Jag är en sådan som tycker att det är intressant att diskutera hur man sorterar sina bokhyllor. En som vill veta vad folk använder som bokmärke. Om vissa böcker passar bättre att läsa på morgonen eller om man ska spara dem till en natt-läsning. Samtal om fina och fula omslag deltar jag ofta i. Likaså grottar jag gärna ner mig i diskussioner om papperskvalitet och typsnitt. Så hela idén om att skriva en memoar om en boks liv och leverne låter fantastisk i mina öron och jag trycker boken Mitt liv som bok till mitt hjärta när jag först får se den .
Romanen föds 1983 och vill aldrig berätta vare sig titel eller författare. Den klarar sig från det inledande dödshotet från råttornas gnagande och får framleva sina dagar i boklådor, bibliotek och hos privatpersoner. Ibland glimrar det till och en rolig kommentar, en fin tanke eller iakttagelse serveras mig. Men boken spretar och verkar inte veta vad den vill berätta. Är det en betraktelse av boken som fysisk tingest? I så fall är det en tämligen snobbig hållning. Är det en berättelse om sina läsare? Då är det för ytligt. Om litteratur? Ja, kanske.
Det blir en diversehandel av alltihop och trots att boken är tunn hinns det dessutom med en stor portion nonsens också. Ibland ur ett perspektiv som knappast kan vara bokens själv. Det är synd, tänker jag och pickar med fingret mot boksidorna. Den här romanen om en roman kunde ha tagit helt andra och mer intressanta berättarvägar.
Mitt liv som bok. Paul Desalmand. Utgiven 2006. På svenska av Ordfront 2012
Johanna L höjer också ett ögonbryn. Hannele känner också viss tveksamhet.
____