Norrut åker man för att dö av Ida Linde.

Vi åker rakt in i mörkret och när jag kommer till sista stycket i första kapitlet upptäcker jag att jag håller andan.

När domaren frågade Ben om varför han dödat så många oskyldiga människor satt han tyst. Domaren fick upprepa frågan. Ben lutade sig fram mot mikrofonen men sa det ändå mest för sig själv:
– Kanske finns det ondska i världen trots allt.

Det finns inte ett enda överflödigt ord . Ida Lindes språk är poetiskt vackert med sparsmakad exakthet. Hon är nära sina karaktärer, berättar lågmält och kärleksfullt om människorna vars livs samspelar med händelserna i romanens upptakt. I elva kapitel berättas om elva människoöden, människor som alla funderar över de snåriga stigar de kommit att vandra. Mitt hjärta snörs ihop, jag får en klump i halsen när jag läser om Simon. Jag gläds åt att Karim och Lávra i alla fall har varandra. Dessa människoöden jag möter i ett enda kort kapitel går mig djupt till sinnes.

Boken har kallats en norrländsk western, jag har hört den liknas vid Oliver Stones film Natural Born Killers och ja, det stämmer. Men i mitt huvud hör jag Monica Törnells hesa stämma sjunga sången Vintersaga med text av Ted Ström.

Det är då som det stora vemodet rullar in och från havet blåser en isande gråkall vind

Om ni frågar mig så tror jag på en Augustpris-nominering för  Norrut åker man för att dö utgiven av Norstedts 2014.

Inspirerad av Ann-Sofies resa i Bergslagen erinrar jag mig min allra första deckare.

Jag var på mitt tolfte år, det var juni och jag låg i gräset vid min mormors sommarstuga och läste. Jag hade några dagar tidigare lånat  biblioteksboken som jag inte riktigt var säker på att jag skulle våga läsa. Men när jag väl börjat gick det inte att sluta. Mördaren ljuger inte ensam av Maria Lang utkom första gången 1949 och utspelar sig på en ö i Bergslagen under några ovanligt varma sommarveckor. Den unga Puck Ekstedt reser dit för att tillbringa sommaren i glada vänners lag men också för att åter träffa Einar Bure, en man som hon haft till bordet vid en middag tidigare under våren och är väldigt attraherad av.

Jag minns att jag någon gång under 80-talet läste att Maria Lang skrev deckare i en slags flickbokstil. Jag ska låta det vara osagt om omdömet var menat som förklenande eller inte, men jag skulle vilja utveckla det till att Maria Lang var den första svenska deckarförfattaren som skrev utifrån en ung kvinnas perspektiv, hon var helt enkelt den första deckardrottningen. Då hennes första roman förutom flera mord, bubblar av kärlek och heta känslor och att Dagmar Lange var 35 år gammal och studierektor på en flickskola vid tidpunkten, förstår man nödvändigheten av att skriva under pseudonym. Vad som också måste varit ytterst kontroversiellt är att det finns en homosexuell aspekt i boken. Faktiskt var det Maria Lang som upplyste mig om att det fanns kärlek mellan människor av samma kön.

Jag älskade boken när jag läste den och läser ibland om den med ett leende på läpparna. Jag reser tillbaka i tiden och minns hur det var att vara nästan 12 år och för första gången få ta del av en riktig deckare som inte bara handlade om mord utan också kärlek, relationer och en intensiv nästan trolsk beskrivning av den svenska sommaren.

I Maria Langs hemstad Nora firar man i år hennes 100-dag genom allehanda aktiviteter. Hemsidan hittar du här. Vet ni förresten att Maria Lang twittrar från sin himmel?  Hon är fortfarande kuslig och mycket underhållande! Gå in på Twitter och sök på @DagmarMariaLang  Ann-Sofies resa i Bergslagen kan du läsa om här, del 1 och del 2

Allt det där jag sa till dig var sant

Den unga kvinnan på folkhögskolan, lite ensam, utanför, hittas och plockas upp av en yngling .

Till slut så kallade han på mig. Med rösten och händerna och alltihop. Han kallade på mig, och hans röst klämtade som en middagsklocka, kom till bords, livet är serverat.

Tillsammans blir de enade och starka – alldeles precis på hans villkor. Bit för bit, knappt så att hon märker det får hon upp ögonen för att deras relation inte är riktigt sund. De leker en otäck lek. Än får hon vara hon Lilja, Majakovskijs älskarinna, än Sylvia tätt sammantvinnad med sin Ted. Aldrig sin egen, inte tillräcklig som sig själv och när hon ger sig ur deras tvåsamhet straffas hon med brännmärken och slag.

På skolan träffar hon Ilse och med sin vän blir hon en som vågar, en som törs. Som piratflickorna Anne och Mary lyckas de till sist vända berättelsen till något annat.

Jag tycker om den här boken därför att Amanda Svensson är så grym på att berätta. Historien om den manipulativa mannen och den destruktiva relationen skulle inte ha räckt för mig, hur hemsk den än är. Men med sitt enastående språk och en unik berättarstil tar författaren tag i och håller mig ett fast grepp till sista sidan.

Allt det där jag sa till dig var sant. Amanda Svensson. Utgiven av Norstedts 2014.

—–

Bloggy nummer 70 i #blogg100

Det jag redan minns

Det finns alltid något slags ängslan i Mats Kempes textvärld. Något som gnisslar, något att oroa sig för, något som inte är som det ska fast det borde kunna vara så bra. I den senaste novellsamlingen skruvas detta sannerligen till. Och som jag älskar det.

På en skolgård någonstans har ungdomarna lunchrast och snackar om vad de ska göra till sommaren. Då kommer en litterär agent förbi och undrar om de har lust att tjäna lite pengar. Jobbet är enkelt, de ska kort och gott agera karaktärer i en romanserie som ska skrivas.

Först är det roligt och spännande. Sen börjar kapitlen rulla på. Det blev inte så kul som jag hade tänkt. Jag kom mest in nån gång då och då. För att säga nåt kvickt.

Hur ska man kunna ha kontroll i sitt liv, när det är andra som skriver det? Det hela utspelar sig i Den animerade staden (platsnamnet är träffsäkert, men jag hakar upp mig varje gång det skrivs ut). I sexton noveller som tillsammans bildar en enhet ligger strålkastaren på olika personer i staden, ibland återkommer de och finns med i varandras berättelser. Allt är bekant och ser ut som det gör i vanlig verklighet men så skruvas det till, till synes osynligt, och verkligheten är en annan men helt och fullkomligt möjlig. Hela tiden glider vi, mellan berättelsen och berättandet på en osynligt och elegant vis.

Det finns flera noveller som jag tycker extra mycket om, som när de unga människorna råkar få i sig fågelskit och sakta förvandlas till fåglar. Omgivningen är chockad och bestört. I en annan novell dyker läppstift upp på en kopp i köket, trots att lägenheten är låst om nätterna. Vem kommer in och hur ska man förhålla sig till en sådan (nästan) osynlig relation?

Jag som sällan (aldrig) läser om böcker gjorde det faktiskt omedelbart. Hur syns det vi får veta mot slutet, i bokens början? Kan man ana? Kanske, det blev en intressant omläsning hur som helst.

Det jag redan minns. Mats Kempe. Utgiven på Norstedts 2014.

—-

Detta torde vara bloggy nummer 59 i #blogg100