Etikett: Ordfront förlag

Publicerat

Rörelsen – den andra platsen av John Ajvide Lindqvist

9789170378386-185x300[1]I Himmelstrand vaknar ett gäng husvagnsägare upp på en helt ny plats. Under natten har deras ekipage förflyttats till en oändlig frodigt grön och välklippt gräsplan. Solen strålar från klarblå himmel och i bakgrunden hörs radion spela låtar av Peter Himmelstrand.  I Rörelsen som utspelas på 80-talet, flyttar en ung man vid namn John Lindqvist, in i ett gårdshus på Luntmakargatan i Stockholm. Strax intill ligger Brunkebergstunneln där en gatumusikant spelar och sjunger ”Nån där uppe måste gilla mig”, också detta en text  av Peter Himmelstrand. Jag accepterar härmed mitt öde att jag föralltid kommer att känna obehag när jag lyssnar till en låttext skriven av Peter Himmelstrand. Precis som jag alltid misstänksamt betraktar flakmoppar, tjejgäng som bevistar allsång på Skansen samt glassföretagets GB:s reklamgubbe. Läskigast av alla är den GB-gubbe som står på sommaren står på trottoaren utanför Blackebergs tunnelbanestation. (Du som kan din Ajvide Lindqvist förstår vad jag menar.)

Lindqvists karaktärer har en tendens att stanna i mitt huvud långt efter avslutad läsning. Hans komplexa gestaltning gör ont och sorgen ligger ofta på lur i bakgrunden. Jag tänker fortfarande på Oskar i Låt den rätte komma in och Anders i Människohamn. Hunden Bennys vedermödor med Katt och sina ägare i Himmelstrand är lysande skriven, så även bönderna Lennarts och Olofs sällsamma gemenskap.

Men tillbaka till Rörelsen. Tvättstugor är ett ofta omdiskuterat utrymme som inte brukar vara speciellt trivsamt och det tycks den unge John Lindqvist underligt att grannarna i huset nära tunneln ofta samlas därinne, han lägger dessutom märke till att de medför termosar med kaffe. När han besöker tvättstugan känner han en kraft och rörelsen tar form och gestalt i hans medvetande efter en tid ansluter han sig till grannarna och ett udda skeende tar sin början.

Rörelsen är skriven i första person där berättaren John Lindqvist redogör för händelseförloppet 30 år tidigare. Jag använder ordet redogör, för texten är skriven aningen som ett PM där skribenten just redogör för händelser och presenterar relevanta fakta. Förstå mig rätt här, det är detta grepp som gör boken så himla bra! Lysande torrt och exakt skriver Lindqvist en av de mest otäcka skräckscener jag läst, lika torrt och lysande redogör han för trolleriets hantverk. Jag tror jag vet vilka karaktärer som kommer att stanna i mitt medvetande, det blir den äldre damen Elsa och den unge mångfacetterade skinnskallen Tomas.

Och slutet! Slutet är jättebra! Men jag kommer aldrig någonsin att avslöja ett endaste dugg för någon som inte läst boken, även om det bubblar i mig av iver att säga bara något litet om vart berättelsen slutar.
John Ajvide Lindqvist är Augustprisnominerad för Rörelsen och han uttryckte förvåning över detta i en intervju på kulturhuset samma dag som nomineringarna kungjordes. ”Som om Leif GW Persson var med i schlagerfestivalen” sa han. Jag håller inte med, om John Ajvide Lindqvist vinner Augustpriset kommer det att vara ytterst välförtjänt.

Rörelsen är den andra boken i trilogin Platserna. Utgiven på Ordfront Förlag 2015.

Publicerat

Araben

I ett snöigt och kallt Sverige, reser ”Araben” med Stockholms lokaltrafik.

”Araben” som egentligen är perser har nåtts av ett dödsbud. En kär vän i Iran har avlidit och beskedet går honom djupt till sinnes. Vännen som valde att stanna i Iran medan ”Araben” flydde till sina drömmars land, Sverige.

