Etikett: Printz Publishing

Jag vill resa lätt. 10 dagar resa, men inte checka in något bagage. Ett litet urval kläder som kan tvättas i ett handfat. Ett block för de uppgifter jag ska genomföra. Inga böcker i pappersform, helst.  Då sätter ångesten in: Räcker det med att ta med bara läsplattan? Tänk om den går sönder! (Lugnande ord: det finns väldigt många ställen att handla böcker i Europa) Tänk om den går sönder på flygplanet! (Lugnande ord: du kan läsa tidningen, eller på mobilen).

Jag slutläser den Blå tråden på planet ner till Bryssel. Anne Tyler är en författare jag uppskattar mycket. Någon gång har jag försökt läsa hennes allra tidigaste böcker, men är det inte lite för ofta väl skruvade karaktärer och lite putslustigt? Men nu är det bara bra. En dramatisk vanlig vardag utan den dramaturgiska kurvan. Man läser på ändå. Här är det en familj i fokus, där den näst yngsta – men vuxna – sonen alltid tenderar att inte komma att inte vara tillgänglig. Hans frånvaro präglar de andra och när han kommer blir det stort hallå. Men berättelsen tar helt andra vägar, vi får kliva tillbaka i historien och får andra berättelser som kanske kan förklara varför en familj blir det den blir. Jag noterar att romanen har mycket dialog, är det därför det känns som jag är en del av den här familjen?

I Gent skiner solen nästan varje dag och jag hittar nya stråk och intressanta områden att besöka, Inte minst biblioteket det gamla och det nya, men det får bli en egen bloggy. Jag jobbar mycket och huvudet är upptaget av arbete. Läsningen får bli anpassad till det. En liten lättläst karamell om en biograf i Paris. DEN följer den dramaturgiska kurvan exakt. Förhoppningen är att boken ska ge mig några nya gator att besöka i Paris. Men så är det inte.

Jag fortsätter med Jenny Colgans Det lilla bageriet vid strandpromenaden. Jag älskar Jenny Colgan. Stundtals också hennes böcker. Den här får mig att vilja flytta dit tidvattnet är avgörande och längtan efter lunnefåglar blir stark. Här är det Polly som, efter att hennes företag kraschat och relationen med pojkvännen likaså, flyttar ut till Cornwall någonstans för att slicka sina spår. Det visar sig att hon är helt grym på att baka. En rar bok, trots död och skilsmässor, tänker jag när jag lördagsledigt sitter i Jardin Luxembourg i strålande solsken. Allt ordnar sig.

Jag avslutar med Jojo Moyes Sista brevet från min älskade. En sträckläsningsbok (som de övriga i den här bloggyn) om Jennifer som träffar sin stora kärlek. Genom en serie händelser, som jag brukar sammanfatta 2000 år i föreläsningar om religion, kommer de ifrån varandra. Ramberättelsen är journalisten som av en slump råkar hitta deras kärleksbrev och blir en viktig länk i kedjan. Om de träffar varandra? Men läs nu boken. Det är den sannerligen värd.

Läsplattan har 69 % batteri när jag landar på Arlanda. Puh.