Solen skiner och tjopp tjopp så ligger jag i solstolen igen och läser läser sover och läser. Hjärnan går ner i ett lägre varv och ibland får jag läsa ord för ord i boken. Frågar ni mig kan det gott få vara 30.6 grader flera veckor. Det här är vad som hänt:
SLB uppmanar till novella-läsning. Vad är en novella egentligen? En kort roman eller en lång novell? A.J Fikry säger att … novella i something of a grey area… och jag tänker länge att det har med längden att göra. Fikry skriver i sina samlade skrifter hursomhelst att Den röda ponnyn av John Steinbeck är en novella och min bibliotekarie går till magasinet och hämtar det tummade exemplaret. Det lustiga är att Den röda ponnyn består av 4 kortare texter, typ noveller. Är det där som vi närmar oss novellan? Har ni någon bra definition? Pojken Jody spelar i olika åldrar huvudrollen i samtliga texter Det är landsbygden och det är jordbruket och hästskötseln. Det handlar om förtroende och vänskap, om leda och att bli vuxen. Inte sällan brutalt, i synnerhet för mig som är känslig för när djur far illa.
Från röd till gul när det handlar om omslag och äntligen läser jag Ryssar är sådana som gillar björkar av Olga Grjasnowa. Halva boken så bra och intressant! Andra halvan ganska trist eller i alla fall inte lika bra. Jag tycker om Maria, Masja, som bor i Tyskland efter att familjen lämnade Azerbadjan efter 90-talskriget. Hon är vilsen och när ytterligare en tragiskt sak händer i livet drar hon iväg till Israel. Det är fram hit jag tycker om det, ser blir det lite segt. Det tycker inte Johanna L på bokhora.
När jag ligger där i stolen märker jag plötsligt, eller okej successivt, hur armen känns helt överansträngd. Jag förstår att nästa bok jag läser måste vara lätt (läsplattan glömd hemma). Det blir pocket och det blir Kärlek är ett blandband av Rob Sheffield. Den var däremot svår att läsa i lugn och ro. Boken bygger på ett antal blandband/låtlistor som författaren satt samman genom livet. Hela tiden ville jag lyssna på Spotify eftersom 75 % av låtarna hade jag inte hört (talas om). Och den mentala tröskeln att ta sig upp ur solstolen… Sådant tar tid. Innan jag börjar lägga ut orden om min stora kärlek till blandband*, eller numera de låtlistor på Spotify som folk sätter ihop, måste jag förstås säga att boken framförallt är en berättelse om Robs fru Renée som dog mycket hastigt. Det handlar om deras kärlek, hans sorg och hur musiken och alla de här blandbanden var så centrala i deras liv. Varning för tårar.
Den fjärde boken googlade jag fram i sökningen ”Paris skönlitteratur”. Den förtrogne av Hélène Grémillon. Här lönar det sig sannerligen att ligga still och läsa i ett svep, för det är lätt att gå vilse i vem som berättar vad för vem och när. Men i-ett-svep-läsning är ju den bästa läsningen. Jag är lite misstänksam mot berättelser som startar med ett brev som innehåller något avgörande. Här är det Camille som efter sin mammas död får ett tjockt brev, ja inte bara ett förresten, som berättar en spännande historia. Men det funkar bra, romanen är lyckad i kompositionen med flera oväntade vändningar.
Sen klev jag upp.
——–
* 90 minuters blandning på kassettband är inte samma sak som låtlista på Spotify, som kan göras oändligt evighetslånga. Hela Spotify är ju som ett enda blandband om man hanterar det på fel sätt. 90 minuter kräver att man väljer ut rätt låtar med rätt längd och fogar samman dem med eftertanke. Så när jag sätter ihop mina låtlistor: ”producera för helvete”, ”ta det lugnt” och ”cocktailmusik” försöker jag tänka nittio minuter. Nästan.