Alla är idioter. Alla. Det lärde hon sig av sin pappa för evigheter sen. Idioter. Punkt. Minus Jonatan, men han verkar vara på väg ut ur deras tvåsamhet. Vi två mot världen. Vilken klyscha! Lex skulle aldrig säga nåt så… Men ändå.Och vad skulle hon ta sig till utan Jonatan?
Vem är Lex? Bor hos mamma som hon kommer överens bra med. Farsan – barnslig och självupptagen – sitter i fängelse och hon besöker honom regelbundet. Sista året på gymnasiet går hon men bryr sig inte för betygssystemet är ändå helt kass. Men går dit varje dag tycks hon ändå göra. Varför då? Alla andra är ju ändå idioter. Framtidsplanerna är dunkla. Kort och gott, arg på allt.
När hennes mamma träffar Bruno, en desperat ungdomsboksförfattare på jakt efter nytt material, blir hemma ett väldigt jobbigt ställe att vara på. Bruno försöker bli Lex vän och vill pumpa henne en smula för att få stoff att bygga en ny roman på. Hon berättar. Men startar en blogg där en fiktiv person med namnet Maya berättar om samma saker som Lex berättar för Bruno. Till Jonatan säger hon:
Mamma kan inte vara ihop med en sån! Fattar du inte det? En som bara är helt ful of himself och skiter i alla runt omkring.
Jag har träffat många arga ungdomar i mina dagar. Kombinationen skärpt, smart och ilsken är inte ovanlig och (och välgörande att möta, jag älskar att veta att jag lever). Däremot är jag tveksam till att Lex stil håller ända in på tredje årskursen på gymnasiet. När en 18-åring är skärpt, smart och ilsken brukar de vid det taget ha fokus utanför gymnasiet. Det som ska komma. Friheten, resorna (”jag tänker inte sitta här och ruttna”) eller världsförbättringen. Men bortsett från det:
Inte minst när Maya-bloggen startar ställs många intressanta aktuella frågor kring vad det är att vara ung idag med krav på framgång och lycka,vad media och förebilder kan vara och betyda. När allt avslöjas, och Lex egen (tvärtom-)blogg växer fram vaknar andra unga till och får något att trösta sig hos.
Lex bok är en bladvändare. Välskriven så in i vassen. Även när jag tröttnar roller irriterar mig för mycket på Lex, läser jag vidare. Kort och gott: skärpt, smart och ilsken. Och sådant är ju välgörande.
Lex bok. Sara Kadefors. Utgiven av Lilla Piratförlaget 2013.
Lätt att sträckläsa Kast med liten kniv är det. Två tidsplan. Då, när Jonas gick på högstadiet och hängde med de där sunkiga moppe-killarna. Nu, när Jonas är en vuxen gift man med egna barn. Till en början blir det två berättelser som inte har med varandra att göra, tycker jag. Jag ser den vuxne Jonas som en ängslig man som månar om att vara en bra pappa, en bra make, en bra människa. Hela tiden. Överallt. Varför är han så nervöst angelägen om det, tänker jag inte utan irritation.