Snö av Åke Smedberg

Jag tänkte att jag skulle ta och läsa väldigt mycket Åke Smedberg i år. Han brukar beskrivas med ord som lysande prosaist eller främsta novellist. Det lockar. Jag har läst fragmentariskt och sporadiskt genom åren. Jag minns landsbygden, gårdar, fallfärdiga uthus, odlingsmarker och skog. Känslor av förlust, sökande och ensamhet.

Nu kommer hans novellsamling Snö och sparkar mig rakt in i min plan. Sju noveller om relationer där man inte når fram, om kärlek och sorg och längtan efter något annat kanske. Något ogripbart. Som de tre syskonen som letar efter sin mamma, sin barndom, sig själva i alla dokument den nu döda mamman lämnat efter sig. Som Katja och Fredrik, deras nya ojämlika, orättvisa relation nu när Fredrik blivit så sjuk, nära döden. Hur hanterar man det?

Den novell som givit hela samlingen titel, Snö, berör mig också mycket. Den är suddig i konturerna när vi först kastas in i ett minne. Pappan som omkom i en olycka för länge sedan när grustagets sidor rasade in. Nu är de båda sönerna ute och åker, planlöst i barndomstrakterna. De är gamla och det visar sig snart att den äldre brodern som alltid varit klipsk, smart och dominant numera är ”borta i huvudet”. Lillebror har hämtat honom från ett vårdboende och vart de ska någonstans, vad de ska göra är oklart. Det blir både något sorgligt och något hotfullt i deras samvaro.

Och mannen som letar efter sin försvunna tik. Som förlorar också sig själv. Jag blir urkramad av läsningen, känner det han känner. ” Han visste vad som skulle hända. Allt tippade nu, ner mot ett allt större mörker.”

Jag tänker att det skulle nästan kunna vara något som gällde för dem alla i den här boken.

Nu backar jag mig bakåt i Åke Smedbergs författarskap. Det blir ett bra år.

Ett samtal om Bormann i Bromma

Nu har vi läst Bormann i Bromma av Hans Gunnarsson och måste resonera lite. Boken är en novellsamling där varje novell (11 stycken) också hänger ihop (typ) med ett konstverk av Martin Wickström. Husfasader, balkonger, fönster. Väl värda att titta på för sig. De är hårt beskurna och vi tänker genast på vad som finns bakom de nerdragna persiennerna, innanför fönstren eller ännu hellre utanför bilden

Maggan: Det är mörkt och det är skruvat, men ändå inte. Att berätta som ett ”Vi” är speciellt. Tänker på Julie Otsukas Vi kom över havet som är berättad utifrån ett Vi som består av de japanska postorder-kvinnor som kom till USA 1919. I den romanen vet läsaren precis vem ”Vi” är, hos Gunnarsson är ”Vi” diffust och läsaren blir varse det passiva men skvallriga kollektivets makt. När Vi berättar är det egentligen ett jag, men jaget är övertygad om att hen företräder samtliga.

Ann-Sofie: Det är så obehagligt, det där att ”det vet väl alla”, fast det sannerligen kan diskuteras vad ”alla” vet. Även om novellerna är olika varandra, nån är väl närmast lyrik, hänger de samman till sitt innehåll så bra. Det blir elva utblickar, eller inblickar, där förnumstiga och rättfärdiga människor resonerar om andra med sig själva som norm och utgångspunkt. Man skrattar och förfasas på en och samma gång. Sätter skrattet i halsen, när man inser att att allt skulle kunna vara ens egna grannar. Samtidigt är inte författaren på något vis dömande, snarare ömsint till dem han berättar om.

Maggan: Novellerna påminner om de skrönor som folk berättar och som förändras allteftersom åren går. Inte minst på arbetsplatser finns dessa historier som berättas om och om i fikarummet och som till slut blir någon sorts sanning över sakernas tillstånd förr.

Ann-Sofie: Jag är särskilt förtjust i ”Gult, orange och grönt”. De här samfällighetsgrupperna som rustar sig med västar i färger för att visa vilka de är. Fel färg på västen? You bet! Kunde varit krig. Så obehaglig och intagande läsning! Har du någon favorit?

Maggan: Jag gillar ”Rubberware” helt enkelt på grund av slutet som jag hade väldigt roligt åt. Önskade nästan att historien var sann just på grund av slutklämmen. Jodå, även jag sätter skrattet i halsen här. Gillar också historien om kvinnokollektivet som blir wallraffade.

Årsboken av Sven Olov Karlsson – tolv noveller, en för varje månad

Språket är underbart, exakt, uttrycksfullt och krumeluriskt med total avsaknad av onödiga ord. Ömsint skildras människor som sällan tar plats i litteraturen. En subtil, mörk men vänlig humor kan skönjas mellan raderna. Jag berörs djupt av dessa tilltufsade existenser som faktiskt representerar de allra flesta av oss.

Som i all god novellkonst finns berättelsen mellan raderna, så mina försök till kortfattade introduktioner nedan är just ”mina. Du som läsare kan uppfatta något helt annat.

