Jag läser en tunn svart bok. Sioma Zubickys skildringar från deporteringen och vistelsen i Auschwitz och andra läger är lika obegripliga som andras berättelser. Här kontrasteras det mot det glada, arbetssamma cirkusliv han lever. Länge klarar sig familjen undan genom att vara underhållning för krigsherrarna.
I en stor lägenhet mitt i Cherbourg satt de under bombanfallen med öppet fönster och ljuset på,på alla sätt utmanade ödet. Där satt vi, min far och jag, bland dessa galningar. Min far spelade gitarr och sjöng ryska zigenarromanser […] Vi var inkapslade i något slags förtrollade kammare där döden inte tycktes nå oss.
Men till sist går det inte att komma undan. De trycks in i en av de många boskapsvagnar som rullar mot lägren.
Boken är tunn och svart. Tunn i format, svart till innehåll. Och genom att placera det svarta i ett färgglatt sammanhang tror jag att Zubicky kan nå de ungdomar boken han vänder sig till. Se upp, säger han. Gränsen mellan den glada cirkusen och lägrets galenskap är hårfin.
Med förintelsen i bagaget. Sioma Zubicky. Utgiven första gången 1997, min utgåva av Bonnier Carlsen 2002
Läs också om Per Agne Erkelius Hotel Galicja.