Detrasition, baby. Här möter vi Reese som längtar så mycket efter barn. Hon lever ett ganska destruktivt liv med snabba, intensiva – och många – möten med män, främst gifta sådana. För en relation är hon inte intresserad av. Så ringer Ames. Vi fattar genast att här har det funnits något och att detta något har tagit slut med ett brak. Saken är den, säger Ames, att jag har gjort Katrina med barn. Du måste hjälpa oss, för ingen av oss vet hur man har en familj.
Och så är en möjlig familj född. Med Reese som är transkvinna. Med Ames, hennes mentor i saken och som var mannen James, sen transkvinnan Amy och till sist genomgick en detransition till Reeses stora fasa och så Katrina som inte tänker vara ensamstående mamma, om ens mamma.
Andras relationer är intressanta på ett eller annat sätt, det är därför vi så gärna läser relationsromaner om och om igen, antar jag. Den här romanen ger mig fler aspekter att fundera över när det gäller hur vi betraktar oss själva och hur omgivningen ser oss. Är det samma sak att vara en förälder och far, frågan som Ames brottas med. Vad är en mamma? Hur bemöts en person som transkvinna och varför detransitionerar Amy till att bli man igen?
Så intressant läsning. Oväntade svängningar i berättelsen, ofta bitande roligt och sarkastiskt, likaså sorgligt och upprörande ibland. Det är med visst vemod jag lämnar den lilla möjliga familjen därhän när sista sidan är läst. Och hoppas på en fortsättning.
Detransition, baby. Torrey Peters. Utgiven 2021. På svenska 2022 hos Albert Bonniers, i översättning av Julia Gillberg