Jag skulle anställa henne direkt. Det noggranna tillvägagångssättet. Engagemanget i uppgiften. Lojaliteten till uppdraget. Så tänker jag i början om Karin Silvius. Hon är anställningsbar nämligen. Via Manpower och i början av romanen sitter hon på Allfrakt och utför alltför enkla uppgifter. En morgon ser hon att hennes vanliga fräkniga armar har fått ännu fler prickar, i nya formationer och när den första bokstaven bildas på armen släpper hon Manpower och börjar sin noggranna undersökning och dokumentering av sin kropp. I uppförstorade foton kan hon närgranska varje fläck och fler bokstäver dyker upp.
Hon lever tillsammans med Mats som hon träffade under universitetstiden. Snabbt förstår jag att hon är den duktigare av dem. Den som bäst lyckades på tentorna och var vassast. Ändå är det han som jobbar på UD. Hon som blir kvar på korttidsuppdrag hos Manpower. Vad har egentligen hänt? I små detaljer låter författaren mig förstå att relationen med Mats är usel. Att Karin inte vet vad hon ska göra åt det. Ska hon göra något åt det? Nu kommer Mats kommer hem från Indien och berättar att han träffat någon annan och att kvinnan dessutom är gravid.
Jag borde skrika och slå honom, slänga ut hans kläder på gården eller åtminstone gråta, böna och be. Men det enda jag förmår göra är att långsamt luta mig åt andra sidan, vända honom ryggen, hastigt kasta upp täcket över axlarna och försöka somna om. Det känns som om jag blivit uppsprättad och tömd på innehåll. Alldeles tom men ändå egendomligt tung sjunker jag långsamt ner i ett bottenlöst svart hål.
Det är många trådar vävda i den här berättelsen. När jag tror att fräknarna ska vara grunden träffar Karin grannkvinnan Sabine och en vänskap uppstår. Det visar sig att Sabine blivit gravid på en fertilitetsklinik i Danmark och uppmanar Karin att göra detsamma. I samma veva uppstår en konflikt mellan Mats och den indiska kvinnan samtidigt som Karin får ett superuppdrag på företaget Biotechnic. Med samma intensitet som hon lagt på fräkenstudier angriper hon sitt nya jobb och blir snabbt populär. Det lugna berättandet i första delen av boken drar i väg i något okontrollerbart, ja du vet, som fräknar som meddelar sig på huden. En fantastisk debut säger jag trots att jag skulle vilja ha färre saker som händer. Och ett fint språk som jag hoppas får se i många tappningar framöver.
Mina fräknar. Sofia Hallberg. Utgiven av Damm 2012
_____
Romanen var vår septemberbok i frukostbokklubben. Andra som skrivit om boken är Bokbiten som också gillar språket och Calliope som skräms av det klaustrofobiska.