Etikett: Paris

Publicerat

Paris is always worth it

kartaJag är inte en sådan som tar med mig guideboken på promenad. Andra gör det. Jag har (nästan) krockat med tre personer idag som var uppslukade i någon text om var de var och vad de (inte) såg. Men jag tycker mycket om böckerna. Jag läser dem på hotellrummet och så ritar jag små (och väldigt fula) skisser till mig själv att följa. Men när jag står i hörnet av Rue l’Abbaye och Rue de l’Échaudé grubblar jag över vad som egentligen stod i Metronom. Huset är gammalt och mindre i undervåning än övervåning, jo så långt minns jag. Men varför? Då längtar jag efter boken.

Jag läser den om kvällarna. Med utgångspunkt från en metrostation berättar författaren om området och låter den övergå till historia om Paris och kanske också om Frankrike. Hela tiden finns nutiden kvar i inskjutna texter om sådant man kan grubbla över. Vad hände sen, liksom. Allt berättat med glöd och engagemang.

Finns det någon plats i Paris där det inte någon gång suttit en författare och skrivit på ett verk? På bistron Le Nesle äter vi gigantiska Crème Brulée och tänker på att Slas satt här på 50-talet. På rue Vaugirard 42 ligger hotell Luxembourg Parc som  var platsen där William Faulkner satt och skrev på en novell – Elmer– som jag aldrig läst fastän jag läst så mycket annat av honom. I Silvia Beachs bibliotek på Shakespeare and Company letar jag efter den men hittar den inte. Vet ni varför?

”Elmer”, which Faulkner pronounced  ’not funny enough’ was never published.

Det berättar min andra guidebokskamrat Walks i Hemingway’s Paris som inte heller var med den här dagen. Det är den däremot när jag står och glor utanför Getrude Steins och Alice B Toklas pörte på 27, rue de Fleurus. Men då blir jag så fascinerad att jag inte tittar i den. Så kan det gå.

Walks in Hemingways Paris. Noel Riley Fitch.

Metronom. Lorànt Deutsch.

Publicerat

Jag packar min väska för Paris

De senaste månaderna har varit de mest pressade i mitt liv tror jag. Jag har jobbat kvällar och helger med få undantag.  Så är livet ibland och det gör ingenting. Men nu när väskan ska packas för Paris blir det hastigt och inte särskilt välplanerat. Det får bli lust och infall som får styra och de dagarna blir ofta de bästa. I Paris har jag varit många gånger förr och gjort mest trevliga saker. Varit gravid till exempel. Och luffat runt med bebis och småbarn. Och beställt glass till tonåringar och tittat på konst med mamma.

Jag tycker mycket om Frankrike, är praktiskt taget fransyska egentligen. Även om nivån på franskan återigen är på grottstadiet ser jag fram mot att använda den.  Jag citerar mig själv

Jag sliter med min franska som hinner bli rostig (läs: sönderfallen i små mörkbruna flarn) mellan varje år. Ett knep jag har är att fylla ut de hål av språkbrist som uppstår med låtsasfranska. Den som talar med mig brukar bara artigt nicka och sedan gå vidare. Det bästa jag vet – jag fullkomligen sprängs av stolthet! – är om någon tar mig för fransyska och frågar efter vägen eller hur dags bion börjar. Då fullkomligt svadar mina låtsasfranska ord. Allt handlar om intonation och total inlevelse.

metronom

Min godaste vän ska bli Metronom . Jag har redan börjat på den och jag säger bara det att läs den även om du inte åker till Paris.

I väskan packar jag också:

Kodnamn Verity av Elizabeth Wein som är oktober månads frukostbok. Plus ytterligare en bok från samma förlag.

Fördelarna med en kollaps av Jonathan Tropper.

Kanske hinner jag också Paris av Niklas Rådström också.

 

 

Publicerat

Huset jag inte riktigt älskade

Jag hade bestämt mig. Den enda boken på bokmässan skulle bli den här. Rakt på hyllan gick jag och plockade romanen med den intagande framsidan och lockande titeln Huset du älskade. Jag tycker mycket om böcker om hus, förstår du. Den bästa är förstås George Perecs Livet – en bruksanvisning, där hyreshuset på nr 11 rue Simon-Crubellier står i centrum.

Huset du älskade handlar om den omfattande moderniseringen av Paris som prefekt Haussmann genomdrev i slutet av 1800-talet.  När man skapar breda gator och boulevarder måste hus och smågator gå under. Ett sådant hus är Mme Rose Bazelets hus på rue Childebert. Här lever hon som änka sedan några år tillbaka. Romanen är ett slags brev till äkta mannen Armand, han som en gång förvärvat  det hus som Mme Bazelet lovat att till vilket pris som helst bevara och försvara.

Jag läser och jag blir inte så förtjust. Först är det berättarsättet. Du-berättelser har sina sidor. Här måste Rose förhålla sig till Armand samtidigt som författaren måste ge oss information som Armand rimligen redan känner till.

Hon är kanske det enda som lyser upp mitt ömkliga, sorgliga liv sedan du försvann. Vår dotter Violette lyser inte upp mitt liv. Men det vet du ju redan, eller hur?

Så småningom kommer också brev från Armand och dottern in som röster i berättelsen. Men jag tröttnar faktiskt. Blir inte alls så indragen i Rose göranden och låtanden som jag hade önskat och slutar att läsa.* Synd.

Kanske gillar du mera? Mejla mig om du vill ha min bok.

Huset du älskade. Tatiana de Rosnay. Utgiven 2011. På svenska av Sekwa 2011.

_______

*Okejdå, jag läste de sista sidorna för att kolla om huset fick stå kvar.