Vi läser den i min lilla bokcirkel. Några dagar innan vi träffas säger en av medlemmarna att det här är bland det bästa hon läst på länge. Då är jag på sidan 22 och oroas genast att det ska bli platt fall därför att mina förväntningar stiger till skyarna.
Det blir inte platt fall.
Sidonie och Nathalie slår sig ihop under kriget och med hjälp av varandra tar de sig bort från kriget och upp mot Sverige. Två kvinnor med vitt skilda bakgrunder och som inte tycker de om varandra. Men utan varann? Ingenting. När de når Sverige och en, som det verkar ordningsam tillvaro med arbete och bostad, skiljs de omedelbart åt. Sidonie är strax en del av samhället. Lär sig språket på nolltid, som alla språk. Blir tjenis med Gunsan och de andra på gården, ordnar sig ett liv. Adapt. Improvise. Overcome. Nathalie:
såg länge på henne och beslöt att aldrig mer inreda ett hem åt sig själv.
Hon tänker inte anpassa sig, bli en del av det här. Så snart kriget är slut så. Men än en gång måste de ge sig av, än en gång blir de beroende av varandra för två är bättre än en. Till slut hamnar de på Koster. Vad som sedan händer? Genom hela romanen finns en nutida historia om den åldrade Nathalie som tagit sig till det yttersta uppe i Lofoten.
Det är en roman om rörelse, inte bara för att den handlar om flykt och sökande. Den rör sig fram och tillbaka i tiden, i perspektiven hos Nathalie och Sidonie. Språket är nytt och jag läser sakta. I lager på lager får jag veta alltmer om hur kvinnorna klarat livhanken hela vägen upp till Koster och vidare. Utan varandra. Ingenting. Ända till slutet.
Vilken roman, jag säger bara det! Jag hoppas innerligt att den kammar hem Augustpriset.
Sidonie & Nathalie. Sigrid Combüchen. Utgiven av Norstedts 2017.
