Etikett: Ordfront förlag

Publicerat

Från A till Ö: T som i Tearne

En hälsning från mig själv 2011.

Ibland väljer jag en bok för titelns skull. Som Brixton Beach. Brixton ligger fint i munnen. Jag hade valt romanen också om den skulle heta Brixton Road, Brixton Street, Brixton Bar. Men troligen inte Brixton Love. Jag visste inget annat om den – den allra bästa läsningen för mig. Förutsättningslöst och förväntansfullt. Nu har jag  just slagit ihop boken och är fortfarande omtumlad.

Alice heter kvinnan som är huvudperson  i Brixton Beach och jag följer henne i dryga trettio år. Bombningarna i London 2005 ramar in berättelsen men Sri Lanka är själva utgångspunkten, pulsen, själen i berättelsen. Här föds Alice och bor tillsammans med föräldrarna när det ännu är Ceylon och inbördeskriget växer, när människor plågas och dör i allt snabbare takt. Alice mamma Sita blir gravid när Alice är nio år och när Sita felbehandlas av en rasistisk läkare så att förlossningen blir ofattbart svår beslutar familjen sig för att lämna ön för en annan. England.

Kvar på Sri Lanka finns Alice morfar Bee. En underbart skildrad man. En konstnär vars röst bärs vidare i såväl Alice som i romanen långt efter att han är död. Alice längtan efter hemlandet, efter morfar, efter det som skulle bli, efter havet, med vågorna som rullar ut och alltid kommer tillbaka, fyller alla hennes konstverk i huset Brixton Beach i London. Men det finns inte sentimentalitet just, snarare allvar och kanske hopp. Alice är ett allvarligt barn och likafullt en allvarlig kvinna och jag vänder blad efter blad, hela tiden på spänn. Och jag önskar henne att stråk av Brixton Love ändå ska dra in. Måtte hon nu… och ska hon ändå inte … och skulle hon…

Och hon skulle.

Brixton Beach av Roma Tearne. Utgiven av Ordfront 2011.

Det här en promenad i lästa böckers förråd som jag gör just nu.

Publicerat

Skriften i vattnet av John Ajvide Lindqvist

Älskar Lindqvists böcker, inte minst den subtila humor som alltid finns gömd i hans texter. När han nu ger sig in i thrillergenren gör han mig inte besviken, jag älskar Skriften i vattnet och kommer att kasta mig över nästa del så fort den publiceras. 

Deckarförfattaren och före detta polisen Julia Malmros får till uppdrag att skriva den sjunde Milleniumboken, men till hennes bestörtning refuseras manuset. Efter en del ältande tar hon dock itu med boken igen, nu med helt nya karaktärer. Det kommer dock ett massmord i vägen för den forna kriminalkommissarien, i Stockholms skärgård sker på midsommarnatten en brutal massaker på Julias barndomsväns lantställe. Julia som bor på grannön och dessutom hittar kropparna blir inblandad. 

Refuserad blev också John Ajvide Lindqvist själv, när han fick uppdraget att skriva fortsättningen på Millenium. Han lät sig dock inte nedslås, utan arbetade om manuset. Nu när Skriften i vattnet är utgiven, kan det konstateras att den fått strålande recensioner och dessutom har deckarakademin nominerat boken i klassen årets bästa kriminalroman!

Förutom Julia Malmros finns även den unge mannen Kim Ribbing tydligt inspirerad av Lisbeth Salander. Han är ett maskrosbarn och en enstöring som kommer in i Julias liv av en slump. Han bär på mörka barndomsminnen vilket får honom att se de utsatta och hysa avsky mot översittarna. Han är en ofrivillig actionhjälte och trots det sistnämnda är han en klassisk Lindqvist-karaktär som vi trogna läsare känner igen. 

Jag ska snart läsa Karin Smirnoffs Havsörnens skrik boken som slutligen blev del 7 i Milleniumserien. Tror att även den är fantastisk och jag hoppas att vi kan undvika att jämföra de båda. Enligt Lindqvist själv var en av anledningarna till refuseringen humorn i boken. Kan det vara så att Lindqvists underbara förmåga att se och teckna världen med humoristiska ögon låg honom i fatet? 

Utgiven på Ordfront 2022. 

