Etikett: Norstedts

Publicerat

Dubbelporträtt av Agneta Pleijel – ett samtal

Året är 1969 och Agatha Christie ska fylla 80 år. Hennes älskade barnbarn kommer på iden att den världsberömde österrikiske konstnären Oskar Kokoschka kan måla ett porträtt av mormodern. En idé som till en början varken tilltalar författaren eller konstnären. De möts och under sittningarna börjar en förtrolighet växa fram. De börjar berätta för varandra om sina långa liv.

Maggan: Kände du till Oskar Kokoschka? Jag gjorde det inte men nu brinner jag av nyfikenhet och vill se något av hans verk i verkligheten.

Ann-Sofie: Nej, jag hade inte hört talas om honom tidigare. Jag googlar förstås för att se exempel på hans målningar. Jag kan inte säga att jag särskilt brytt mig särskilt om Agatha Christie tidigare. Självklart har jag läst några av hennes deckare, men jag har nog missat att hon skrivit andra typer av böcker under pseudonym. Men mina föreställningar om henne, lite stiff, men en stor människokännare och god lyssnare förstärks.

Maggan: Jag tycker att Pleijel har skrivit ett litet mästerverk. Så underbart sparsmakat om två långa innehållsrika liv. Inte ett onödigt ord, men ändå så fullödigt skildrat. Jag älskar när Agatha berättar om sin barndom och sin fantasivärld, jag är ju ingen fan av hennes författarskap, men jag hamnar i hennes huvud och förstår hur hennes böcker kom att bli som de blev. Har ju trots allt läst ett antal.

Ann-Sofie: Jag läste boken i en sittning (borde kanske ha varit 6 då…) och tycker fantastiskt mycket om boken. Sättet att berätta, att röra sig i tid och rum är skickligt. Perspektiven kan skifta i en och samma mening, eller i alla fall i samma stycke, men det är aldrig någon tvekan vem som har ordet.

Maggan: Oskars liv har varit ett helt annat förstås, men de begriper sig på varandra, förstår varandra, kanske för att de är barn av samma tid. Och vilka samtalsämnen, om Oskars besatta kärlek till Anna Mahler och om när Agatha försvann från världen eftersom hon inte längre stod ut med sin makes otrohet.

Ann-Sofie: Ja, fascinerande att ta del av hur de närmade sig varandra, blev vänner. Vad som är sant eller inte i berättelsen intresserar mig faktiskt inte. Jag nöjer mig gott och väl med det här.

Maggan: Kort och gott, Dubbelporträtt är en fantastisk roman!

Utgiven på Norstedts 2020.

Publicerat

Hajar i räddningens tid

Det var ordet Hawaii som fick mig att lystra när Elzas bokhylla presenterade den här boken. Hawaii, hur är det att leva där? Så tänkte jag.

Runt Noa svindlar ett mirakel. Hur han blev till, hur han räddades från hajattacken, hur han lägger handen på något trasigt och gör det helt. Sjuka verkar bli friska, skador verkar läkas, sår försvinner vid hans beröring. Ryktet sprids, folk vallfärdar till hemmet för att träffa honom, mot betalning, och den fattiga familjen får under en tid andra ekonomiska möjligheter. Men det sätter också så stor press på Noa. Och de andra barnen hamnar i skymundan. Vad är de, annat än Noas syskon?

Men det är ändå inte det magiska i den här magiska realismen som gör romanen fantastisk utan just det realistiska. I nedslag genom åren och ur familjemedlemmarnas olika perspektiv löper berättelsen om familjen. Ambitionerna är stora. Konflikterna likaså. Barnen växer upp och lämnar öarna för att hitta nya möjligheter och sätt att leva. Men de återvänder till ön, till hemmet. Som om det aldrig går att vända på något.

Det klassiska sättet att berätta med allas perspektiv och de tydliga tidshoppen är en berättarstil som jag tycker mycket om. Sällan vet jag vad som ska hända, lever bara i romanens universum, förfäras när det går dåligt (ofta) och gläds när det går bra (det händer). Jag läser så att säga med öppen mun och hänförs.