”Araben” är inte längre ung och plötsligt där på pendeltåget sköljer alla minnen över honom med en osedvanlig skärpa. Minnet om hans drömmar om frihet, hans fasta principer. Minnet av det gamla landets hetta, bergen och doften från citronträden. Han gjorde ett oåterkalleligt val för sig och sin familj, hans dröm om Sverige och friheten var orubblig. Men där på pendeltåget närs den förbjudna tanken att han kanske borde gett upp och stannat kvar, att hans dröm om frihet bara var en illusion och att det blev mycket litet av hans drömmar.

Han betraktar sina medpassagerare, svenskar som alltid levt sina självklara svenska liv. Vad vet dessa människor om flykt och tortyr? Han ser ungdomarna bakom Ipodlurarna, de unga oskuldsfulla ungdomarna vars utseende klart vittnar om att de är från hans del av världen. Men vad vet någon som vuxit upp i Sverige om att ligga gömd under en säck med ris på ett lastbilsflak när gränspolisen närmar sig? Vad vet de om att sitta ensam i en fängelsecell och lyssna medan medfångar torteras?

På en annan plats i Stockholm lever en ung svensk kvinna med rötter från Iran. Hon är assimilerad, har hög utbildning och ett akademiskt arbete. Men hon bär på ett tungt arv, moderns sorg över livet som blev som det blev, moderns längtan efter släktgemenskapen i hemlandet och moderns indignation över brodern och den frånvarande fadern. Den unga svenska kvinnan, har mer och mer börja tillägna sig insikten om att ”de som kämpar för friheten är lyckligare än de som har den”, en tanke som får mig att tänka på Robert i Vilhelm Mobergs Utvandrarna.

Araben av debutanten Pooneh Rohi är en vackert skriven, djupt melankolisk roman som föder många tankar om Sverige och Europa idag. En tanke som slår mig när jag läser Araben är att det i alla fall finns tre unga svenska kvinnliga författare med rötter från Iran som under 2000-talet skrivit romaner om sitt persiska arv. Förutom Rohi finns Golnaz Hashenzadehs Hon är inte jag om en ung kvinnas besatthet av att förverkliga sin fars drömmar samt Marjaneh Bakhtiaris tre romaner skrivna i en mer humoristisk ton. Rohis och Bakhtiaris romaner är utgivna på Ordfront förlag och Hashenzadehs på Bonnier Förlag.

Varför heter då boken Araben när han som kallas så egentligen är från Iran och är perser? Jo, därför att svenskarna har för vana att för enkelhetens skull, kalla alla från hans del av världen för araber…

Gästbloggare: Margaretha Weimar

Publicerat

Mitt liv som bok

Jag är en sådan som tycker att det är intressant att diskutera hur man sorterar sina bokhyllor. En som  vill veta vad folk använder som bokmärke. Om vissa böcker passar bättre att läsa på morgonen eller om man ska spara dem till en natt-läsning. Samtal om fina och fula omslag deltar jag ofta i. Likaså grottar jag gärna ner mig i diskussioner om papperskvalitet och typsnitt. Så hela idén om att skriva en memoar om en boks liv och leverne låter fantastisk i mina öron och jag trycker boken Mitt liv som bok till mitt hjärta när jag först får se den .

Romanen föds 1983 och vill aldrig berätta vare sig titel eller författare. Den klarar sig från det inledande dödshotet från råttornas gnagande och får framleva sina dagar i boklådor, bibliotek och hos privatpersoner. Ibland glimrar det till och en rolig kommentar, en fin tanke eller iakttagelse serveras mig. Men boken spretar och verkar inte veta vad den vill berätta.  Är det en betraktelse av boken som fysisk tingest? I så fall är det en tämligen snobbig hållning. Är det en berättelse om sina läsare? Då är det för ytligt. Om litteratur? Ja, kanske.

Det blir en diversehandel av alltihop och trots att boken är tunn hinns det dessutom med en stor portion nonsens också. Ibland ur ett perspektiv som knappast kan vara bokens själv. Det är synd, tänker jag och pickar med fingret mot boksidorna. Den här romanen om en roman kunde ha tagit helt andra och mer intressanta berättarvägar.

Mitt liv som bok. Paul Desalmand. Utgiven 2006. På svenska av Ordfront 2012

Johanna L höjer också ett ögonbryn. Hannele känner också viss tveksamhet.

____