Man undrar om de som gjorde reklamen läst böckerna?
Bildtack till Shaun Russell.
Den perfekta bokannonsen
I höstas postade Sociala förlag i sin blogg en grundkurs i annonsering av böcker som både är klockren och rolig att läsa.
Känner ni igen?
I korthet innehåller den följande element:
– En dummybild på boken, uppslaget stort, frilagd mot en enkel bakgrund.
– Ett författarporträtt, mer obligatoriskt ju kändare författaren är. Alternativt en vacker landskapsbild.
Läs och köp
Den poppar upp då och då, debatten om produktplacering i skönlitterära texter och annonser i litterära verk digitala som tryckta. För tio år sedan kändes det som en avlägsen dystopi, idag är det ett verkligt faktum, skönlitteraturen är det senaste forumet att locka fram shoppingbegäret. Att Lisbeth Salander är Apple-älskare vet snart hela västvärlden, även vilka designers Miranda Priestly föredrar. Förlagen tipsar om andra titlar i samma genre på böckernas förstasidor och här och där börjar redan annonser för glasögon, läsplattor, organisationer och bokklubbar dyka upp.
Gör det något? Stör det läsupplevelsen och är det till och med så att detta ständiga name drop:ande tyder på författarens språkliga tillkortakommande? Kan det till och med vara så att vi utmanar vår fantasiutveckling så pass att vi om några generationer inte kan se saker för vårt inre utan att få varumärkesbeskrivning på dom? Hur gick det förresten med oss som inte lekte med kottar och tandpetare/tändstickor i skogen, utan fick lite mer verklighetstrogna plastdjur att leka med som barn? Kanske är vi redan förlorade.
Hur som helst är debatten igång lite här och där. Det är bara att sätta igång att argumentera.
Som man ropar får man svar
Som jag skrev igår gillar jag när litterära karaktärer tar plats även utanför bokpärmarna. Den norska författaren Kjersti Annesdatter Skomsvold ger nu via Gilla förlag sin romanfigur Mathea Martinsen chansen att sätta ett avtryck på eftervärlden. Detta trots Martinsens introverta personlighet. Eller kanske just på grund av den, för hur ska världen annars veta att hon alls funnits? Twitter och Facebook är allas vårt svar på evigt liv, och nu ropar alltså en ensam litterär figur på oss där, i hopp om gensvar. För visst är det så; Hellre sedd och glömd, än inte sedd alls.
Romanen Ju fortare jag går, desto mindre är jag har hyllats i Norge för sitt humoristiska allvar och sin språkliga uppfinnighet, och tilldelades 2009 Tarjei Vesaas Debutantpris. Den svenska utgåvan utkommer 31 augusti.