Hajar i räddningens tid. Kawai Strong Washburn. Utgiven 2020, på svenska samma år av Norstedts. I översättning av Andreas Vesterlund.

Publicerat

Dina händer var fulla av liv av Suad Ali

Skenbart enkelt och rättframt berättas somaliska Noras historia. Född i en läkarfamilj och uppvuxen i en by flyttar hon som tonåring med familjen till Mogadishu. Nora utbildar sig till gymnasielärare, gifter sig med sin stora kärlek och får en liten dotter.  Dock, för varje år blir det politiska klimatet i Somalia allt mer oroligt och till slut tvingas Noras familj fly. Nora hamnar så småningom i Sandviken.

Blev djupt gripen av berättelsen om Nora och hennes nära och kära.  Det obarmhärtiga ödet att tvingas fly sitt hemland, se sina näras liv förspillda och verkligen vara helt ensam i världen. Skildringen av det svenska samhälle som Nora möter är så på pricken och helt osentimentalt skildrat. Arbetsförmedlaren som när Nora uppger att hon är en högt kvalificerad lärare råder henne att ta arbete som lokalvårdare i skolan för att på så sätt ändå vara i skolmiljön. Kollegerna som försöker få kontakt genom att fråga om maten i hennes matlådor och hela tiden pratar om att hon är från Afrika som man ser som ett enda land, inte en världsdel. 

Texten är lätt att ta till sig och har driv trots att den rymmer oceaner av mörker och hjälplöshet. Man vill läsa för att se vad som ska hända härnäst. Boken passar många och det är bra, för Dina händer var fulla av liv är förutom en fantastisk roman, ett stycke nutidshistoria som så många som möjligt bör ta del av. Passar väldigt bra som bokcirkelbok och passar även YA-läsare.

Utgiven på Norstedts 2020.

Publicerat

Bokfrukost om Fåglarna

Nu säger jag något om covid-19. Hur tillvaron för alla är så annorlunda och märklig. Jag som frilansar kan sitta på hemmakontoret precis som vanligt, men nu med skillnaden att min make sitter i ett annat rum och jobbar och att alla fritidsaktiviteter är inställda. Rutiner och hållpunkter (3-kaffe) för de ganska lika dagarna framåt.

Jag tänker på det när jag läser Fåglarna. Hege och Mattis som bor i sitt hus någonstans på norska landsbygden och sällan träffar någon, om det inte är nödvändigt. Hege stickar för försörjningen. Mattis, som är eljest, har försökt att göra dagjobb åt bönderna för att kunna bidra. Men det är svårt. Han vill helst inte. Varje dag. Vecka in och vecka ut. År in och år ut.

Så kommer förändringar. Morkulledraget har flyttat sig att flyga över just deras hus. En fågel blir skjuten. Två flickor från långt bort är snälla med Mattis som så törstat efter social närhet. En man kommer till huset och Hege ser möjligheter till något annat i livet.

Frukostbokklubben samtalar digitalt den här gången. Framför mig på skärmen är rutorna med välbekanta ansikten. Jag tänkte skriva flimrar, men det gör det inte. Min dator är perfekt. Däremot glimrar det när kloka kvinnor formulerar sina tankar om läsningen. Vi pratar om det enastående om att så konsekvent låta läsaren vara i Mattis huvud, i hans språk och vindlande tankegångar. Om hur ensamma de är på sin gård, hur de törstar efter någon att prata med som inte dömer eller annat.

En timme senare släcks de där rutorna en efter en. Jag tror att vi är tämligen överens om att Fåglarna är One of a kind och att en bra bokfrukost är en bra bokfrukost även på zoom.

Fåglarna av Tarjei Vesaas. Utgiven 1957. På nytt av Norstedts 2019 i ny översättning av Staffan Söderblom.