Dags för Breakfast Knitting Club 🧶🧶🧶

Jag stickar ungefär lika mycket som jag läser. Två–tre timmar varje dag. Ibland gör jag båda samtidigt, ibland var för sig. På 80-talet stickade jag, som så många andra, otroligt mycket. Jag tyckte om vitt bomullsgarn eller färgglada garner i konstmaterial. Här är en typisk 80-talsutstyrsel som jag kunde hittas i (min mamma intill).

En annan falang på den här tiden ägnade sig åt ullgarn och att växtfärga dito. Det föresvävade aldrig mig att ha sådana dova färger och dessutom i stickiga ullgarner! Men när min stickning tog ny fart igen för några år sedan tog jag ullen till mitt hjärta. Och numera vill jag absolut både klä mig i och färga i alla möjliga naturfärger.

Ju mer jag stickar desto mer gillar jag bra böcker om stickning och garn. Det får inte bara vara en samling mönster. Nej, jag vill lära mig av experterna om hur de tänker. Hur gör de när de sätter ihop färger, väljer motiv, bestämmer garn? Vilka tips och tricks har de att rekommendera med sin långa erfarenhet? Sådant tycker jag är avgörande för att en stickbok ska bli intressant. Här är tre sådana som kommit i min väg:

I Stickning & växtfärgning säger författaren Signe Siemsen att” färga med växter är som att måla av naturen, med naturen som målarfärg, på naturen som canvas”. Hennes bok är som ett naturens konstverk i sig, med inbjudande vackra bilder (av Jessica Sidenros). Men grejen med boken är att den är så detaljerad, pedagogisk och djuplodande för ett lära sig om bra växtfärgande. Hur man gör, och inte gör för den delen, i alla de olika stegen. Jag uppskattar också hur den beskriver annorlunda metoder, som att skapa spräckligt garn med hjälp av frön och växtdelar, för att få spännande resultat. När garnet är klart och färgat finns ett gäng mönster att sticka. Lika fint och tydligt instruerande. Pangbok helt enkelt!

Carina Olsson bok Fair-Isle-stickning använder färginspiration från både Shetlandsöarna och Gotland. Det jag gillar allra mest i den är hur man kan tänka när det gäller färgval. Carina är enastående i att kombinera färger så att alla kommer till sin rätt. Hon beskriver både hur man kan inspireras av naturen och hur man sedan omsätter sina valda färger till något vackert. Här finns också en rad mönster till vackra fair isle-kläder att sticka. Fantastisk!

Jag har skrivit om Erika Åberg tidigare, men här blir det med bild. På mig! Ur hennes bok Sticka till vardags är den här tröjan Austasjoen hämtad. Hur snygg!

Hela boken är full av snygga och praktiska kläder för alla, att slita på till vardags. Erika skriver: ” Att sticka plagg till sig själv eller andra är att tillverka både skydd och bärbar omsorg. Det är konst, vetenskap och kärlek i den ljuvaste av kombinationer.” Åh! Precis så är stickningen också för mig.

Mer om stickning har jag skrivit. Stickning och växtfärgning finns hos NoK. Fair Isle-stickning finns hos Polaris fakta. Sticka till vardags finns hos Semic förlag.

Höstens stickböcker

Uppläggning: Nuförtiden stickar jag i lika hög utsträckning som jag läser. Jag har lärt mig att läsa och sticka samtidigt som bekant och också lärt mig att alla böcker kan man inte sticka till och all stickning kan man inte läsa till. Jag planerar också mycket vad jag SKA sticka. Därefter stickar jag  långsamt och eftertänksamt så planerna är alltid fler än vad själva utfallet blir, om man säger så.

Första varvet: När jag pratar om stickböcker brukar jag säga:

det är som är som med kokböcker. Man tar en bok och bläddrar och inspireras och tänker att det där ska jag laga till/sticka. Egentligen är inte stickböcker min grej. Inte kokböcker heller faktiskt. Jag gillar de enstaka mönstren och recepten. Har aldrig riktigt kommit in i bläddrandetl

Men skam den som ger sig. Den här hösten har jag två böcker som jag nogsamt bläddrat i och planerat från … men ännu inte stickat någonting riktigt helt ur. Alla superstickare känner väl till de två författarna: Maja Karlsson och Erika Åberg, båda väldigt kända personer i stickvärlden.

