkkollektivet som sådant och det sociala spelet där den starke är bäst. Episoden på nyårsafton då de skjuter raketer som en kamp på liv och död var mycket talande.

Ann-Sofie: Ja, lika namn! Jag är lite kluven till Nino. Jag förstår att han är den rätta motparten till Elena. Samtidigt är han ju så ointresserad av henne på något vis. Håller sina föreläsningar och hon ligger vid hans fötter. När jag läste boken tänkte jag att den i sitt språk och sin närhet påminde om Knausgård. Sen läste jag det i recensioner så den tanken var jag inte ensam om precis. Den här boken handlar ju väldigt mycket om samhället, om klassfrågor och vem som får göra vad. Tänk på den här bröllopsfesten som avslutar boken, vi behöver ju inte säga vem som gifter sig, men där det i så hög utsträckning syns.

Maggan: Jag gillar Nino eftersom han tycks se sin far i samma ljus som jag och ogilla det han ser. Jag är tveksam till jämförelsen med Knausgård, undrar om man jämfört Ferrante och honom om inte böckerna kommit ut samtidigt? Fast vad vet jag? Skulle kanske hellre velat jämföra Ferrante med Kristina Sandberg. Tycker de båda kvinnliga författarna sätter ner foten i det faktum att vi alla är barn av vår tid, både kvinnor och män. Men du, nu börjar vi bli klara tror jag. Har du något mer att lägga till?

Ann-Sofie: Jo innehållsligt Sandberg, men jag vidhåller Knausgård (som jag ju dock ääääälskar till skillnad mot denna roman). Men ja, nu slutar vi. Jag räknar med att du läser de övriga romanerna från Ferrante och rapporterar händelseutvecklingen.

Maggan: Jag kommer definitivt att samtliga delar i Neapelkvartetten!

Min fantastiska väninna är utgiven på Norstedts 2016. Översättningen är gjord av Johanna Hedenberg.

Bokfrukost – Det hemliga namnet av Inger Edelfelt

13071701_O_1[1]Även om det som vanligt fanns lika många läsupplevelser som bokcirkeldeltagare kan jag ändå slå fast att vi gillade Helena, bokens huvudkaraktär. Helena är konstnär och bor på Södermalm i Stockholm i en liten lägenhet. Det tumultartade år då vi får följa henne, inleds med att hennes vuxne son flyttar  hem igen, då han bryter med sin flickvän.

Boken berättande varvas med Helenas inre monologer och vi upplevde att detta var ett lyckat grepp. Vi kunde betrakta henne utifrån omgivningens perspektiv, likväl som hon själv avslöjade sitt inre kaos vilket gav en djup dimension  åt karaktären. Bokens titel syftar på det trauma eller i vart fall den hemlighet som Helena bär på. Hennes första språk var ungerska och hennes namn ursprungligen Ilona.  Vi tyckte att det märktes på Ingers Edelfelts text att hon förutom författare är bildkonstnär. De bilder vi såg för vår inre syn under läsningen var ovanligt starka och detaljerade.  Några kommentarer från diskussionen:

Det är intressant hur identiteten bildas tidigt i livet

Jag tror Helena stannade av i sin själsliga utveckling redan i 20-årsåldern

Inte så mycket stockholmsskildring va?

En av de bästa böcker jag läst

Den inre monologen var bra

Gillade inte slutet, men gillade boken

Bra personbeskrivningar

Gillar Helena, känner igen mig i henne med en yttre skal med ett annorlunda innanmäte

Hon blir till en femåring då hon återvänder till Ungern, visst var hon fem år då hon åkte därifrån?

Jag tycker hon liknar Stina Wollter både till utseende och det inre, fast hon har förstås inte kommit så långt som Stina Wollter förstås

Hennes son har haft nästan samma faderssituation som Helena

Undvek hon att leda sonen eller vara rak mot sonen i sitt behov av att vara älskad?

Är blod tjockare än vatten? Den eviga frågan!

Hennes son slog sin flickvän, en mors fasa!

Läs gärna också vad bokcirkeldeltagaren Katarina skriver om boken på bloggen Som ett sandkorn...

Det hemliga namnet är vald till 2016 års bok i projektet Stockholm läser. Utgiven på Norstedts.