Bokfrukost om Flyktingar

Jag sitter i mitt lilla hus på landet, 15 kvm stort med många fönster ut mot morgonen som långsamt börjat. Tio minuter kvar till starten för bokfrukosten på zoom inser jag att min mötestid är bokad för eftermiddagsträff! Det där med am och pm, ursäkta mig, men jag måste tänka efter varje gång. Det löser sig dock snabbt och på angiven tid kan vi diskutera Flyktingar av Viet Thanh Nhuyen. Med kaffe.

Flyktingar är en samling noveller, åtta stycken, på temat. Frågor som lojalitet, såväl till människor som till gammalt och nytt land, är central genom de olika berättelserna. Likaså främlingskap. Vad är borta och vad är hemma? Människorna minns eller glömmer bort, vill minnas eller inte. Som mannen vars fru och barn kan fly till USA och han själv blir kvar, bildar en ny familj där barnen får samma namn som den första kullen.

Novellerna är på ett plan enkla, vardagsnära. Även om någon går över realismgränsen är trovärdigheten så hög. Språket är skarpt och exakt. De har alltid en twist, eller en knorr. Men man kan också uppfatta dem, menar någon, att de bara rinner ut i sanden. Det blir aldrig något riktigt avslut. Nej, säger någon annan, det överlåts till läsaren att fundera över vad som händer med den demente professorn och hans äktenskap, vad Arthur Arellano ska göra nu, hur det ska gå för Liem som blickar ut över nattens San Francisco

Vi är ovanligt få som deltar den här morgonen. ”Tröttnat på Zoom”-känslan? Tiden på året? Eller är det svårt att diskutera novellsamlingar? undrar jag. Ja, i viss mån, svarar man. En novell är en egen berättelse på samma sätt som en roman. Med åtta berättelser, vilken ska man välja att prata om för att inte riskera att bli för översiktlig?

Jag vet inte om vi lyckas. Men vad jag vet är att berättelserna om de här människorna är enastående bra. Att alla borde få läsa om dem.

Så tänker jag. 8.30. AM.

Flyktingar. Viet Thanh Nhuyen. Utgiven 2017. På svenska 2019 hos Tranan förlag, i översättning av Hans Berggren

Bokfrukost om Min bror av Jamaica Kincaid

Jamaica Kincaid utgivning har funnits i Sverige, via Tranan, i många år. Men det känns som att hon först nu, det senaste året har blivit mer omtalad i media. Eller? I frukostbokklubben samlades vi hur som helst härom morgonen för att samtala om Min bror.

Det är, har hon sagt, en självbiografisk bok om broderns döende i aids. Hon återvänder till Antigua för att hjälpa till med mediciner och bättre vård. Men möter också sitt förflutna väldigt påtagligt. Berättandet är cykliskt, ett repetitiv rytm likt en stream of consciousness .
Röster från samtalet:

Hon för en inre monolog, sedan ska hon berätta och måste förtydliga.
Omtagningar, om och om igen.
Kändes till sist tjatigt.
Hon är väldigt ärlig.
Det fattas en del i berättelsen om mamman, trots att hon säger så många ord.
Hon skriver som tankar är, snurrande.
Det är som att läsa poesi.
Jag blev så berörd av berättelsen.
Fantastiskt bra, en del i sorgearbetet?
Komplex som i familjeband
Varje mening är meningsbärande
Intressant samhällsskildring. Kontraster med den forna kolonin.
Relevant beskrivning av aids-behandling.
Tröttnade mot slutet. Men begrav honom nu!

Min bror. Jamaica Kincaid. Utgiven av Tranan 2018 i översättning av Niclas Nilsson.

Golda sov här

Det är ilska och frustration som brusar fram över boksidorna. Konflikten om rätten till landet står i fokus men är kondenserad till familjerna som bodde i alla husen i de gamla arabiska kvarteren i Västra Jerusalem fram till 1948. Husen bär på sin historia och författaren berättar om släkter och familjer som byggde och bodde där i de vackra villorna. Barn och barnbarn frågar människorna som bor där nu om och om igen: ”Vet du vems hus du bor i? Mitt!!”

Det är uppgivenhet och längtan tillbaka som omger de fyra-fem familjer som det berättas om. Den sorgligaste är arkitekten som lade ner sin själ på sitt vackra hus och som fram till sin död bar den allt mer rostiga husnyckeln i sin ficka, för att ha tillhands den dag då familjen skulle kunna komma tillbaka. Men det gör förstås inte.

Jag hade längtat efter en roman som denna, som beskriver också de här delarna av Jerusalem som de ursprungligen var, som berättar om det som hände i romanens form. Men jag blir besviken. Inte över det ensidiga ställningstagandet, varsågod för det. Inte heller för berättelserna, de är berörande. Nej, det är just att det blir ett hjärtats dokumentär i stället för en fullödig och lång litterär berättelse som gör att jag fortsätter att längta.

Golda sov här. Suad Amiry. Utgiven 2015. På svenska 2016 av Tranan, i översättning av Anita Theorell.