Jag tittar mig runt i tunnelbanan och är på väg att utbrista: Men varför sitter ni inte inte allesammans och läser den här romanen – den är fantastisk! För du vet den där känslan att vilja stanna i en bok för alltid? Att den aldrig ska ta slut för att romanvärlden är så fin att vistas i och för att du gillar romanpersonerna så mycket. Den känslan är så stor, så stor när jag läser När gud var en kanin och jag vill att alla ska få veta det. Nu ligger den här bredvid mig för att det känns så sorgligt att behöva ställa upp den i bokhyllan.
Berättaren Elly står långt fram i tiden och berättar tillbaka om sin familj och sin kompis Jenny Penny. Hon kan säga saker som ”det var på den tiden jag trodde att…” eller ”fast då visste jag ju inte att…” Som barn har hon svårt att få vänner och som vuxen anar jag att livet fortfarande spricker i fogarna. Hon skriver artiklar till olika tidningar och får därmed möjlighet att sitta på kammaren och jobba. Men vännen Jenny strösslar livet med ett skimmer trots alla år som de inte träffas.
Familjen är alltings mitt och var gränsen går för var den börjar och slutar är inte intressant. Mamma och pappa och Joe och Nancy och Arthur och Ginger – allt håller ihop och huset de köper blir navet kring vilket allt kan snurra. Den här berättelsen är oförutsägbar och alldeles sorgligt underbar. Jag blir en del av den där familjen och jag tycker att du ska bli det också.
När gud var kanin. Sarah Winman. Utgiven 2011. På svenska av Basil 2012.