Nog känns det märkligt att ha läst den sista boken av Paul Auster. Att han inte kommer att skriva något mer. Men jag kan samtidigt ana att det kanske kan komma postuma verk? I Baumgartner är huvudpersonens hustru död, men i garderober och hyllor finns hennes otaliga kartonger med ungdomsdikter, essäer, påbörjade romaner och utkast till översättningar. Kanske är det sitt eget skriptorium Auster beskriver?
Som för många var det New York-trilogin som var inkörsporten. Jag hade aldrig läst något liknande. Mystiskt, stramt, precist. Sedan följde Månpalatset, Slumpens musik och Leviathan med flera i snabb takt. Jag gjorde nya oväntade bekantskaper med människor som också var Auster-läsare. Som en hemlig klubb. Vi var lite förmer än andra.
I början av 2000-talet ansåg jag mig vara Austerexpert (jojo) men så läste jag Den röda anteckningsboken, en version av, och blev förvirrad över hur många utgåvor av den boken som fanns: ” Jag känner min Austerexpert-mantel glida av mig mer och mer.” skriver jag på OOOFbok i december 2005. Jag tror inte (av mig hybrisuppfunna) manteln någonsin kom på igen.
Efter Resor i skriptoriet kom jag av mig med Austerläsandet, jag minns inte varför. Det blev någon omläsning, en helg med I de sista tingens land, men inte mer. Nu när jag läst Baumgartner känns det bra att Sunset Park och 4321 står i hyllan, bara att ta fram.
Om Dårskaper i Brooklyn skrev jag: ” Den är oförutsägbar och jag beundrar honom oerhört för att han kan berätta en oväntad historia med hög trovärdighet. Dessutom tycker jag om författare som tar för givet att läsaren är intelligent.”
Just så.
Den fantastiska bilden av Auster: Copyright/fotograf: Spencer Ostrander