Vanten: Maja Karlssons bok heter Trettiofem vantar och innehåller följaktligen mönster till lika många vantar. Alltså jag skriver det en gång till med siffror — 35! Maja berättar att hon dessutom gjort hela eller delvisa mönster på ytterligare en lång rad vantar som förkastats inför den här boken. Det är helt otroligt tycker jag. Jag satt nere i Paris förra månaden och grubblade hårt på ett vantmönster och har kanske kommit 75 % i tanken men ännu inte ens fått något på provstickorna. Nu är jag inte mönsterdesigner som Maja såklart, men ändå. Det är fantastiskt att komma på så många varianter på både modeller och mönster. Bokens väldigt många sidor (182) innehåller vackra bilder: mycket stickat i naturen och i folkloristiska miljöer. Förutom mönster och instruktioner finns delar som en stickskola och presentation av garner som används. Instruktionerna är tydliga och eftersom det är så många varianter av vantar, såväl när det gäller konstruktion som mönster, kan man hitta sådana modeller man både gillar och inte. En sak är synd dock: mönsterbilderna är handritade. Jag gissar att det är en formmässig idé, men det blir otydligt. Svårt att se och räkna.

Tröjan: Erika Åberg, @wynja, är från Gotland och det framgår ofta av bilderna i hennes bok: Sticka: varmt och mönstrat. Boken har en fin parad av sockor, mössor, vantar och tröjor, ett tjugotal olika plagg. Instruktionerna inleds ofta med en liten berättelse som placerar plagget i ett sammanhang. Det är en stor variation av modeller och mönster som är nyskapande och traditionella, ibland både och i samma plagg. Färgsättningen är ofta helt fantastisk. Jag tycker i stort sett varje grej i den här boken är så snygg och jag har strax mössan Rost och ärghuvudet stickorna.

Jag uppskattar  mycket att få höra Erika berätta om stickning under flera sidor i början av boken, hon ingjuter mod i den ovane stickaren och skapar lust och motivation hos den erfarne.

Avmaskning: Jag tycker som ni ser om båda böckerna. Vissa saker mer än andra. En sak jag tänker på när det gäller stickböcker är att bilderna så gärna tas ute i naturen. Frostnupna nypon, krispiga löv, träbänkar, röda stugväggar och vågor vid sten är inte ovanliga. Jag ser fram mot bilder och böcker som har staden som motiv. En raggsocka som dinglar på en gatuskylt. Två tröjklädda personer som fikar på ett stadscafé, vantar som håller i en ledstång i tunnelbanan. När kommer de?

______

Här har jag skrivit mer om stickning

Trettiofem vantar av Maja Karlsson. Utgiven hos Bonnier Fakta 2018. Foto: Helén Pe.  Sticka: varmt och mönstrat av Erika Åberg. Utgiven hos Semic förlag 2018. Foto: Malin Nuhma

Sticka

Maska för maska löper längs stickorna och ger en rytm som gör att jag tänker bra. Jag lärde mig sticka när jag gick i mellanstadiet. Än idag minns jag glädjen när jag begrep hur man lade upp maskor för att starta en stickning. Problemet var bara att jag inte förstod att själva uppläggningen inte genererade annat än en lång rad maskor på en sticka. Att få till de där längre textilsjoken som bildar koftor och tröjor, det var något helt annat.  Nu, tusen år senare, kan jag sticka det mesta och behärskar en lång rad sinnrika tekniker. Och jag är oerhört tålmodig när det kommer till stickning. Trial-and-error och upprepningar av det stickade stör mig sällan. Att hitta mönster att sticka eller inspireras av är inte svårt. En stor (störst, gissar jag) webbplats för stickare heter Ravelry där både gratismönster och mönster som kostar pengar finns att skaffa. Av amatörer, privatpersoner och etablerade designers.