Januari: En äldre kvinna som förtvivlad gömmer sig under ett hyreshus, lyckas ta sig därifrån och upp på en buss som rattas av en vänlig chaufför. Karlsson kallar bussen för farkost.

Februari: Den av kommunen beslutade feministiska snöröjningen orsakar problem med en grind på en förskola, medan barnskötaren Iris läser icke politiskt korrekta sagor för barnen.

Mars: I ett kontorslandskap med journalister sitter en man som driver en suspekt sajt. Hans manbun, (hårknut), påminner mest om en slarvigt knuten soppåse.

April: Drottninggatan vid terrordådet. Kvinnor av helt olika sort räddar sig in på Lindex.

Maj: Sylvias föräldrar ska gifta sig på ett skräckbröllop. Sylvia har sin egen skräck, brodern Tage, som kör slut på precis alla vuxna i sin omgivning.

Juni: Son utan körkort kommer hem till Dalarna där hans far, bilfantasten, är döende. Med sig har sonen en ytterst praktisk och kompetent fästmö. Själv får jag alla mina fördomar om bilentusiaster bekräftade.

Juli: Novellen heter som boken, Årsboken.  En änka kämpar på med jordbruket efter att hennes man dött. I hennes ägo finns ett antal årsböcker vari hennes makes farfar skrivit in vädret och temperaturen varje dag under många år. Vemodet eller rent av missmodet härskar novellen igenom. Jag avskyr änkans snikna granne. 

Augusti: En skolflicka skriver uppsats om familjens sneda utedass. Läraren är i extas över den fantastiska texten, klasskamraterna är det inte. Dessutom råkar flickan av misstag få kontakt med en sekt.  

September: Stewarden Kevin sitter på Gatwick och är standby. Tre minuter innan han kan åka hem kallas han in för tjänstgöring. En novell om arbetsvillkoren för kabinpersonalen i flygbranschen. Sven Olov Karlsson kan skriva om precis allt och göra det till sitt.

Oktober: En far och hans son söker tillflykt i sin lantliga stuga. När strömmen går och paniken ligger på lur lyckas de få tag på ortens mest oförfärade odugling till hantverkare.

November: Att vara egenföretagare med deadline och drabbas av ett akut njurstensanfall är inte nådigt. Men egenföretagare är sega rackare.

December: Om att befinna sig i en jättematvaruaffär några dagar för julafton. Att tappa bilnycklar, bli kissnödig och få sin bil stulen. Även här kallar Karlsson bilarna för farkoster.

Gillar att Sven Olof kallar bussar och bilar för farkoster, hädanefter ska jag också göra det. ”Är farkost 113 fast i köerna?” ska jag fråga någon av mina väntande medpassagerare när vi som vanligt småhuttrande väntar på bussen som aldrig tycks komma.

Utgiven på Natur & Kultur 2019.

Jullovsläsningen – del 2

Nu har vi städat och slagit in julklappar och sätter oss för att tindra på alla sätt. Jullovsläsningen alltså: Svaret är ju det här förstås.

jsxxazmj5nefvbhup9ce

Lagom till jul kom Novellix delikata fyra med franska klassiker. Helt plötsligt har jag läst två böcker och jullovet har knappt börjat. Ni visste det säkert, men inte jag. Att Marcel Proust skrivit noveller alltså. Madame Breyves melankoliska sommar är hämtad från samlingen Kärleken och döden från 1896.  Hör här så underbar inledningen är:

Francoise de Breyves hade den kvällen svårt att bestämma sig för om hon skulle bege sig till soarén hos prinsessan Élisabeth d’A, till Operan eller till föreställning hemma hos Livrays.

Det slår an en sådan fin ton Mme, som är en ung änka, gör sitt val för kvällen. Väl på plats får hon ett erbjudande, en chans och jag tänker; ”ja, för tusan, ta den! Det ju jul!” Men, det är ju inte jul hos Mme de Breyves, så … Originaltiteln är Mélancolique villégiature de Mme de Breyves.  Ett gott stycke Marcel Proust.

Jag tycker om Novellixer, inte bara för att de alltid är så snygga, utan för att det är en novell, och inte en hel samling. Detta eftersom jag spontant alltid läser från pärm till pärm och är inte den första novellen bra tappar jag lusten.  Men jag har som bekant lärt mig en taktik av Gun Ekroth. När hon tar sig an en novellsamling läser hon aldrig från pärm till pärm utan här och där. ”Novellen är som en dikt” säger hon. Och en diktsamling läser man ju just så. Här och där.

Maggan säger att hon har varit en tveksam novell-läsarinna men Etgar Keret omvände henne, apropå novellsamlingar. Så den kan också vara ett sista-minuten-tips.

Men nu är det jullov. Jag lägger mig på soffan och läser en tredje bok ur novellix-kvartetten., nämligen Ett enkelt hjärta av Gustave Flaubert.

God jul!