Publicerat

Bokfrukost om Jag är Istanbul av Malin Isaksson

Då har vi avslutat bokfrukostarna för sommaren. Storstadstemat blev sannerligen tydligt i Jag är Istanbul. Här följer vi berättarjaget Malin när hon under tid bor i staden med man och barn. Omedelbart får vi veta att hennes pappa hastigt har gått bort och i de oändliga förflyttningarna runt staden, till fots och med taxi, blir sorgen den ständiga följeslagaren.

Vi får känslan av att hon aldrig får fotfäste i staden, trots att hon säger sig älska den så mycket. Trots titeln tyckte någon att ”jag” inte alls var Istanbul. Stadeb blir en kuliss till det sökande till vem Malin nu är, utan sin pappa. Mamman kommer och hälsar på men blir akut sjuk med il-färder till sjukhus och läkare. Ångesten och oron är där, också för barnen och för mannen som är fotograf för svensk tv, alltid ute i oroshärder.

Vi tyckte om skildringarna av Istanbul, vissa kände igen sig väl. Några upplevde det som sorgligt att hela staden på något sätt gick förlorad för Malin som var så inne i den avskärmade bubbla som sorg skapar. Vi hade förväntat oss mer berättande, mot den gestaltande tillståndsbeskrivning vi fick. Vi hade kanske önskat mer av reflektion när tiden gått, när skrivandet kom igång. Vi var tacksamma för ett vackert språk, för det litterära.

Publicerat

Mordet på Zaida Catalán av Staffan Lindberg

I helgen föll domarna mot 52 av de personer som stod åtalade för mordet på svenska FN-arbetaren Zaida Catalán. För ett par år sedan läste och bloggade jag om Staffan Lindbergs bok om Cataláns alldeles för korta liv och om händelserna i Kongo. En bok som många fler bör läsa! Nedan bjuder jag på en repris av bloggyn.

Zaida Catalán mördades i Kongo–Kinshasa i mars 2017 endast 36 år gammal. Från början uppgavs att hon och en annan av FN:s biståndsarbetare var kidnappade, men efter ett par veckor fann man hennes grav. Hon var otvivelaktigt mördad, men varför? Ett par månader tidigare skrev hon i sin dagbok: 

”Spännande utveckling. Jag är faktiskt pirrig. Jag kanske faktiskt kan sätta dit det här aset. DAMN! Jag är faktiskt helt exalterad. Om det här funkar har vi gjort mer än någon annan.”

Hon var en enastående personlighet, Zaida Catalán, brann för att världen skulle bli bättre, var under en tid språkrör i Miljöpartiets ungdomsförbund. Förmodligen var Sverige för litet för henne, efter avslutad juristutbildning sökte hon sig utomlands och började arbeta för FN. Det var under hennes uppdrag i Kongo–Kinshasa som hon blev varse att hon funnit en ledtråd till vem som beordrade de upprepade sexualbrott som under flera år pågått i en avlägsen by långt ute på landet. 

Fem månader efter mordet åker Staffan Lindberg, journalist på Aftonbladet, till Kongo-Kinshasa för att försöka komma på det klara med varför Catalán och hennes kollega Michael Sharp mördades. Ett vackert land med fantastiska naturtillgångar möter honom men också ett land präglat av krig, svält och korruption. Ett land med en tragisk historia där upprepade våldtäkter varit militärens sätt att kuva befolkningen. Genom att följa i Cataláns fotspår och leta upp de människor som gått under jorden, kommer Lindberg fram till en trolig sanning. 

Boken är en stark och gripande skildring av både kvinnan Zaida Catalán och landet Kongo-Kinshasa av idag. Jag tyckte väldigt mycket om Zaida, sörjer att hennes liv blev så kort, världen förlorade en ung idealist som kunde gjort skillnad.  Jag har också tillägnat mig allmänbildning om landet Kongos komplexitet med naturtillgången kobolt som bla. används i elbilar. Om det sistnämnda hade jag absolut ingen aning, inte heller om arbetarnas umbäranden i samband med brytningen. (Som så ofta får jag en känsla av att jag det är så mycket jag inte vet). Kort sagt har Staffan Lindberg gjort ett strålande arbete med denna bok. 

Utgiven på Ordfront förlag 2019.