Tre personer. Två utgångspunkter.
Det är Iris som i romanens start är på väg till USA. Iris som skapar fantastiska blomsterarrangemang och presenterar på instagram, som ska jobba i en blomsteraffär, som ska bo hos Antonia, som hon träffat på nätet.
Det är Iris mamma Ba, ensam [läs övergiven] efter att Michael, hennes man och Iris pappa, försvunnit och ingen vill berätta var han är.
Det är Ba:s delar jag tycker bäst om. Först tänker jag att det beror på att hon ligger mig närmare i ålder. Men jag tror snarare att jag bara tycker de delarna är mer intressanta. Michael och Ba kallade sig en gång Batman och Robin, det var de mot världen. Men sen kliver alkoholen in. Och gång efter annan får Ba hämta Michael på skumma krogar, lyssna på löften. Han upptar all hennes tid. Oavsett om han dricker eller inte. Återfallen kommer, hot om självmord, nya löften. Jag tänker, ja men gå bara gå. Men vad vet jag.
I USA lever Iris på. Ganska tidigt träffar hon Velvet som tycker om att binda. På samma sätt som Iris lägger ut sina blomsterbilder publicerar Velvet ut närbilder på Iris fastbundna armar och ben, estetiskt och anonymt. Jag läser om Iris som om jag står utanför ett fönster och får titta in. Inget engagemang händer i mig.
Rädslan som kanske är den röda tråden i historien är berättad ur många synvinklar men är ändå återhållsam. Trots stora händelser blir berättelsen odramatiskt och enkelt berättad och det uppskattar jag.
Fearplay. Tova Gerge. Utgiven hos Albert Bonniers förlag 2024.
