En skräckroman som utspelar sig på Gotland låter som om det skulle kunna bli jätteläskigt, men vi blev faktiskt inte så rädda. Som en av oss uttryckte det, ”jag blev inte rädd men jag tyckte den var kuslig.” Det handlar om ett ungt par Simon och Jenny där han köper en tomt på Gotland för deras gemensamma pengar utan att fråga Jenny. Hon blir inte glad men fogar sig så småningom.
När husbygget väl börjar händer det märkliga saker på Nidamörkur och när Jenny börjar forska i saken får hon reda på att platsen har en mörk historia. Man har avrättat människor här och marken har även varit en begravningsplats.
Några röster från morgonens diskussion:
Jag tyckte den var fascinerande och spännande
Tyckte den tappade i spänning allteftersom
Fick fler och fler frågor som inte besvarades
Gillade inte, lösa trådar och banala människor
Inte en fullgången roman, mer som ett utkast har hört att han skrev den parallellt med en annan roman, kanske det är där skon klämmer
Gillade stämningen
Funderar över karaktärerna Jenny och Simon, deras personligheter passar inte riktigt i en skräckroman.
Retar upp mig på karln, (Simon), han har ju INGEN koll
Barnavårdsnämnden var en djupt obehaglig instans på den tiden
Tyckte det var läskigt med vattnet som kom upp ur den nyborrade brunnen, likvatten?
Trovärdig arkiv dokumentation tycker jag som pysslar med sådant
Stolparna som Simon gick igenom, ledde honom till den andra sidan
Flöjten, jag tror jag vet vad som hände när Simon spelade på den
Några av oss hade synpunkter på slutet men som vi kom fram till att en det är i deckare som trådarna knyts ihop medan en skräckroman slutar i kaos och oordning. Vi enades om att Nidamörkur är en ovanlig roman samt att den har driv, man läser på. Finns som ljudbok.
Nidamörkur av Peter Fröberg Idling är utgiven på Natur & Kultur 2020.
Han får komma till tals i ett suggestivt du-tilltal och när vi diskuterade detta under den senaste bokfrukosten, delades vi i två: de som inte gillar det (de flesta) och de som älskar det (jag och kanske någon mer). Jag tror att det är nödvändigt att ha du-tilltalet. Det ger både en distans och en närhet – att det finns ett jag som talar till ett du visar en relation. Till Sar. Till Pol Pot. Det är spännande.