Julboksfrukost om En snöängel till jul

En gång är ingen gång och två gånger är en vana säger vi när vi återigen väljer en julbok till decembers bokfrukost. Vi läser En snöängel till jul och minsann gör vi det hos förlaget och med författarna: Birgitta Gunnarsson, Johanna Johansson och Sara Molin.

Romanens tre huvudpersoner känner inte varandra i början av boken. Det är den äldre Margit som behöver hjälp med det ena och det andra i sitt hus, Milo, den ganska ensamma gymnasiepojken, och Aida som vill arrangera en julfest för alla som inte har någon att fira jul med. Så strålar de samman och julen blir något helt annat än de trodde. Så här sa vi:

– En fin bok om vänskap.
– Det blir aldrig så där sötsliskigt som julromaner kan vara.
– Man tycker så mycket om alla karaktärerna.
– Trovärdigt och väldigt fint gestaltade.
– Sömlös berättelse, man kan aldrig ana att det är tre författare.
– Man måste ändå ömma för pappan, hur är hans jul?
– Roliga detaljer!
– Blir det en uppföljare?

Vulcan av Nino Mick

1875 brann tändsticksfabriken Vulcan. Fyrtiosex kvinnor och flickor omkom i branden. 1909 och samma plats. Ny fabrik. Tämligen lika (usla) arbetsförhållanden. Sara jobbar på Vulcan. Packar askarna. Hur man gör? Det är inte svårt

Innerask, stickebunt, ytterask. Skjut samman, lägg åt sidan.

Saras man Salemon har fängslats för värnpliktsvägran. Hon kämpar på för uppehället för sig och barnen. Berta, som var med 1875 men av någon outgrundlig anledning klarade sig, får hyra en sängplats och det ger ett gott tillskott i kassan. Mat på bordet. Sällskap. Naemi, ungsocialisten, väntar också på Salemon. ”Han behövs på mötena, det blir ingen reda utan honom.” För i Sverige drar det ihop sig det till strejk. Naemi vill att de alla ska ställa upp, i solidaritet med andra arbetare, undrar varför inte fler kvinnor, labborna, ansluter till mötena.

Men de som också för berättelsen framåt är rösterna från de fyrtiosex flickorna som omkom i branden. De bildar ett kollektiv där de pratar och rör sig överallt, oförmögna att komma till ro efter alla dessa år. De kan gå in i de levande människorna, förflytta sig som vinden mellan hus och platser och tider. Betraktar, kommenterar som antikens körer. De sörjer att de inte fick leva. Och vems var skulden till denna brand som de inte kan släppa?

Unikt. Säreget. One of kind. Allt passar för att beskriva romanen. Här finns klasskamp, arbetarskildring, o(lyck)saliga andar och fina gestaltningar av människor, kanske särskiltkvinnorna. Språket i de berättande partierna är så vackert, poetiskt, rytmiskt. I bjärt kontrast mot de grovt dialektala dialogerna. Jag hakade upp mig där, tvärnit i min läsning i början. Men så blev också det en rytm att följa. Så varsågod, 430 sidor att njuta av, beröras av, gråta till.

Vulcan. Nino Mick. Utgiven 2023 hos Norstedts. Det snygga omslaget är gjort av Moa Schulman.

PS. Jag vet inte jag, men en Augustprisnominering på måndag kan väl knappast vara främmande?

Bokfrukost om Arvet du fick

I veckan hade vi bokfrukost om Arvet du fick av Amanda Lundeteg. I romanen är det Alexandra som är huvudperson, vd för företaget Egalitet, och adopterad som bebis från Sri Lanka. Hon lever ett bra och framgångsrikt liv tycker hon. Men så gör hon ett DNA-test för att kanske hitta sin bakgrund, vilket sätter igång en lång rad händelser och förändringar, för henne själv och andra. Boken vill omfatta många ämnen, adoption förstås men också rasism, mellanförskap, jämställdhet. Vi var ganska oense om boken fungerar som skönlitteratur, men ense om att den tog upp viktiga aktuella ämnen som är intressanta att prata om. Så här lät vi ungefär:

– Jag fick läsa den som fackbok, annars skulle jag bara irritera mig över berättarstilen.
– Det är så intressant att läsa om hur man kan forska fram sitt ursprung
– Konstruerade dialoger som var som föreläsningar, men jag lärde mig en hel del
– En riktig bladvändare
– Alla personer fick fungera som presentatörer av ett ämne, inget annat.
– Andra halvan var bäst
– Den handlar om för många saker. De är så intressanta, men det blir för ytligt
– Otroligt intressant berättelse. Kunde inte släppa den.
– Hade fungerat bättre som en självbiografi
– Alexandra vill prestera så mycket, först som en lyckad adoptivperson i Sverige, sen viktigt att poängtera att första-föräldrarna födde henne ur kärlek. Hade det blivit en bok om ursprunget bara varit misär?
– En ögonöppnare.

Arvet du fick. Amanda Lundeteg. Utgiven 2023 hos Norstedts.

Själens telegraf

När Amanda Svenssons förra roman, Ett system så magnifikt att det bländar, kom ut skrev jag ett bloggy-brev till henne som avslutades:

Jag hoppas, Amanda, att inte energin tog slut utan att det kommer flera romaner, gärna om inte så väldigt lång tid. Jag lovar att jag inte kommer bli besviken då heller.

Och det kom en roman. Som jag tycker väldigt mycket om! Titeln, Själens telegraf, är ett mångtydigt begrepp i romanen. Rent konkret är det namnet på det popband huvudpersonen Iris bjuds in att spela cello i. Vi är i Glasgow i slutet av 1990-talet och bandets ledare, Rupert (som jag btw gärna hade träffat när jag var 20 år) kämpar hårt för att få spelningar och framför allt att få göra en platta.

Men det börjar långt tidigare. Som barn bor Iris på engelska landsbygden med sin mamma. Det är de två, i en komplicerad kärleksfull symbios. ”Framför allt såg jag när hon såg på mig, Hur mycket mörker och rädsla som rymdes jämte kärleken. Hur svårt det måste vara att älska något som man inte kan äga”.

Det är hemskola, äppelskördar, samtal och kunskap. Mammans relation till sanning är dock vacklande, svaren på alla frågor varierar. Vem är Iris pappa? Var bodde de innan de flyttade till huset? Vad vill advokatfirman som allt oftare skickar tjocka kuvert och som mamman bara kastar bort? Huset blir en mittpunkt i romanen och redan i inledning säger Iris att det fanns ”antagligen många anledningar till att jag sensommaren 1992 bestämde mig för att bränna ner min mammas hus”

Om jag gillar olika berättarperspektiv i romaner så gillar jag olika tidsplan nästan ännu mer. Här rör vi oss fram och tillbaka mellan 1992 och 1998, får bitarna i ett pussel. Trots en tydlig riktning och framåtrörelse får man läsa eftertänksamt. Stanna upp vid viktiga meningar och ord som manar till eftertanke. Ibland blir jag irriterad över bildspråk, men det har sin plats.

Jag beundrar Amanda Svenssons författarskap mer än nånsin, så känns det efter varje bok. Och ingen skillnad nu. När jag läser sista sidan vill jag läsa mer. Och mer. Och mer.

Själens telegraf. Amanda Svensson. Utgiven hos Norstedts 2023.