Den lilla kvinnan i tågvagnen ber så vänligt att få sitta vid fönstret och den tillfrågade mannen svarar genast: ”but of course! Jag har åkt den här sträckan så många gånger.” Jag sitter i sätet bakom henne, och hör hennes små diskreta ooo och aaa när något vackert sveper förbi utanför fönstret. Jag instämmer tyst för mig själv. Jag har bokat min Norgeresa i förvissningen om att bara få se vackra vyer svepa förbi utanför ett fönster. Utgångspunkt: tåg och båt. Även om det är roligt med städer som Oslo, Bergen och Ålesund är transporterna mellan dem som är viktigast.
Längs de allra vackraste sträckorna lyssnar jag till böckerna. Ann Rosmans Vågspel började jag läsa dagarna innan jag for. Jag har aldrig läst någon bok av henne tidigare, huvudpersonen Karin Adler är helt obekant för mig. Men skälet till att läsa boken är att den till viss del utspelar sig på Orkneyöarna, en plats som står på min ”Oh, the places I’ll go!”-lista. Den handlar också om djuphavsdykning vilket inte står på nån lista, men är intressant att läsa om. En bra och välskriven bok om du frågar mig. Det är flera historier på olika tidsplan som ska vävas ihop. En därför lång och bitvis superdetaljerad bok säger jag också. Men Orkneyöarna åker definitivt upp ett par snäpp på listan.
I Oslo vräker regnet ner, jag ligger i det minimala hotellrummet och läser Åsneprinsen av Caroline Hainer. Om pojken Jim som vid ett tillfälle skriar som en åsna och därmed erhåller och befäster sin position. Det är rörande och bitvis sorgligt att läsa hans historia. Vad är det som gör att vi blir de vi blir är ju en av dessa evighetsfrågor som kan ältas om och om igen. Jag ältar inte – i alla fall inte nu – utan kliver på tåget vidare till Bergen. Det känns som jag är den enda skandinaven ombord och jag kan träna språk från all världens hörn om jag ville. Men det vill jag nu inte. Jag vill bara läsa och njuta av vyerna. Det är allt.
