Det är Visby som gör det, om du frågar mig. Alltså skapar den här bra atmosfären kring Crimetime Gotland. Och som gör att jag åker. För till saken hör att (denna breda spretiga) krim-genre inte är min bästa och största på något sätt. Jag har inte stenkoll och dessutom är jag en ganska rädd och lättskrämd läsare. En läskig filmbild kan jag sanera bort rätt snabbt ur hjärnan, men det skrivna och som jag därmed blir medskapare till – oh, i evighet finns den i huvudet och kommer fram vid mest olämpliga tillfällen.
Men Visby drar, och möten med krimförfattarna gör att jag lockas in i att läsa ännu bredare. Mest intressant är förstås de långväga, de som jag så sällan (läs aldrig) kan lyssna till. Sharon Bolton, Elizabeth Hand och Peter Robinson. Och det är de långväga som jag hoppas festival-ledningen kommer att lägga mycket fokus på. I år hade vi en frukost med just Elizabeth Hand, som du kan läsa om här. Och vi hoppas förstås på bokfrukost nästa år också!
Även de nordiska författarna vill jag lyssna mer till. Island har flera författare, Norge likaså. Tror det finns finska krim-författare också, jag vet inte. Hursomhelst – fler utländska författare önskas, tack! Det skulle också vara roligt att ha mer seminarier om äldre deckarförfattare. I år var det en afternoon tea om Agatha Christie. Men varför inte diskussioner och samtal om H K Rönnblom eller Vic Sunesson!
Jag önskar mig också ett ballare band runt handleden än det rätt trista plastbandet jag nu fick. Det måste finnas en rad festivaler att inspireras av. Jag är verkligen FÖR band, i stället för ett snöre runt halsen. Men lite roligare, tack så mycket.
Till sist måste jag säga att jag nyupptäckte Tove Alsterdal. Jag läste hennes första roman, Kvinnorna på stranden med stor behållning, men sen kom andra böcker i rad. Efter att ha lyssnat till denna smarta människa under festivalen har jag nu läst läst I tystnaden begravd och Låt mig ta din hand med samma beundran. Så funkar en bra festival!