Under sju fikaträffar återger ålderstigna fru Brücker i sakta mak livet i Hamburg under andra världskriget. Bomberna som föll, elavbrotten, matransonerna, desperationen efter sällskap och samtalen på matbespisningen där hon jobbade. Hon stickar medan hon minns, äter lite tårta, och gör vår berättare, romanens jag, otålig av iver att komma vidare i historien. Han vill höra hur hon, som för länge sedan varit granne med hans faster, kom på receptet till den berömda currywursten. Om ryktet ens stämmer att det var just hon som skapade det. Nåja, allting har sin tid, och fru Brücker, vill inte stressa. Exakt sju möten tar det visar det sig, innan han och vi får veta historien om upptäckten av den vitt kända kalvkorven. Sju möten som förtäljer en vardag i en tid vi läst sönder och samman i skolan. Inte mindre viktig för det, men det händer något när fokus ligger på annat än kriget, offren och förövarna. När personerna och livets detaljer ges utrymme att själva stå för historien, bara som de är.
Uwe Timm pendlar oerhört skickligt mellan Brückers minnen från krigets sista skälvande veckor, efterföljande år och nuet på ålderdomshemmet, där romanens jag av nostalgiska skäl nyfiket lyssnar. Ur osentimentala beskrivningar tecknas en helt vanlig kvinnas överlevnadsstrategi i en värld där allt annat rämnar. Det finns varken tid eller plats för självförebråelser över saker som hänt. Livet är nu, så varför inte ta vad som finns och göra det bästa av det?
Upptäckten av currywursten är en blandning av ett välbevarat gammalt fotoalbum och en perfekt berättad skröna. Jag har både hittat en författare att upptäcka, och en fiktiv hjälte att inspireras av.
Jag kissar på mej, fick hon äntligen ur sig.
Har ni gjort en sån bra bytesaffär?
Ja. Jag startar eget.
(s.166)
Nöden är uppfinningens moder. Och jag ser mig omkring för att kanske kunna skapa något jag med, trots brist på nöd. Hemgjord glögg är inte bra nog.
