Bokfrukost om Nidamörkur av Peter Fröberg Idling 

Screenshot

En skräckroman som utspelar sig på Gotland låter som om det skulle kunna bli jätteläskigt, men vi blev faktiskt inte så rädda. Som en av oss uttryckte det, ”jag blev inte rädd men jag tyckte den var kuslig.” Det handlar om ett ungt par Simon och Jenny där han köper en tomt på Gotland för deras gemensamma pengar utan att fråga Jenny. Hon blir inte glad men fogar sig så småningom.

När husbygget väl börjar händer det märkliga saker på Nidamörkur och när Jenny börjar forska i saken får hon reda på att platsen har en mörk historia. Man har avrättat människor här och marken har även varit en begravningsplats. 

 Några röster från morgonens diskussion:

Jag tyckte den var fascinerande och spännande

Tyckte den tappade i spänning allteftersom 

Fick fler och fler frågor som inte besvarades

Gillade inte, lösa trådar och banala människor 

Inte en fullgången roman, mer som ett utkast har hört att han skrev den parallellt med en annan roman, kanske det är där skon klämmer

Gillade stämningen

Funderar över karaktärerna Jenny och Simon, deras personligheter passar inte riktigt i en skräckroman. 

Retar upp mig på karln, (Simon), han har ju INGEN koll

Barnavårdsnämnden var en djupt obehaglig instans på den tiden

Tyckte det var läskigt med vattnet som kom upp ur den nyborrade brunnen, likvatten?

Trovärdig arkiv dokumentation tycker jag som pysslar med sådant

Stolparna som Simon gick igenom, ledde honom till den andra sidan

Flöjten, jag tror jag vet vad som hände när Simon spelade på den

Några av oss hade synpunkter på slutet men som vi kom fram till att en det är i deckare som trådarna knyts ihop medan en skräckroman slutar i kaos och oordning. Vi enades om att Nidamörkur är en ovanlig roman samt att den har driv, man läser på. Finns som ljudbok.

Nidamörkur av Peter Fröberg Idling är utgiven på Natur & Kultur 2020.

Sång till den storm som ska komma

Jag skriver fel. Jag skriver Sång till den sorg som ska komma och när jag backar för att ändra tänker jag att det är en formulering som ändå kan vara lika sann.

1955 arbetar Sar som lärare i det självständiga Kambodja. Han håller en lektion om Rousseau.

Det är en viktig lektion. Inte för att Émile är en av dina favoritböcker, men för att den lämpar sig väl för en efterföljande politisk diskussion. Den typen av politisk diskussion som du som lärare inte tillåts hålla, men som kan döljas bakom boken.

Sar är djupt förälskad i Somaly, en modern kvinna kan tyckas, och som längtar efter att erövra världen. Sin plats i oppositionspartiet till trots arbetar han i det dolda för en kommunistisk revolution. Sar, som senare blir Pol Pot och att läsa romanen med facit i handen är kusligt.

Skärmavbild 2013-04-28 kl. 21.00.39Han får komma till tals i ett suggestivt du-tilltal och när vi diskuterade detta under den senaste bokfrukosten, delades vi i två: de som inte gillar det (de flesta) och de som älskar det (jag och kanske någon mer). Jag tror att det är nödvändigt att ha du-tilltalet. Det ger både en distans och en närhet – att det finns ett jag som talar till ett du visar en relation.  Till Sar. Till Pol Pot. Det är spännande.

I nästa del får vi berättelsen ur Sarys perspektiv, Sars politiska motståndare och som också intresserar sig alltmer för Somaly. I den tredje och avslutande delen är det Somaly som tar plats.Triangeldramat – ett alltid lika intressant motiv och här står både kärlek och politik på spel.Och återigen – med visshet om undergången blir läsningen andlös.

Sång till den storm som ska komma. Peter Fröberg Idling. Utgiven av Natur & Kultur 2012.