Vad kännetecknar en modern deckare?

Gästbloggare: Margaretha Weimar

Februari månads bokfrukost ägnades åt Den osynlige mannen från Salem av Christoffer Carlsson. En tät, välskriven och driven roman, den första i en kommande serie om polisen Leo Junker. Romanen utsågs av Svenska deckarakademin till bästa svenska kriminalroman 2013.  En välförtjänt utmärkelse tyckte vi.  Vi funderade dock över bokens genre. Ingrediensen plågad polis samt ett mord gör oundvikligen romanen till en deckare eller modernare uttryckt en kriminalroman, men historien omfattar mer än så. En svart, gripande uppväxtskildring, en beskrivning av pojkars vänskap som stundtals har en touch av socialreportage. Leo Junker är förvisso en ung hjälte, men vi anar redan från början att det sociala arvet har tufsat till honom rejält. Han är bara strax över trettio, trots hans relativa ungdom finns det mycket outrett inom honom.

Diskussionen gick vidare med funderingar kring hur man kan gå tillväga för att göra sig osynlig i Sverige idag. Vi undrade också lite över Leo Junkers roll i polisinsatsen på Gotland och över hur polisens metoder beskrivs i boken. Christoffer Carlsson är kriminolog till yrket, hur har det påverkat romanen? Naturligtvis kom vi också in på Leif GW Perssons böcker, är kanske oundvikligt när man diskuterar realism i svenska kriminalromaner.

Titeln Den osynlige mannen från Salem är en hyllning till Maj Sjövall och Per Wahlöös klassiska tio titlar ”roman om ett brott”. Den sjunde boken i serien heter ”Den vedervärdige mannen från Säffle”. Det finns fler referenser till Sjövall/Wahlöö. Min personliga favorit är de två poliserna ”Larsson och Leifby” som anspelar på Sjövall/Wahlöös ”Kristiansson och Kvant”. Christoffer Carlsson låter sina poliser dyka upp i slutet av boken, vilket gjorde mig extra nervös, i ”den vedervärdige” går det ju aningen illa för Kvant.

Jag gillade verkligen slutet, spännande, otäckt och visuellt skildrat. Gjorde visserligen ett par av oss bekymrade för en av de inblandades framtida yrkesliv, fast kanske är det en cliffhanger till nästa bok i serien. Jag kommer definitivt att läsa mer av Christoffer Carlsson!

Och ni som brukar vara med på Vetekatten, det verkar som om renoveringen är klar. Borren hördes inte alls i fredags. Det enda som hördes var vi, så tyst var det ju i och för sig inte alls.

Den osynlige mannen från Salem. Christoffer Carlsson. Utgiven av Piratförlaget 2013.

Hjärta av jazz

trio

Det var 40-talet som lockade mig till boken, det ska sägas. 40-talets Stockholm, musiksväng och människor. Och allt det får jag i Hjärta av jazz. Men också så mycket annat.

Alvar lämnar Björke i Värmland för Stockholm där på tidigt 40-talet. Han åker för swingen, säger han och redan på tåget möter han orkesterledaren Ehrling som ger honom den magiska adressen till jazzen. Åsögatan 140. Jag går dit och tittar in genom porten. Försöker se om jag kan hitta trappan ner och järndörren.

Därinne syntes, när ögonen hade varit sig vid mörkret, himmelriket.

Inget himmelrike med trombonen, ståbasen och pianot. Portkoden håller mig utanför.

I romanens nutid finns Steffi med samma längtan efter musiken som Alvar. Av en slump möts de när hon går förbi Alvars vårdhem och hör hans skivspelare spela hennes idol – Povel Ramel. Alvar och Steffi börjar umgås. De lyssnar på musik, diskuterar och dissekerar och njuter av den. I Steffis skola är hon så mobbad och påhoppad att det är helt galet. Vägen till den där gymnasieskolan i Stockholm är utvägen, vägen, alternativet. Jag hoppas att den skolan också blir himmelriket.

Det är i nutiden Alvar berättar för Steffi om sin ungdom och övergångarna är eleganta och rytmiska.

”Bara lite.”
”Det var nittonhundrafyrtiotre och jag hade tränat ett dygn i sträck”

Det var nittonhundrafyrtiotre och Alvar hade tränat ett dygn i sträck.

Jag flyter fram och tillbaka mellan då och nu och mot slutet av romanen blir mitt lästempo lågt. För ni vet hur det är när man har 30 sidor kvar och man läser sakta sakta för att det känns så jobbigt att boken snart tar slut. I den här romanen vill jag vara kvar. Men sista sidan kommer obönhörligen.  Jag får ta Povel till hjälp för att tona ut…

Hjärta av jazz. Sara Lövestam. Utgiven av Piratförlaget 2013.

Vattnet i mars

Jag har definitivt läst en årsbästabok nu. Den är tjock. Och när jag packade böcker för senaste max-7kg-Norge-resan fick jag helt enkelt lämna romanen hemma. Men jag tänkte på den mest hela tiden. Undrade över systrarna Agneta, Maja och Eva. Varför är de så oense? Och pappa Edvin. Hur dement är han egentligen? Och kusinerna. Och äkta makarna, hur ska livet bli för dem? Det är så med de här romanmänniskorna. Var och en tar plats i en.

Romanen börjar med mormors begravning och därefter följer nio kapitel där någon i familjen berättar om sig och sitt. Varje person får en egen unik röst och det är aldrig tvivel om om vem det är som berättar. Det är innehållet, tonen och  perspektivet som är så exakt fångat att kapitlet blir en egen roman. Jag imponeras och njuter så otroligt av det! Människorna är unika och självständiga, men blir ändå en del av den stora familjen när berättelserna hakar i varandra. Tiden framskrider så sakteliga och till sist har ett år gått.

Livet går vidare för dem men jag vill inte släppa taget. Så här är idén!  Vi ordnar frukostklubb både på bokmässan och i Stockholm i september för att det skulle vara så väldigt spännande att diskutera den här romanen. Vad sägs?

Vattnet i mars. Mikael Fant. Utgiven av Piratförlaget 2013.

Kast med liten kniv

stubbeLätt att sträckläsa Kast med liten kniv är det. Två tidsplan. Då, när Jonas gick på högstadiet och hängde med de där sunkiga moppe-killarna. Nu, när Jonas är en vuxen gift man med egna barn. Till en början blir det två berättelser som inte har med varandra att göra, tycker jag. Jag ser den vuxne Jonas som en ängslig man som månar om att vara en bra pappa, en bra make, en bra människa. Hela tiden. Överallt. Varför är han så nervöst angelägen om det, tänker jag inte utan irritation.

Svaret ges förstås i ungdomsskildringarna och när det två historierna tätare vävs ihop fattar jag bättre varför. Allt det hemska ouppklarade i ungdomen när någon dog väller fram när en av barnens vänner är dödligt sjuk. Äktenskap tar slut. Splittring på alla ställen där det är möjligt.

Samtidigt: Nu är jag ju inte psykolog just, men jag tycker inte att det räcker att den unge Jonas inte ”blir sedd” eller att föräldrarna låter honom vara i fred för att förklara hans usla självkänsla. Det finns annat under ytan som inte skrivs ut. Depressioner som kommer och stannar, kanske.  Därför blir jag inte säker på att slutet blir någon uppgörelse med allt utan nästan tvärtom. Att det börjar där.

Kast med liten kniv. Sara Kadefors. Utgiven av Piratförlaget 2012.