Etikett: Norstedts

Publicerat

Alla är vi valloner

Vi är ju valloner! Så sa alltid min syster och jag och såg på varandra med stolthet. Valloner, jo jo. På pappas sida. Även om vi redan i unga år förstod att vår korta kroppslängd och (då) mörka hår nog inte hade med vår eventuella vallonska härkomst att göra.

Peter Sjölund, DNA-släktforskare och författare till Alla är vi valloner skriver att:

”I var och varannan familj med rötter i Sverige pratas det om att det finns valloner i släkter. Man berättar att morfar var mörk, att han lätt blev solbränd och snabbt brun som en pepparkaka. Dessa egenskaper ses av någon anledning som bevis på vallonska förfäder. Många berättar alltså om valloner i släkten, inte sällan med en viss stolthet i rösten, men samtidigt vet de flesta idag knappt vad en vallon är.”

Jag känner mig lite generad när jag läser det. För just så är det. Jag har faktiskt ingen aning. Och inte heller vet jag om det är sant att det invandrade någon kavat människa från Vallonien någon gång i min släkthistoria.

Det finns en rad släktmyter i släktforskningens historia och Sjölund går igenom en del av dem. Släktband är historiskt sett (och säkert ännu) oerhört viktig, och att till exempel ha en kunglighet långt bak i leden kunde förstås höja ens status betydligt. Och också det här med valloner, som ”vi alla är”. För vad för särskilt var det med dem?

Vallonerna som kom till Sverige med stor kunskap om järnsmide bidrog med den kunskapen i bruken på 1600-talen. Det är en viktig del.

”Trots de många nedläggningarna inom den svenska järnindustrin under slutet av 1800- och början av 1900-talet lever minnena kvar om hur de uppländska vallonbruken en gång ledde den svenska industriella utvecklingen. Vallonerna framställs i flera skrifter som ’arbetets hjältar’ ”

Men Sjöund pekar också på 1900-talets rasbiologi som var stor och stark i det svenska samhället: ”De svenska rasbiologerna framställer alltså vallonerna och deras ättlingar som exemplariska människor med bara goda egenskaper. ”

Det skulle kunna vara ännu en anledning till att stoltheten över att vara vallon växte sig så stark bland folk, menar Sjölund. Inte vi, tänker jag. Inte min syster och jag. Det var inte därför vi drog vår vallon-visa.

Huruvida jag har en vallonsk invandrare långt bak i släktleden låter jag vara osagt. Men jag är betydligt mer påläst om både valloner, släktforskningens irrvägar och de uppländska bruken. Lättläst bok, utan att vara ytlig, intressant och dessutom rolig.

Alla är vi valloner. Peter Sjölund. Utgiven hos Norstedts 2023.

Publicerat

Under en italiensk sol av Ulrika Ljunggren

Anna är en svensk kvinna av idag. Gift, två barn, huvudansvar för familjen. Har ett jobb som kräver sin kvinna och hon drabbas av utmattning. När sjukskrivningen är över bestämmer hon sig för att kosta på sig en språkkurs i Italien, hon lämnar man och barn för 6 veckor och hamnar i en liten italiensk stad vid namn Castello. 

Irländske Sean driver en restaurang i Castello, han har flackat omkring en del men funnit sin plats och en ny familj i Italien. När han får syn på den blonda kvinnan på sin restaurang tror han inte att det är sant, är det Anna som två decennier tidigare var hans stora kärlek när de båda bodde i London.

Anna och Sean har aldrig lyckats glömma varandra och när de nu av en slump åter ses överväldigas de båda av passion och en kärlek som djupnar mer och mer allteftersom dagarna går. Men kan de någonsin få varandra? De lever i olika länder och Anna har familj och barn. 

Under en italiensk sol är framför allt en relationsroman och kommer att göra sig utomordentligt bra bokcirkelbok. Finns massor att diskutera och tycka olika om, tror att väldigt många kan identifiera sig med Anna och de andra karaktärerna.  Jag skulle vilja diskutera slutet, jag gillade verkligen slutet men det överraskade mig. Skulle vilja veta om någon mer blev överraskad?

Utgiven på Norstedts 2023.

Publicerat

Galna kvinnor på Hôpital de la Salpêtrière

För många år sedan läste jag Marie & Blanche av PO Enquist, som är en fiktionens form berättar om nobelpristagaren och fysikern Marie Curie och Blanche Wittman En välskriven bok och en hemsk berättelse om hur Blanche blir alltmer förstörd av de försök med radium som hon låter sig utsättas för.

Jag tänker på Blanche när jag läser De galna kvinnornas bal som utspelar sig på Salpêtrière-sjukhuset. Här bedrevs en psykiatrisk vård med en professor Charcot i spetsen. Kvinnor med så kallad hysteri behandlades här med nyfunna metoder inom hypnos. Det intresserade många människor från världen som besökte Charcots uppvisningar där han suggererade hysteriska anfall hos kvinnorna. En av hans favoritpatienter ska ha varit just Blanche Wittman. När Charcot dog blev hon i Enquists roman assistent hos Curie.

Vilka kvinnor hamnade på Salpêtrière? Tja, inte alltför sällan (alltid?) genom att maken eller familjen ansåg att de var sjuka och behövde vård. Det gäller till exempel Eugenie som placeras där, och familjen vill glömma bort denna skam med att ha en dotter på mentalsjukhus. Men var hon sjuk eller inte? Eugenies bror förfasas över systerns öde, men fogar sig för faders beslut och tiger still. Han får dock en avgörande roll i slutet av boken.

Det är alltid intressant att läsa böcker inifrån sjukhus och det här är i sig inget undantag. Författaren vill skildra kvinnors utsatthet och maktlöshet. Det är dock lite grund läsning stundtals. Det känns som om författaren vill skriva läsaren på näsan, så att ingenting missas eller missförstås. Det är lite synd tycker jag. But anyway, det är en läsvärd roman som man snabbt slukar sig igenom. Salpêtrière-sjukhusets tidigare verksamhet är fascinerande. Anläggningen finns kvar i Paris och det går att vandra omkring i parker och gångvägar och fantisera.

De galna kvinnornas bal. Victoria Mas. Utgiven 2022, på svenska hos Sekwa i översättning av Emma Majberger.

Publicerat

Bokfrukost om Dunning-Kruger-effekten

Ni känner säkert till Dunning och Kruger. De två psykologerna som fått namnge den teori som säger, typ , att ju mindre vi vet, desto mer tenderar vi att överskatta vår kunskap. Vi tror att vi kan lite mer än alla andra. Och om man däremot kan väldigt mycket tänker man sig att andra är (minst) lika kunniga. Ungefär så. Det låter som en temperaturtagning av mänskligheten. Det är också titeln på frukostbokklubbens februaribok: Dunning-Kruger-effekten av Andrés Stoopendaal.

Vi har roman-mannen som tema för våren och den här mannen kan man tycka en hel del om. Häromdagen diskuterade vi boken och åsikterna gick isär. Är han en skitstövel? En stackare? Eller helt enkelt en vanlig människa med drag av oss alla. Helt klart är att han följer Dunning-Kruger-kurvan i sin utveckling och mot slutet kan man väl ändå säga att han nått något slags insikt. Några av oss skrattade gott åt det absurda och ironiska i den här berättelsen med djupsinniga ändlösa samtal, gömda glömda hundar, vem som är verklig och inte och människor som vill vara så goda så att de närmast spricker. Andra tappade närmast sugen i de filosofiska essäistiska delarna som löper genom romanjagets tillvaro. Han är namnlös förresten. Bara det kan vara något att grubbla över.

Utgiven hos Norstedts 2021.