Dina händer var fulla av liv av Suad Ali

Skenbart enkelt och rättframt berättas somaliska Noras historia. Född i en läkarfamilj och uppvuxen i en by flyttar hon som tonåring med familjen till Mogadishu. Nora utbildar sig till gymnasielärare, gifter sig med sin stora kärlek och får en liten dotter.  Dock, för varje år blir det politiska klimatet i Somalia allt mer oroligt och till slut tvingas Noras familj fly. Nora hamnar så småningom i Sandviken.

Blev djupt gripen av berättelsen om Nora och hennes nära och kära.  Det obarmhärtiga ödet att tvingas fly sitt hemland, se sina näras liv förspillda och verkligen vara helt ensam i världen. Skildringen av det svenska samhälle som Nora möter är så på pricken och helt osentimentalt skildrat. Arbetsförmedlaren som när Nora uppger att hon är en högt kvalificerad lärare råder henne att ta arbete som lokalvårdare i skolan för att på så sätt ändå vara i skolmiljön. Kollegerna som försöker få kontakt genom att fråga om maten i hennes matlådor och hela tiden pratar om att hon är från Afrika som man ser som ett enda land, inte en världsdel. 

Texten är lätt att ta till sig och har driv trots att den rymmer oceaner av mörker och hjälplöshet. Man vill läsa för att se vad som ska hända härnäst. Boken passar många och det är bra, för Dina händer var fulla av liv är förutom en fantastisk roman, ett stycke nutidshistoria som så många som möjligt bör ta del av. Passar väldigt bra som bokcirkelbok och passar även YA-läsare.

Utgiven på Norstedts 2020.

Bokfrukost om Fåglarna

Nu säger jag något om covid-19. Hur tillvaron för alla är så annorlunda och märklig. Jag som frilansar kan sitta på hemmakontoret precis som vanligt, men nu med skillnaden att min make sitter i ett annat rum och jobbar och att alla fritidsaktiviteter är inställda. Rutiner och hållpunkter (3-kaffe) för de ganska lika dagarna framåt.

Jag tänker på det när jag läser Fåglarna. Hege och Mattis som bor i sitt hus någonstans på norska landsbygden och sällan träffar någon, om det inte är nödvändigt. Hege stickar för försörjningen. Mattis, som är eljest, har försökt att göra dagjobb åt bönderna för att kunna bidra. Men det är svårt. Han vill helst inte. Varje dag. Vecka in och vecka ut. År in och år ut.

Så kommer förändringar. Morkulledraget har flyttat sig att flyga över just deras hus. En fågel blir skjuten. Två flickor från långt bort är snälla med Mattis som så törstat efter social närhet. En man kommer till huset och Hege ser möjligheter till något annat i livet.

Frukostbokklubben samtalar digitalt den här gången. Framför mig på skärmen är rutorna med välbekanta ansikten. Jag tänkte skriva flimrar, men det gör det inte. Min dator är perfekt. Däremot glimrar det när kloka kvinnor formulerar sina tankar om läsningen. Vi pratar om det enastående om att så konsekvent låta läsaren vara i Mattis huvud, i hans språk och vindlande tankegångar. Om hur ensamma de är på sin gård, hur de törstar efter någon att prata med som inte dömer eller annat.

En timme senare släcks de där rutorna en efter en. Jag tror att vi är tämligen överens om att Fåglarna är One of a kind och att en bra bokfrukost är en bra bokfrukost även på zoom.

Fåglarna av Tarjei Vesaas. Utgiven 1957. På nytt av Norstedts 2019 i ny översättning av Staffan Söderblom.

Skriva

Exploderar det med böcker om skrivande just nu? Inte gör det mig nåt. Jag gillar att läsa böcker om hur någon skriver, varför någon skriver, var någon skriver och så vidare i all oändlighet. Just nu har jag i handen:

Skriv först. Fråga sen av PC Jersild. En ödmjuk bok av en synnerligen erfaren skribent. Därför väldigt intressant läsning. Utgångspunkten är att man måste skriva först, om och om igen, för att först därefter eventuellt söka hjälp i skrivhjälpsböcker. Och kanske planera lagom mycket.