Också de tryckta stickböckerna är många, där en designer samlar sina mönster och tekniker. Det är som med kokböcker. Man tar en bok och bläddrar och inspireras och tänker att det där ska jag laga till/sticka. Egentligen är inte stickböcker min grej. Inte kokböcker heller faktiskt. Jag gillar de enstaka mönstren och recepten. Har aldrig riktigt kommit in i bläddrandetl Men den här hösten ska jag prova på tre väldigt olika stickböcker.

Jenny Alderbrant, med designernamnet JennyPenny har skapat mönster länge, och hon säljer mönstren på sin egen webbplats. I boken Sticka Sticka varma vantar, sockor & mössor finns mönster som presenterats tidigare i andra sammanhang:

I den här boken har jag nu samlat mina mest uppskattade motiv på vantar, mössor och sockor.

Bilderna av fotografen Charlotte Gawell är vackra. Garn och stickade prylar i naturen, ja det är så snyggt. I boken presenteras en mängd fina mönster och det är inte svårt att hitta något man vill sticka. Själv väljer jag mössan Vintergatan och gör om bara lite grann (stickarens frihet). Du ser den på bilden här intill.

En snygg bok. Vackra mönster och mycket att välja mellan. Men jag vill ha ännu mer! Jag tänker mig att designern har så in i vassen mycket kunskaper som jag inte har. Hur går det till när hon kommer på ett mönster? Hur gör hon konkret när hon skapar sina mönster: stickar hon om tusen gånger eller räknar hon ut allt innan på rutigt papper? Hur tänker hon kring färger? Hur håller just hon trådarna när hon flerfärgsstickar? Vilka tummar på vantar gillar hon bäst? Vilka hälar? När hon blockar (dvs blöter och formar något färdigstickat) mössor, vilka är hennes bästa tips? Ja, sådana frågor skulle jag så väldigt gärna fått svar på. Så gärna in med det i nästa bok, JennyPenny. För den kommer väl?

Sticka varma vantar, sockor & mössor. Jenny Alderbrant. Utgiven 2017 hos Semic.

Det vackra arktiska blå

Såg ni Björn Gustavsson hos Skavlan i fredags? Han berättade om när han var så stressad att han ”kissade hårt”.  Det betyder att han pressade på hårt så att det skulle gå fortare.

Så läser jag Evig natt. Jag läser den hårt. Jag är rädd men att sluta läsa går inte. Då skulle jag stanna i det där otäcka arktiska tillståndet och drömma mardrömmar. Så jag läser hårt i förhoppningen att det ska komma en katharsis och någon form av upplösning.

Jag älskar verkligen böcker som handlar snö och is och mörker. Det blå arktiska ljuset är min färg och det är så lockande att kliva tillbaka till 1937 där Jack väljs in att få delta i en expedition till Svalbard. Tillsammans med tre andra män ska han utforska den nordöstra delen av den största ön, Spetsbergen. Gruhuken.

Snart anar de av besättningens underliga beteende att Gruhuken har hemligheter som ingen törs prata om. De får råd att bygga sitt hus på vissa platser, och undvika andra. Steg för steg övergår känslan av äventyr till något spöklikt obehagligt. Hur ska de klara att övervintra här?

Kanske finns det elegantare sätt att bygga upp psykologisk spänning än så som det görs i den här boken. I en annan miljö än den arktiska vet jag inte om jag skulle bli så rädd. Nu är det så enkelt att tänka på ödsligheten, vidderna, ensamheten och utsattheten därför att jag känner så starkt för snön, isen och mörkret. Jag lever mig in i boken så otroligt mycket och jag nästan spricker av den hårda läsningen. Att det dessutom är hundar med i handlingen gör inte saken lättare.

Hur det går? Jag sitter ju här och skriver, eller hur. Jag överlevde. Det enda jag vill nu är att någon annan läser den här boken så att vi kan prata om den.

Evig snö. Michelle Paver. Utgiven av Semic förlag 2011.

_______

Tipset kom från En och annan bok vid vår skräckbrunch.