Det är ilska och frustration som brusar fram över boksidorna. Konflikten om rätten till landet står i fokus men är kondenserad till familjerna som bodde i alla husen i de gamla arabiska kvarteren i Västra Jerusalem fram till 1948. Husen bär på sin historia och författaren berättar om släkter och familjer som byggde och bodde där i de vackra villorna. Barn och barnbarn frågar människorna som bor där nu om och om igen: ”Vet du vems hus du bor i? Mitt!!”
Det är uppgivenhet och längtan tillbaka som omger de fyra-fem familjer som det berättas om. Den sorgligaste är arkitekten som lade ner sin själ på sitt vackra hus och som fram till sin död bar den allt mer rostiga husnyckeln i sin ficka, för att ha tillhands den dag då familjen skulle kunna komma tillbaka. Men det gör förstås inte.
Jag hade längtat efter en roman som denna, som beskriver också de här delarna av Jerusalem som de ursprungligen var, som berättar om det som hände i romanens form. Men jag blir besviken. Inte över det ensidiga ställningstagandet, varsågod för det. Inte heller för berättelserna, de är berörande. Nej, det är just att det blir ett hjärtats dokumentär i stället för en fullödig och lång litterär berättelse som gör att jag fortsätter att längta.
Golda sov här. Suad Amiry. Utgiven 2015. På svenska 2016 av Tranan, i översättning av Anita Theorell.