”Att skriva en roman är ungefär som att gå ut med hunden. Så länge den hålls kopplad stretar den på, gör av och till försök att stanna och nosa på en intressant fläck, men rycks strax tillbaka av en otålig husse. Men släpps hunden lös kan den kuta runt och hitta så mycket mer av intresse, djurspår, roliga pinnar, en bortslängd mjölkförpackning att slita i eller en ekorre att jaga – med risk förstås att hunden blir fullständigt olydig eller helt enkelt springer bort.”

Skrivboken av Kristina Ohlsson. Den innehåller verkligen allt! Första halvan handlar om hur Kristina blev författare kan man säga. Den är väldigt rolig och befriande att läsa. Det handlar inte så mycket om att disciplinera sig utan mer om att det är väldigt roligt att skriva och det är därför man skriver. Andra halvan är mer av handbok.

”Det viktigaste att säga om research är detta: Research och fakta kan aldrig någonsin ersätta uppdraget att hitta på en bra historia. Författare måste våga förlita sig på sin fantasi.”

Tag och skriv. Fjorton författare om sitt skrivande. I den här antologin är det just fjorton intressanta författare, som Klas Östergren och Nina Wähä, som skriver om olika delar av skrivandet. Om hantverket, genrer & teman och om skrivande. Så bra. Så bra! Ett litet utdrag kan jag ge. Det är Negar Naseh som säger

”I ordet bearbetning finns bönen närvarande, att be- arbeta, att be sin text. Att besjunga texten, framföra den som en bön. Mina texter är gudlösa. Men skrivandet bär på bönen, bönen om det goda, det ömma, det sanna, det överflödiga, det hänförande, det verkliga, det fantastiska, smärtsamma och orättvisa.”

Läser ni lika gärna som jag böcker om skrivande?

Vintage – Det jag redan minns av Mats Kempe

Varje oläst bok är en ny bok löd en slogan från biblioteken. Så sant. Därför tipsar vi ibland om under rubriken ” vintage” om äldre böcker som blivit aningen undanskuffade med åren.

2014/04/28 AV ANN-SOFIE LINDHOLM

Det jag redan minns

Det finns alltid något slags ängslan i Mats Kempes textvärld. Något som gnisslar, något att oroa sig för, något som inte är som det ska fast det borde kunna vara så bra. I den senaste novellsamlingen skruvas detta sannerligen till. Och som jag älskar det.

På en skolgård någonstans har ungdomarna lunchrast och snackar om vad de ska göra till sommaren. Då kommer en litterär agent förbi och undrar om de har lust att tjäna lite pengar. Jobbet är enkelt, de ska kort och gott agera karaktärer i en romanserie som ska skrivas.

Hur ska man kunna ha kontroll i sitt liv, när det är andra som skriver det? Det hela utspelar sig i Den animerade staden (platsnamnet är träffsäkert, men jag hakar upp mig varje gång det skrivs ut). I sexton noveller som tillsammans bildar en enhet ligger strålkastaren på olika personer i staden, ibland återkommer de och finns med i varandras berättelser. Allt är bekant och ser ut som det gör i vanlig verklighet men så skruvas det till, till synes osynligt, och verkligheten är en annan men helt och fullkomligt möjlig. Hela tiden glider vi, mellan berättelsen och berättandet på en osynligt och elegant vis.

Det finns flera noveller som jag tycker extra mycket om, som när de unga människorna råkar få i sig fågelskit och sakta förvandlas till fåglar. Omgivningen är chockad och bestört. I en annan novell dyker läppstift upp på en kopp i köket, trots att lägenheten är låst om nätterna. Vem kommer in och hur ska man förhålla sig till en sådan (nästan) osynlig relation?

Jag som sällan (aldrig) läser om böcker gjorde det faktiskt omedelbart. Hur syns det vi får veta mot slutet, i bokens början? Kan man ana? Kanske, det blev en intressant omläsning hur som helst.

Det jag redan minns. Mats Kempe. Utgiven på Norstedts 2014.